Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Gunnar Nordströms blogg

En jätte har lämnat oss

LOS ANGELES. Expressen-fotografen Jan Düsing har lämnat oss efter en kort tids sjukdom, 75 år gammal.

Som berättas på nyhetsplats på Expressens sajt var Jan Düsing en respekterad och mycket omtyckt yrkesman.

Som arbetskamrat var han också en jätte.

Ett av mina första uppdrag när jag kom till Expressen sommaren 1981 var att ingå i sportredaktionens trupp till Canada Cup i augusti-september.

Det var en stor turnering och Tre Kronor hade ett stjärnfyllt lag med Pelle Lindbergh, Pekka Lindmark, Börje Salming, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson, Anders Hedberg, Stefan Persson, Kent Nilsson, Thomas Gradin, Patrik Sundström, Thomas Steen, Anders Kallur, med flera.

Expressen skickade ett stort team med legendariske sportkrönikören Bertil Jansson som det stora affischnamnet uppbackad av administrative sportchefen Thomas Malmquist samt reportrarna Singel Ericsson och Lennart Eriksson samt dåvarande sportkorrespondenten i New York, Christina Ollén. Undertecknad kom med som extra resurs för att ge Bertil Jansson lite statistik och underlag till sina krönikor.

När det stod ”Bertil Jansson om Tre Kronors match i natt” på löpsedeln sålde Expressen tiotusentals fler tidningar den dagen. Det var andra tider, det var 80-talet och Expressen sålde 500 000-600 000 exemplar en bra dag.

Janne Düsing var den givne fotografen att skicka på en sådan här turnering. Han kom alltid med de där bilderna ingen annan hade. Han älskade hockey, hade spelat själv, såg sammanhangen och han förutsåg händelserna på isen eller i korridoren utanför omklädningsrummet efteråt.

Han väntade och spanade efter den där bilden som var storyn när andra journalister och fotografer hade skyndat tillbaka till pressläktaren eller hotellet för att skicka hem sina alster.

Janne kunde vara lite hemlighetsfull över vad han hade innan filmen var framkallad och bilden hemskickad av kopisterna och telefototeknikerna på Pressens Bild, som fanns med för att serva oss och DN:s utsända.

Det kom nästan alltid ett samtal från nattchefen hemma i Stockholm när man redan hade ringt telemottagningen och börjat läsa in artikeln.

– Har du sett Düsings bilder? Det är ju Löpet, Ettan och Mitten imorrn!

Det var bara att knalla iväg till Jannes rum i hotellkorridoren eller Pressens Bild-folket och uppdatera sig.

Och visst, där var den ju. Bilden ingen annan hade. Det var bara att sätta sig och skriva om artikeln.

Själv kopplade Düsing bara på det där stora leendet. Han skröt aldrig utan väntade på att man skulle ge honom det där välförtjänta berömmet.

– Lysande, Janne!

Han hade en speciell gest han svarade med varje gång, och det var att sätta det högra pekfingret mot pannan.

Hans fotohjärna hade talat. Och skapat. Än en gång.

När faxen kom till Malmen (Thomas Malmquist) varje morgon och han hade med sig utskrifterna till frukostbordet på hotellet satt vi alla och undrade hur Janne hade fått den och den bilden.

Han hade tålamodet att vänta ut händelserna eller så slog han till från en läktarplats, där ingen annan fotograf hade posterat sig.

Düsing och Malmquist hade en speciell jargong, då de båda bodde i Stockholms-förorten Huddinge och hade hockeyspelande söner i samma ålder.

När turneringarna blev långa och dagarna slitsamma kunde de utbrista:

– Nä, nu skulle man vara hemma i Björkängshallen i Huddinge. Det du, Nordström!

Ingen NHL-arena i Kanada imponerande på dem. Själv gick jag under smeknamnet ”Rookien” i flera år, döpt av Bertil Jansson. Janne Düsing blev min reskamrat på mer än ett sätt.

På den här tiden reste alla svenska sportjournalister i grupp till de stora mästerskapen. Oftast var det Nyman & Schultz, som arrangerade resorna. Vi åkte med samma flyg, vi satt i samma bussar och bodde på samma hotell. Vi kunde vara 20-30 personer. Rena rama gruppresan. Där fanns profilerna från Expressen, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Kvällsposten, TT, GT, GP, FLT, A-Pressen, SVT, Radiosporten och ofta några från de stora landsortstidningarna.

Naturligtvis var det bara mina och Jannes väskor som saknades när vi landade i Toronto från Stockholm via London den första dagen av Canada Cup-resan 1981.

Tre Kronor hade några träningsmatcher i Kanada före turneringen, så landslaget och media förflyttade sig i snabb takt. När väskorna kom till Toronto var vi redan i Montreal, och så vidare. Det tog en knapp vecka innan våra väskor hade hunnit ikapp oss och Düsing saknade också ett objektiv. Det oroade honom mer än kläderna.

Naturligtvis blev våra taxiresor ut till flygplatserna varje eftermiddag efter Tre Kronors träning en följetong i pressgänget och man hade roligt åt oss.

Men Janne tog kommentarerna med ro. Hans devis var alltid.

– Det är i blaskan det avgörs.

Lite hinder på vägen och ett saknat objektiv störde honom inte från att leverera de där BILDERNA.

Det blev ytterligare ett antal stora mästerskap med Janne Düsing under åren. OS, VM, SM-finaler, med mera.

Han älskade att sitta med sina Expressen-kolleger på ett hotellrum och berätta historier från sitt liv som en fotograf i händelsernas centrum. Det var alltid på Malmens hotellrum och det slutade ofta med ett hopp i historierna från världsmetropolerna till vad som hade hänt i Björkängshallen i Huddinge.

Han hade alltid ett perspektiv på tillvaron.

Vi andra sa bara:

– Lysande, Janne!

Düsing log och smuttade på sin whiskey när allt material var lämnat till hemmaredaktionen (och då ska ni veta att första deadline var klockan 05.00 på morgonen).

Och så kom det där fingret mot pannan igen.

En jätte i branschen har lämnat oss.

Och vi saknar honom enormt.