Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lägger ett stort ansvar på coacherna över deblacet

Jag är generellt allergisk mot ordet fiasko efter att ha förlorat en match mot ett sämre rankat lag i en vinna eller försvinna match.
Men för fan.
Det här är inte okej någonstans.

De första tio minuterna såg så bra ut, passningstempot var högt, skotten många och när ett tillsynes energilöst tyskt lag försökte vara aggressiv i sitt boxplay öppnade det i sin tur upp  ytor för Patrik Hersleys fina skott.
När Tyskland i sin tur fick powerplay var det som om Tre kronor glömt att, den igår utslagne backen, Christian Erhoff var det offensiva vapnet som man behövde se upp med.
Han fick skjuta både två och tre gånger innan han tillslut skickade upp ledningsmålet bakom Viktor Fasth som inte såg speciellt mycket när backarna Wikstrand och Fransson tydligen glömt bort att man kan ta bort motståndarna framför sitt eget mål.
Bytet efter när svenska spelarna hade svårt att kontrollerade pucken i uppspelsfasen och gick bort sig i det aggressiva försvarsspelet hade Tyskland via sitt 2-0 mål fått matchen precis dit de ville.
Där och då lamslogs de svenska laget och kravet på att vinna och rädslan för att förlora blev stor och istället för att försöka hålla sig till grunderna började man jaga, förmodligen i en välvilja, och tappade helt strukturerna i sitt spel.
Att hamna i det läget är tufft som spelare.
Saker som vanligtvis sitter i ryggmärgen blir komplicerade och spelet blir stressat.

Jag satt framför TV’n.
Blev förbannad och faktiskt uppgiven.
Framförallt hur passivt man valde att agera från ledarhåll.
Varför gjorde man inget när man såg att det uppenbarligen inte fungerade?
Det krävdes knappast någon vidare utbildning för att se att tex Alexander Bergström, Viktor Stålberg och några av backarna var ur slag.
I det läget står man som ledare inför ett val att ha tålamod och ge förtroende eller att helt enkelt agera.
Att det tog en bit in på tredje innan en förändring skedde var direkt svagt.
Jag menar. Fyra skott på mål i andra perioden.
FYRA!
Som spelare vill man se handlingskraft, oavsett om man är den som sätts åt sidan eller ej.
De som får mer istid har en tendens att växa och ta ett större ansvar.
Dessutom.
Jag har tidigare skrivit om hanteringen och hypen kring Rasmus Dahlin.
Idag, när spelet hade gått i lås skulle man såklart slängt in Rasmus långt mycket tidigare.
Han har en egenskap som gör honom unik och i ett läge när spelet havererat skulle han tveklöst ge energi med sina uppåkningar.

Mitt i all bedrövelse över förlusten så var Tre Kronors upphämtning i den tredje perioden imponerande vilket såklart var en effekt av att man (för sent) valde att gå ned på folk och ruska om i laget.
Patrik Zachrisson och Dick Axelsson fick mer istid vilket de såklart skulle haft tidigare.

I ett stadie när Tre Kronor var totalt energilösa så tar jag för givet att forwarden Fredrik Pettersson var antingen skadad eller helt enkelt bett någon av cocherna att dra åt h….
”Freddan” som jublade mest av alla efter Mikael Wikstrands kvittering borde såklart haft istid.

Jag är så otroligt besviken och ledsen.
När spelarna ser tillbaka på sina karriärer kommer de gräma sig över den här förlusten. Resten av livet. Garanterat.
Såklart står inte spelarna fria från ansvar och många lär vara rejält besvikna över sin insats.

Det här känns bara så förbannat onödigt och jag lägger ett stort ansvar på coacherna över deblacet.

Photo: Petter Arvidson / BILDBYRÅN /
Photo: Petter Arvidson / BILDBYRÅN /

Till sist:
Discoverys Tommy Åström och Håkan Loob förtjänar väldigt mycket beröm för sin kommentering.
Rookien Håkan Loob (faktiskt kul att benämna honom som det) har skolats väl av Åström och deras samarbete var riktig bra.
Dessutom klarade de av att balansera upp kommenteringen matchen igenom och bedrev inte någon from av hejarklacks-kommentering trots att de självfallet önskade en svensk seger.

Tack för att ni tog er tid

Sanny