Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kan vi en gång för alla slå hål på den myten?

Är det någon gång den berömda hatten ska tas av, trots vikarnas närvaro, är det idag mer än någonsin på sin plats.
Djurgården som jag dissads rejält inför säsongen samt ett Skellefteå som säkrade sin sjunde final på de åtta senaste åren.
Jag vet inte vad som är mest värt att hylla egentligen.

Djurgårdens föll med flaggan i topp.
Jag vet, det finns nog inget värre.
Man har gjort en formidabel säsong, långt över min förväntan (host, host), men tillslut faller man mycket pågrund av avsaknaden av sina bästa spelare.

Inför säsongen fick Djurgårndes sportchef Joakim Ericsson frågan från min kollega MrMadhawk i hans podcast vem hans drömförstärkning var.
Lika snabbt som självklart svarade han den Spångafostrade Skellefteåstjärnan Oscar Möller.
Samma Spånga som en gång fostrade Andreas Engqvist.
Likheterna men också skillnaderna är slående.

Medan sportchef Ericsson suktade efter Oscar Möller lyckades han fynda en OS-sugen och kontraktslös René Bourque i Kanada.
Visst.
Han var ingen Möller men sett till SHL mått mätt var han en spelare som gjorde skillnad.
Tillsammans med Andreas Engqvist var duon precis det Djurgården behövde och den spets man saknade i fjol.
(Det är här ni ska småle för er själva)
Det finns på allvar folk hävdar att Djurgården blir ett bättre lag utan Bourque och Engqvist.
Vänta nu. Hur tänkte ni?
Eller såklart, ni tänkte inte.
Lätt hänt.
Under en kortare period kan man klara sig utan sina bästa spelare men såklart är det ohållbart över tid.
När matchserien väl summeras förstår vi alla hur viktiga spelarna som gör skillnad ändå är.
Två spelare från lilla Spånga var det som skilde lagen åt tillslut.
Den ena (Möller) gjorde tre poäng igår medan den andra (Engqvist) fortfarande led av sviterna efter en hjärnskakning.
Att det fortfarande finns folk som på riktigt vill påstå att lag blir bättre utan sina bästa spelare kan mycket väl duon från Spånga en gång för alla ta död på.

Avsaknaden av ovan nämna duo ska inte på något sätt förringa Skellefteås insats.
Jag säger det igen.
Sju finaler (!) på åtta år.
S J U  F I N A L E R

Skellefteås förstakedja har varit aningen bättre än Djurgårdens dito även om Patrik Lundh och Markus Ljungh varit väldigt bra (hörde jag Tre Kronor?)
Skellefteås ungdomskedja (Tim Söderlund, hur bra är du egentligen?) har utklassat kedjan med bröderna Davidsson och Fjällby Jonsson samtidigt som Joni Ortio återigen visat sin klass och vann fyra av sina fem matcher.

Jag fortsätter att imponeras av Skellefteå som jag under en längre tid haft positiv känsla kring även om jag inte på något sätt förutspådde en final.
Jag vill nog tro att den spelmässiga förnedringen mot Frölunda i slutet av januari blev en rejäl väckarklockan även om Bert Robertsson då ansåg att man spelade bra (?).
Där och då är jag övertygad om att man faktiskt stängde dörrarna omkring sig och strukturerade upp sitt försvarsspel rejält.

Nu ser vi fram mot finalen.
Skellefteå som varit i Sju av de åtta senaste men ”endast” med ett par guld. Ändring på det i år?
Nja, jag håller Växjö som favoriter men det höll jag å andra sidan Färjestad i kvartsfinalen och Djurgården i semifinalen som också.
Morot?
Hur som.
Kul med final.
Sträck på er alla Djurgårdare.
Er säsong har varit förträfflig.

Tack för att ni tog er tid

Sanny