Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Sanny Lindströms blogg

Guldet blev till sand

Att Färjestad förlorar en kvartsfinal mot Luleå ska inte benämnas som ett fiasko.
Dock är det en enorm missräkning och ett misslyckande från ett lag som inför säsongen stod rustade för guld.

Jag bor sedan sju år tillbaka i Karlstad och känner väl till hur mycket klubben betyder och berör folket i stan.
Jag har bevittnat engamenget både från både in och utsidan och minns själv att jag kunde irritera mig på tidigare spelare och ledare runt föreningen som minsann visste mest och bäst.
Nu är jag ironiskt nog en av dem.

Förhoppningarna inför säsongen var skyhöga efter att man missat slutspelet i fjol, det första på 20 år.
I stan sa man att det var bra att få en ordentligt ”käftsmäll” och börja om och städa ut det som inte fungerat.
Bra så.

Både Luleå och Färjestad målades tidigt upp som guldfavoriter efter att de dragit den ena vinstlotten efter den andra under sommarens Silly Season.
I Karlstad kunde man stoltsera med nyförvärv som värmlänningarna Magnus Nygren och Mikael Johansson och prestigevärvningar såsom Jonas Holös, Johan Ryno och Mikael Wikstrand.

I Luleå lät sportchefen Lars ”Osten” Bergström måla omklädningrummets väggar i guld medan han förkunnade att Luleå skulle vinna både CHL och SM- guld.
Det var inte många som sa emot när han lyckas signera stjärnor som Toni Rajala, Bill Sweatt och Jacob Micflikier.

Medan Luleå fortsätter sin resa mot SM guld sitter Färjestads klubbledning (förmodligen) och sliter sig i håret och undrar vad som gått fel i år igen.
För utan tvekan har Färjestad ett lag som borde placerat sig högre upp i tabellen och nått längre än kvartsfinal.

Sett till hela säsongen har Färjestad haft svårt att hitta en hög och jämn nivå.
Stundtals har de lyckas nå upp till prestationer att jag trott de ska kunna utmana topplagen.
Problemet har legat i att de varit för långt mellan gångerna.
Segermatchen mot Frölunda (2-1) i början av februari och övertidssegern mot Skellefteå (3-2) i slutet av februari är förmodligen de matcher som de presterat som bäst i.
Då har de tvingats spela ett rakare, snabbare och aggressivare spel med forechecking och aggressivitet över hela banan.

Ofta har dock spelet varit avvaktande, passivt och framförallt långsamt.

När jag spelade i Färjestad och krönikörerna inför finalserien mot Skellefteå 2011 målade ut ”det gamla mot det nya” och Färjestads som ”dinousaurier” minns jag vi skrattade gott .

Det var för fem år sedan.

Nu lär de ha desto lättare att hålla sig för skratt.
Trots att hockeyn har ändrats markant de senaste åren håller Färjestad fast vid sitt spelsätt med lugna kontrollerade uppspel. Gärna via backen snett bakåt för att spela pucken ut på andra sidan.
Under den tiden hinner lag som spelar den nya moderna hockeyn både backchecka, återvinna pucken och byta.
Utan puck är de ofta återhållsamma, initiativlösa och agerar alltid med förstånd när de försöker vänta ut motståndarna för att ha enrgi och kraft när man återvinner pucken.
Problemet är bara att styrspelet ofta blir stillastående och passivt vilket gör att de inte är ett hot framåt.

Spelarna blir passiva och funderar på isen.
Vilket sällan är en positiv egenskap när man spelar hockey.

Men visst. Det fungerade ju tidigare.

Färjestad har en enorm resa framför sig.
Inte nog med att de vilar en osäkerhet kring vilken tränare som ska leda laget nästa år.
Den största utmaningen ligger i en tidigare så framgångsrik organisation måste anpassa sig till dagens hockey.

Det verkar ta sin tid.

Till sist.
Blogginlägget har handlat om Färjestads misslyckande vilket trots allt inte ska förringa Luleås insats.
Jag lär få anledning att återkomma om laget framöver.
Jag tvivlar inte längre.
Luleå är ett lag som kan vinna guld.

Tack för att ni tog er tid

Sanny