Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Blåst på festen

Jag lämnade ett för dagen soligt Skellefteå med känslan. Jaha, var det allt? Som man har väntat på en fest som nog ändå uteblev.

Nej. Den här finalserien tog aldrig riktigt fart och bortsett från kvartsfinalerna mellan Färjestad- Skellefteå och delvis semifinalerna mellan Djurgården och Skellefteå gjorde åtets slutspel en tämligen slät figur.
Det ska inte att på något sätt förringa Växjös insats som varit sanslöst bra och överlägsen. Att Brynäs, som enda lag, lyckades vinna en match i kvartsfinalen framstår mer som en bragd.
Växjö har spelat en totalhockey och dikterat villkoren under hela säsongen och i synnerhet under finalserien.
Visst har jag njutit av att se Robert Roséns briljanta spel, Toumas Kiiskinens dominans, Elias Petterssons magi, Daniel Rahimis fysiska spel, Joel Perssons genombrott, Brendan Shinnimin inlevelse och Viktor Andréns väggliknande närvaro.
Men jag känner mig liksom lite blåst på en uppdukad fest som inte blev av.
Vips. På fem dygn var finalserien över där vi alla nog rätt tidigt kände hur chanslösa Skellefteå ändå faktiskt var på samma sätt som Färjestad var i finalserien 2014 mot just Skellefteå. Då liksom nu har nog den bredare hockeypubliken haft svårt att tända till eftersom skillnaderna mellan lagen varit för stora.
Fem dagar av det man ser fram emot mest under året.

När jag i samband med SHL Awards nästa måndag gör ett bokslut på årets säsong kommer jag minnas genombrotten i synnerhet från Elias Pettersson, Joel Persson och Rasmus Dahlin och konstaterar återigen att oavsett vilka spelare som lämnar SHL finns det alltid någon annan som redo att ta platsen i rampljuset.
Men jag tror det kommer dröja länge, om ens någonsin tills vi får se två sådana unga superstjärnor som Rasmus Dahlin och Elias Pettersson i SHL igen.
Det är nog det jag kommer minnas mest vid sidan av Växjös dominans.

Tack för att ni tog er tid

Sanny