Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanny Lindströms blogg

Torka aldrig tårar med hockeyhandskar

Besvikelsen efter nattens finalförlust var såklart väldigt stor. Min känsla är att den här gruppen haft något speciellt och få med insikt i årskullen hade som krav på medalj.
Som det här laget presterat, jag kan inte känna något annat än stolthet. 

Ända sedan jag börjat jobba som expert för drygt fyra år sedan har den här 98 kullen utmålats som den svagaste. Nu var det likväl den, självfallet stärkt av de bästa 99:orma och Rasmus Dahlin, som lyckades prestera som bäst i det avgörande matcherna något som Juniorkronorna inte klarat av sedan 2014.
Jag tror därför att det här laget växt samman över tid och byggt upp en unik relation. Därför smärtar finalförlusten något enormt.

Det här visade också att Svensk juniorhockey tagit steg, skakat av sig respekten och inte längre låter yttre omständigheter avgöra som tex efter knappt tolv minuter in i andra perioden när Elias Pettersson blev fasthållen två meter från domaren utan åtgärd för att senare (samma domare) visa ut Lias Andersson för en liknande situation.
I det spelar förbundskaptenen Tomas Montén, tillsamans med hans ledarteam, en stor roll och de förtjänar att lyftas fram för sina insatser under turneringen.
Efter förlusten mot Kanada och Ryssland i fjol vilket gav den fjärde raka fjärdeplatsen i JVM var Montén nog den som var mest förbannad av alla och jag vet att den gnagde länge och att han själv tog på sig ett stort ansvar.
Analysen landade nog lika mycket på det spelmässiga som på den frustration och fokus man la på annat än själva spelet.
Jag tycker också att Tomas Montén varit aktiv i sin coachning och draget han sära på Elias Pettersson och Alexander Nylander inför semifinalen mot USA var lyckat liksom när han bytte in Timothy Liljegren i form av högerskytt istället för Rasmus Dahlin i den första powerplayuppställningen.
Coachningen har varit genomgående bra precis som mot Kanada där man, i form av det sista bytet, kunde matcha mot Kanadas bästa spelare.
Man vek inte ned sig efter Kanadas ledningsmål tidigt i den andra perioden när man blev lite enkelt bortspelade av den kanadensiska backen Connor Timmins och Sam Steel i uppspelsfasen.
Montén satte direkt efter målet in kedjan med Glenn Gustafsson (gjorde sin bästa match), Marcus Davidsson och Axel Jonsson Fjällby som genast tog udden ur den enorma energi som målet ända gav och följde upp det med Oscar Steen (vann varenda närkamp), Tim Söderlund och Isac Lundeström som var nära att kvittera medan ”Let´s go Canada” gungade i i Keybank Center.

Foto: Joel Marklund / BILDBYRŁN /
Foto: Joel Marklund / BILDBYRŁN /

Jag förstår såklart besvikelsen hos spelarna men dem ska känna en enorm stolthet över sin prestation. De har vuxit rejält och är varken spelmässigt- eller fysiska underlägsna Kanada.
Samtidigt, att förlora med en minut och 40 sekunder kvar av matchen är smärtsamt.
Spelarna måste få känna besvikelse och bearbeta förlusten i egen takt men redan idag när de vaknar upp tror jag de känner stolthet.
Men att torka aldrig tårar med hockeyhandskar- det är omöjligt.
Jag tror att spelarna med distans kommer känna stolthet över silvermedaljen.
Det gör i alla fall jag.
Sträck på er grabbar, ni har varit grymma!

Tack för att ni tog er tid

Sanny