Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är vad jag kallar revansch

Frölunda lyckades plocka fram sin bästa insats när det krävdes som mest och säkrade sin tredje CHL-titel på fem år.
Det grundlades av två av de mest kritiserade spelarna och det på senare tid så usla powerplay spelet.
Det är vad jag kallar revansch.

Bara lyfta på den berömda hatten och gratulera!

Ända sedan Frölunda värvade målvakten Johan Gustafsson inför säsongen 2015-2016 har det bland framförallt fansen funnits en stor portion kritik riktat mot honom. Spelet har varit av varierad kvalitet och framförallt i fjol när Frölunda stundtals var frikostiga i defensiven var det Gustafsson som fick stå i skottgluggen för mycket kritik och klart som tusan man som spelare märker av det. Idag gav han svar på tal och fick till och med publiken i Scandinavium att ställa sig upp från sina stolar efter hans fina räddning i Boxplay i slutet av andra period. Genom hela matchen var han tryggheten själv och matchens i särklass bästa spelare. Det är vad jag kallar revansch.
Detsamma går det att säga om Ponthus Westerholm som värvades från Brynäs i fjol. Sett till vad Frölunda betalar jämfört med vad man fått ut förstår jag att Ponthus är på väg bort från Frölunda inför nästa säsong precis som brorsan Pathrik.
Det Ponthus visade upp idag var bland det bättre jag sett från honom i Frölundatröjan. När Rhett Rakhshani tvingades kliva av i mitten av den andra perioden efter en ful huvudtackling fick Ponthus Westerholm en större roll och plötsligt spelade han med ett större lugn och självförtroende. Det säger jag inte enbart för det 3-0 mål han styrde in utan för sättet han vågade hålla i pucken och den intensitet han hade medans han på sedvanligt vis sprang runt på sina skridskor.

När man spelar vinna eller försvinna matcher är powerplay och boxplay en detalj som måste fungera.
Ser man till spelet i SHL på slutet har Frölundas spel i numerärt överläge lämnat en del att önska. Visserligen har man skapat chanser men haft förtvivlat svårt att göra mål.
Nu fick man utdelning mot HV71 i lördags och det kan ha gett självförtroende.
Samtdigt har man under hela CHL-resan övertygat och det är uppenbart att, det här fallet München inte alls klarat av att scouta Frölundas spel på samma sätt som man kanske lyckats göra i SHL. Nu gavs fenomenale Ryan Lasch det utrymme man inte ska ge honom och passningarna till Joel Lundqvist i mitten gick fram precis som de till Simon Hjalmarsson.
Powerplayet tillsammans med Johan Gustafssons spel var de två stora anledningarna vid sidan av ett lysande boxplay till att Frölunda kan titulera sig som CHL mästare för tredje gången på fem år.

Det är bara imponeras av Frölunda. Man visade med all önskvärd tydlighet att man kan prestera som bäst när det krävs som mest.
Det är en mental styrka som är guld värd vilket man visade ikväll.

Till sist: Tacklingen på Rhett Rakhshani var inte snygg och skulle självklart renderat i ett matchstraff på Yannic Seidenberg. Precis som hemmavid i våra egna ligor sker dessa situationer och det är inte alltid att domarna tar rätt beslut på isen trots att Sverige sägs ha de sämsta domarna.
Jag tycker inte tacklingen ska besudla en riktigt rolig och bra arrangerad CHL final och inte ens nämnas i samma andetag som den tackling som delades på Brynäs Daniel Paille i fjol.
Det som dock blir intressant är att se vad CHL väljer att dela ut för straff i efterhand till Yannic Seidenberg.
Man bör nog sätta ned foten för dess trovärdighet.
Jag tror alla som såg den här matchen, dess inramning och spel är eniga att detta trots allt var en liten seger för den så bespottade turneringen.

Tack för att ni tog er tid

Sanny