Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En svag förening med stora ambitioner

Leksand är ett lag som engagerar, ett lag som jag tror många gärna ser i SHL igen och således en föreningen där kraven är högt ställda.
Att ge sig på en analys av laget efter att man endast har tagit tio poäng de tio senaste matcherna (näst sämst i ligan) gör det ofrånkomligt att komma in på den person som på mycket kort tid blivit föreningens viktigaste person i sin roll som både tränare och sportchef.
Jag har våndats analysen eftersom mycket av den kommer landa i kritik mot en person som jag haft en nära relation till.

Jag känner Leksandstränaren Leif Carlsson väl efter att ha haft honom som tränare i Färjestad under tre års tid. Jag kan därför påstå att jag är bekant med hans ledarskap och dess olika sidor.
Under våra år tillsammans fungerade Carlsson ofta som en form av mentor och var den jag kunde bolla saker med i synnerhet när han var assisterande tränare.
Carlsson är en stark personlighet med ett stort hockeykunnande men också en människa som är i behov av att ha kontroll och ta ansvar för egentligen precis allting.
Hans största styrka är i grunden att strikta och styra upp ett stabilt spelsystem med tydlighet framförallt i defensiva situationer och under åren som jag hade honom vill jag minnas att isträningarna var av hög kvalité och väldigt intensiva med mycket kampmoment.

Leksand har dock satt sig själva och Leif Carlsson i en vansklig situation i och med att det inte finns någon ”över” honom som en sportchef eller någon annan tillräckligt stark person.
Det gör att Leffe, förmodligen i en välvilja, tar på sig allt ansvar och därför inte tar intryck eller lyssnar av med människorna omkring sig.
Under de åren jag spelade i Färjestad hade vi en stark kärna med spelare som kunde styra laget i samma riktning som Leffe och vi ville men som heller inte hade problem att säga ifrån.
Det är en nyckel.
Har dagens Leksandstrupp det?
Jag är inte så säker.

Leif Carlsson sitter numera i en position där han ska förhandla med spelare inför kommande säsong och se till den långsiktiga planen samt coacha laget för att ta sig tillbaka till SHL redan i år.
Carlsson ska enkom fokusera på det senare (coacha laget) och måste då ha en stark person ovanför sig, speciellt om spelartruppen i sig inte är stark nog att kunna ifrågasätta saker och ting.
Personen ovanför (läs en sportchef) ska coacha och hjälpa tränaren och ibland lyssna och stämma av med spelartruppen hur den mår och känner.

Det krävs ingen vidare utbildning för att se att det är något som inte stämmer i laget just nu.
Varningsklockorna ringde i onsdags i samband med tredje raka förlusten när jag såg hur håglöst spelet var och hur man tillsynes verkar sakna självförtroende och engagemang.

Det är Leif Carlsson ytterst ansvarig för.

Med två tyska nyförvärv i form av Marcel Müller och Daniel Pietta som tilltänkt frälsare spetsas truppen rejält.
Men att en vändning enbart kommer för den sakens skull är jag långt ifrån säker på.
De ska hitta sin roller i gruppen, obekväma beslut om vilka spelare som hamnar utanför laget måste tas och framförallt krävs en kommunikation med hela gruppen.
När Carlsson känner sig pressad och stressad, vilket han lär göra nu, landar mycket av hans (envägs)kommunikation i  ”om du inte gör det här så händer det här” eller ”utför ni inte det här kommer det här att ske”.
Små, dolda hot som jag inte tror att han ens själv tänker eller reflekterar över.
En skör grupp behöver stöd och positiv feedback och inte ”Manegment by fear”.

Man är endast två poäng bakom AIK som just nu sitter på den Hockeyallsvenska finalbiljetten.
Med andra ord. Ingen kris.
En vinst idag mot Modo känns dock som ett måste.
Om inte annat för arbetsron.
Då krävs ett större engagemang och spelglädje än vad man visade upp mot Troja och vad jag sett på slutet.
Det är Leif Carlssons jobb att locka fram.

Jag kan nästintill garantera att Leif Carlsson bad sina spelare se sig själva i spegeln efter matchen i onsdags.
Han gör ofta det när man spelat riktigt dåligt.
Jag tar för givet att han gjorde det själv men räknar nog inte med att Leksand som förening gör det.

Att en och samma person, oavsett vem det handlar om, snabbt fick en sådan makt i en anrik och stor förening som Leksand är mer ett tecken på att det är en rörig klubb utan något som kallas röd tråd men med väldigt stora ambitioner.
Numera finns det ingen person som är stark nog att sätta sig emot eller ens ifrågasätta tränaren/sportchefen Leif Carlsson i Leksand och det är inte bra för någon.
Det borde oroa lagets enormt lojala supportar.

Leif Carlssons Leksand spelar långt under en förväntat nivå. Det är något som inte stämmer. Foto: Daniel Eriksson / BILDBYRÅN /
Leif Carlssons Leksand spelar långt under en förväntat nivå. Det är något som inte stämmer.Foto: Daniel Eriksson / BILDBYRÅN /

Tack för att ni tog er tid

Sanny