Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bättre sent än…

Rögle är det första beviset i år på att lag i kris inser det nödvändiga något som dock borde vara givet för alla lag på SHL-nivå.
Rent histotisk säger alla lag som går igenom tyngre perioder samma sak.

Skåningarna har hamnat i en rejält knepig situation med en poäng på sex matcher och även om man jagar nyförvärv är en frälsare svår att hitta.
Man väntar tålmodigt in Mattias Sjögren vars framtid såklart är osäker efter en lång tids frånvaro även om han igår gjorde sin första riktiga träning med laget.

Nu flaggar man även för att plocka in en mental tränare och det säger jag i grunden inget om.
Eftersom det är mentala låsningar som ställt till det mer än själva kunnandet är det behövligt men det belyser också en aspekt som många fortfarande förbiser.
Att jobba med det mentala är eftersatt och min egen erfarenhet är att det endast prioriteras när det går dåligt.
Såklart har varje enskild spelare ett eget ansvar och har både tid och pengar att faktiskt köpa timmar av mentala coacher för att få hjälp att prestera på isen.
Samtidigt är det en process man måste jobba med inom gruppen eftersom det är laget tillsammans som behöver hjälp likväl som den ska vara individanpassad.
Därför kan det tyckas märkligt att man idag, 2018, inte på ett tydligare sätt jobbar med det mentala och att alla klubbar har tillgång till en mental coach.
Att komma in nu vid något som kan sammanfattas som minikris är inte direkt enkelt då många spelare redan är präglad av en tids motgångar.
Jag vet själv att det kunde vara svårt att plötsligt finna förtroende för en som kommer in som man tidigare inte haft en relation med.
Minns i Färjestad säsongen 2009-2010 då vi spelade dåligt och hade tillgång till en resurs som då stod i båset under en match och iakttog oss och framförallt coachernas sätt att kommunicera. Då jobbade vi med gruppen som helhet mer än individanpassad vilket mottogs olika av alla och effekten gick inte att mäta.

Jag vet att det finns folk som lever kvar och tänker:
Va fan, spelarna är välbetalda och ska prestera. Det är deras jobb.
Absolut är spelarna, i de flesta fall, välbetalda men de har precis som alla andra människor än hjärna och medföljande självförtroende som präglas av prestationer, förväntningar, besvikelser och press.
Saknar man självförtroende spelar det ingen roll att man är bättre tränad än någonsin, skjuter hårt eller åker snabbt.
Det låser sig och vid dessa tillfällen behöver man ofta nycklarna utifrån för att hitta rätt.
Dels via områden i spelet som man ska fokusera på men också någon att prata med som man känner förtroende för.

I dagens klimat och den press spelarna lever under är det märkligt att klubbarna inte prioriterar en mental coach i en större utsträckning. Hjärnan styr alla kroppens funktioner och kan få det enklaste av ting att bli komplicerade. 2018 borde en mental coach vara lika givet som en fystränare kan man tycka.
Det blir om möjligt ännu tydligare när det går dåligt.

En annan intressant aspekt som är eftersatt hos många klubbar är vem som egentligen coachar coachen.
Jag menar. Vi pratar dagligen om att individuell utveckling på spelarna men vem ansvarar egentligen för utveckla coachen?
En del klubbar jobbar med en ledarskapskonsult, beteendevetare med ett annat ord, som hjälper honom i hans ledarskap och se till att han får den uppbackning han behöver.
I dagens klimat och ständiga press borde det vara en självklarhet för samtliga ledare att tillgå.
För hur spännande än Cam Abbott i det här fallet må vara är han färsk och böhöver hjälp från någon som ser honom från ett helt annat perspektiv.
Det är minst lika viktigt som att spelarna får hjälp.

En inte helt ovanlig bild under inledningen av säsongenFoto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN /

Tack för att ni tog er tid

Sanny