Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Det är nog dags att agera

Hur långt är man tvungna att sjunka eller hur många matcher är man tvungen att förlora för att genomföra en nödvändig förändring?
Det är en intressant frågeställning just nu.
För mig känns det här mer som ett rop på hjälp än något annat.

Att Leksand är ett lag som engagerar är ingen hemlighet och när man som nu radat upp sex raka förluster kommer saker och ting att ifrågasättas.
Det vore konstigt annars.
När man dessutom förfogar över ett lag med potential att ligga i den absoluta toppen av Hockeyallsvenskan förstår man att frustrationen är påtaglig och att det finns de som efterfrågar handlingskraft.
Här och nu ser jag ett lag tillsynes utan självförtroende som är livrädda att göra misstag och spelar utan varken vilja eller inlevelse.
Det är alarmerande och ett ledaransvar.
Visst att lag hamnar i svackor till tider som man sedan tar sig ur men jag kan inte i min vildaste fantasi ens föreställa mig hur Leksand ska kunna vända på det här med nuvarande styre.
Det som förvånar mig är att huvudtränaren Leif Carlsson inte lyckats sätta en defensiv vilket jag upplevt varit hans styrka tidigare och något jag uppskattade hos honom som coach.
Vad det beror på?
Jag tror att spelarna slutat lyssna.

Precis som jag skrev i en krönika i fjol är Leksands nuvarande tränare Leif Carlsson en person som varit mig nära.
När jag mådde som sämst efter min hjärnskakning 2012 var Carlsson den som fanns där och verkligen var mån om mig vilket jag kommer vara evigt tacksam för. Han var också den enda person jag öppnade upp mig inför när min då tio månader gamla dotter inte sov mer än två timmar i sträck och hur det tärde på mig och min fru och det då gick ut över mitt jobb som hockeyspelare. Han är också den coach som kommit med små tips om detaljer i spelet som hjälpte mig mycket som tex förlänga klubban, vilket vinkel jag skulle ha armen i under försvararbetet och hur jag skulle positionerna mig på isen.
Med det sagt. Hur mycket han än ställde upp för mig och ändå lärde mig detaljer i spelet som ingen annan gjort tidigare går det inte att blunda för att ”Leffe” inte får ut i närheten av vad han borde få av det här laget. Och den beskrivningen jag ger av Leffe ovan törs jag påstå att ingen i Leksand sett något av.
Jag var därför aningen förvånad när nya General Managern Thomas Johansson gick ut så tydligt och klargjorde att Leif Carlssons roll som huvudtränare inte ens var ifrågasatt.
Klart att den är!

Precis som jag ställde mig frågan kring Örebro och Niklas Sundblad måste man ställa sig frågan om Leif Carlsson får spelarna att brinna för uppgiften eller om de är där och slentrianmässigt gör sitt jobb.
Och återigen kommer säkerligen finns de som anser att spelarna är välbetalda och har som jobb att prestera.
Visst är det så men samtidigt behövs en person de har förtroende för och som kan inspirera, med taktiska nycklar och en som sprider energi.
Här och nu tvivlar jag på att Leif Carlsson är den personen.
Det finns ingenting att ta på, inget att bygga vidare på och framförallt, vilket är det absolut viktigaste, finns där fan i mig ingen glöd och då är det läge att agera.

Jag tror faktiskt det är dags för Thomas Johansson att lyssna på vad sina spelare har att säga. Annars tror jag det här går käpprätt åt h….
Och tålamod som jag själv förespråkade kring Leksand för ett par veckor sen?
Absolut en poäng. Men det har man haft väldigt länge nu och vad gäller Leif Carlsson går hans kontrakt ändå ut efter säsongen och en förlängning känns i nuläget otänkbart.
Ta istället varandra i hand och tacka för den här tiden. Jag tror det är bäst för alla.
Ibland behöver det inte vara mer dramatiskt än så.

Foto: Tobias Sterner / BILDBYRÅN /

Tack för att ni tog er tid

Sanny