Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ut och ha kul

Att förlora matcher är en sak och nog så jobbigt, att som spelare känna ett mentalt underläge är något helt annat.
Det är rent ut sagt ett helvete.

2009-2010 gjorde jag min första säsong i Färjestad som då var regerande mästare.
Under flera års tid hade HV71 och Färjestad sida vid sida slagits om gulden och en härlig rivalitet byggts upp och jag insåg snabbt hur mycket det här matcherna betydde för klubben och supportrarna i synnerhet.
Redan på försäsongen möttes vi, i vad som då kallades för European Trophy (numera CHL) och från den matchen och resterande säsongen var vi chanslös mot HV71. Alltså, totalt chanslösa.
Jag har nog sällan blivit så utspelad som och jag tror siffrorna tillslut skrevs till 6-0 till HV71. Det var i underkant.
De första tre matcherna i grundserien skrevs resultaten till 8-0, 5-0 och 7-1 till HV.
På fem möten den säsongen lyckades vi endast ta en av 15 poäng.

Det är nästan svårt att sätta ord på den känslan men jag ska försöka.
Jag var då kapten i Färjestad och minns att jag nästan kunde känna på gruppen att den var ängslig eller till och med lite rädd.
Jag vet inte hur många gånger jag peppade mig själv och gruppen med orden ”Vi måste tro på det här boys” eller ”Vi är bra när spelar som vi ska” eller klassiker ”Ut och ha kul”.
Jag vill nog säga att vi under de matcherna slet och jobbade som hårdast men i grunden i fel lägen och oftast för överambitiöst.
Frustrationen gick nästan att ta på, eller rättare sagt. Den var påtaglig. Medan HV71 uppträdde men en enorm kaxig- och självklarhet gjorde vi det direkt motsatta.
Det gick så långt att hela laget jobbade väldigt nära en mental rådgivare och jag minns åtminstone att han och jag pratade om min känsla som jag upplevde kring gruppen.
Han pratade om att framkalla positiva bilder men hur mycket jag än försökte hade jag svårt att finna dessa.
Det vi där och då landade i var att vi lät resultatet styra känslorna för mycket och ett baklängesmål kunde dränera all form av energi.
Lite den känslan fick jag igår när jag stod mellan avbytarbåsen och tittade in i Skellefteås bås efter det att Växjö gjort 2-0.
All form av energi, glöd och lust kändes som bortblåst och de enda som manade på laget i båset var Johan Alm och Jimmie Ericsson.

Jag har därför en förståelse och till viss del respekt att finalserien sett ut som den gjort.
En hel del landar kring just den mentala utmaningen och faktiskt skapa ett forum där man tror och förlitar sig på det man ska göra.
Och.
Ni som tänker. Men herregud, de är ju för tusan välbetalda hockeyspelare och måste för fan kunna hantera detta.
Absolut är det så men det är också människor vi har att göra med och där kan det mentala ibland vara svår att styra över framförallt när man under en längre tid framkallat negativa bilder i Skellefteås fall nio raka förluster mot Växjö.

Det blir en utmaning för Skellefteå att komma runt.
Jag lånar ett citat som min kloke far brukade säga på ett skämtsamt sätt under min uppväxt för att avdramatisera de gånger jag mötte bättre lag och spelare.
Ut och kör, det luktar skit i arslet på de också”
Det passar in här.
Med andra ord.
Släpp respekten och ut och kör även jag vet att det kan vara lättare sagt än gjort.

En sak för Skellefteåspelarna att ta med sig.
Det är jävligt många hockeyspelare ute i landet som hade bytt plats med er nu för att få chansen att spela final.
Den sinnebilden kan vara bra att ha med sig.
Dessutom. Se på HV71, Örebro, Linköping för att nämna några. De har redan börjat med sommarträningen.

Jonathan Pudas och hans Skellefteå måste hitta de mentala nycklarna för att lyckas skaka liv i den här matchserienFoto: Simon Hastegård / Bildbyrån /

Tack för att ni tog er tid

Sanny