Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Folk nära mig fick hat och hot – är inte okej”

Rikard Grönborg ute på promenad med familjen. Foto: Magnus Nyström
Rikard Grönborg med döttrarna Chloe och Grace Callie. Foto: Magnus Nyström
Foto: Magnus Nyström
Foto: Magnus Nyström

Samtidigt som Rikard Grönborg var förbundskapten för Tre Kronor kämpade hans nyfödda dotter för sitt liv.

Hemma i lägenheten i Zürich berättar den nyinflyttade hockeytränaren om det otäcka telefonsamtalet, dotterns andningssvårigheter och familjens nystart i Schweiz. 

– När jag blev väckt på ett hotell i Calgary fem på morgonen och det var panik hemma, då var det jobbigt. Men nu mår hon mycket bättre, berättar Rikard Grönborg. 

Rikard Grönborg står på takterrassen i den nya lägenheten i Schweiz. Han grillar perfekta stekar, men någonting saknas enligt hockeytränaren som vänder sig mot mig.

 – Du är van med barn, tar du henne.

Sedan sätter han ettåriga Grace Callie i mitt knä och går nedför trappan för en snabb vända till köket. 

Flickan tittar nyfiket på mig med fast blick, hon är på glatt humör, men vill snart ner på golvet. Hon är tidig med att gå för barn i hennes ålder. 

Storasyster Chloe, sju år, snörar på sig inlines på terrassen och åker ett litet varv. Hennes åkning imponerar. Chloe är en riktig bra skridskoåkare och förutom att börja ny skola i Schweiz, där pappa fått jobb hos NLA-laget ZSC Lions, ska hon fortsätta med sin hockey och karate.

Barnen är livliga och glada. Chloe gungar Grace Callie och pappa som återvänt till grillen ler.   

– Det viktigaste är alltid att familjen mår bra. Och det finns inget bättre efter långa dagar på jobbet än att komma hem till den här energin. Sedan har min fru Dawnie varit helt fantastisk genom allt det tuffa vi gått igenom det sista året. Jag har jobbat samtidigt och gjort allt jag kunnat, men Dawnie har varit uppe i det 24/7. 

När man tittar på Grace Callie i gungan och hur hon skrattar när storasyster ger fart är det svårt att tänka sig hur den här lilla flickan har haft det sitt första år i livet.

Det började med att hon föddes med den ovanliga sjukdomen laryngomalaci, som innebär att struphuvudets övre öppning är trång och orsakar andningssvårigheter för nyfödda. 

– Vi märkte tidigt att andningen inte fungerade som den skulle. Hon slutade andas flera gånger på nätterna. Det hände var femte-sjätte timme. Då var vi tvungna att väcka henne för att få henne att andas igen. Vi hade larm som satte i gång när hon slutade andas, berättar Rikard Grönborg. 

Hur kan man som förälder sova en minut när man vet att ens barn slutar andas?

– Det var väldigt svårt. Det var en väldigt tuff tid. Min fru har varit en grym morsa. Vi har en sjuåring också som kräver uppmärksamhet. Sedan efter problem med andningen fick hon kramper och en del andra problem. Vi vet inte om det har ett samband. Det har varit mycket in och ut på sjukhuset. Men nu är alla värden bättre, hon mår bättre och vi behöver inte längre ha larm på nätterna. 

Foto: Magnus Nyström

Första gången Grace Callie fick ett krampanfall var pappa Rikard i Calgary och scoutade NHL-spelare inför VM. Klockan var fem på morgonen när han blev väckt på hotellrummet av ett samtal från hustrun Dawnie som berättade att de var på väg in på sjukhuset.

I första läget var prognosen riktig illa. Läkarna trodde flickan hade fått svåra skador.  

– Men snabbt fick vi veta att det inte gick att se några förändringar på hjärnan och hon mådde bättre. Nu tyder inget på att hon fått några bestående men överhuvudtaget.

När vi äter middag är det mycket liv runt bordet och många glada skratt. Som när lillasyster vid bordet upptäcker tjusningen med maräng.

De flesta nyblivna föräldrar har någon gång gått fram till sitt nyfödda barn med oro för att kolla att barnet andas. För Rikard och Dawnie var det på riktigt.

Hur klarade du jobbet?

– Tack vare min fru.  

Rikard fortsätter:

– Det här är livet. Många går igenom tuffa saker. Och jag kunde verkligen inte säga: ”jag orkar inte”, när Dawnie var hemma hela tiden. 

Men den där natten i Calgary, alla föräldrars värsta mardröm - hur var den?

 – Först tänkte jag förstås: vad fan gör jag nu? Kan jag komma hem? Jag hade varit borta i två veckor. Jag skulle vara borta en vecka till. Jag var i Calgary, det är väldigt långt hemifrån, men vi fick snabbt positiva besked och jag stannade kvar.

Men från att känna total panik och rädsla för sitt barns liv, till att fungera på jobbet - det är ingen lätt balansgång. Hur behöll du fokus på powerplay och hockeymatcher?  

– Värsta känslan där i Calgary var ju panik så klart, men även en känsla att man vill vara där med familjen när tuffa grejor händer. Sen var jag tvungen att fokusera på jobbet när jag var där och alla hemma mådde bra. Familjen behöver en inkomst och jag hade en uppgift att sköta. 

Han hade förstås ett drömjobb och nådde under sina år som förbundskapten också stora framgångar med bland annat dubbla VM-guld med Tre Kronor.  

Men under hela sista året, även under VM i våras var han på ständig ”stand by. Alla runt landslaget visste att han kunde åka hem omgående om något skulle hända hans dotter. 

– Vi hade en plan. Men sedan blev det som sagt bättre och hela familjen var nere hos mig i Bratislava en vecka under VM. Det var fantastiskt att ha dem där.   

Suddade hockeyn bort lite oro?

– Alla går igenom tuffa grejor i livet. Men vi människor är fantastiska på att anpassa oss till olika situationer. Sen tror jag man har en fördel när man haft ett högpresterande jobb i hela sitt liv, jag är väldigt bra att fokusera på saker och ta bort allt annat. När det handlar om att reda upp saker hemma är det full fokus där. När jag jobbar är det full fokus där.   

I dag är familjen Grönborg på en helt annan plats i livet jämfört med för ett halvår sedan.

På alla sätt.

Pappa är numera coach för ett lag i Schweiz och Grace Callie är glad, pigg och framför allt frisk.

Foto: Magnus Nyström

Rikard Grönborg jobbade inom svenska ishockeyförbundet i tolv år, de sista tre åren var han förbundskapten för Tre Kronor.

Det blev två VM-guld, men en väldigt tråkig avslutning med förlusten mot Finland i kvartsfinalen i våras och en lång bussresa direkt efter matchen från Kosice till Bratislava mitt i natten.

– Jag har suttit på många bussresor genom åren, men det var en av de tuffaste och tystaste. Jag satt bara och stirrade ut i mörkret. Jag var helt tom och jag tyckte väldigt synd om killarna. 

Varför blev det förlust mot Finland?

 – Det finns alltid grejor man i efterhand känner att man hade kunnat göra annorlunda. men resultatet är vad det är. Vi var 90 sekunder från att gå till semifinal. Men elitidrotten är grym. Det får man lära sig att leva med. Den största besvikelsen för alla där i bussen var att vi inte lyckades göra det vi gjort tidigare tillsammans.   

Tråkigt avslut för dig också?

– Äsch, jag tänker inte så. Det handlar inte om mig. Det handlar om killarna som hade spelat så bra och lagt ner själ och hjärta i det här. Och alla andra runt laget. Vi ville alla göra vårt bästa, men lyckades inte fullt ut den gången.

Har du haft någon överlämning till din efterträdare Johan Garpenlöv?

– Nej, inte så. Men det har varit en ganska lång överlämning i ett år, eftersom vi vetat att ”Garpen” skulle ta över. Johan kommer göra ett väldigt bra jobb och jag känner verkligen en trygghet i att svensk hockey är i goda händer för framtiden.

Dina bästa minnen under åren med Tre Kronor och i förbundet är förstås gulden?

– Det är många ögonblick jag känner stolthet över. Guld och medaljer förstås. Men också alla ögonblick då vi svettats ihop och jobbat ihop och alla spelare jag haft som, kommit till NHL och lyckats bra där. Jag känner en fantastisk stolthet över att vi har så många svenska NHL-spelare. 

Han drar sig snabbt över armarna.

Ryser du?

– Nej, då...jo, litegrann. Sen tänker jag på alla som jobbar med hockey på alla nivåer i Sverige. Det har en väldigt positiv utveckling inom svensk hockey, på alla sätt, de senaste åren.

Han har hyllats för framgångar - och fått ta emot hård kritik. Bland annat för hur han avslutade natten efter VM-guldet i Köpenhamn med en ensamöl på sitt hotellrum. 

Han har även fått ta emot supportars ilska efter misslyckandet i OS i Sydkorea.

– Då utsattes jag för både hat och hot. Även folk nära mig fick hat och hot. Reaktioner ska få finnas, men det är inte okej när folk går över gränsen. Att folk blir förbannade på oss när vi inte lyckats - det kan jag ta. Men hat och hot är aldrig okej. 

Han säger att jobbet som förbundskapten är väldigt utsatt. 

– Alla människor håller inte med mig. Alla har en åsikt. Och så måste det så klart vara. Om du skriver i en krönika att jag gör ett dåligt jobb så måste jag hantera det, även om jag inte håller med och ibland kanske jag håller med. Det är en del av jobbet som jag måste kunna hantera. 

Foto: Magnus Nyström

Och som ledare tycker Rikard Grönborg också om mothugg. Han vill inte vara omringad av ryggdunkare och ja-sägare.

– Nej, det är inte hälsosamt. Jag ställer mycket frågor och vill ha ärliga svar. Då får man vara beredd på att alla inte håller med.   

Varför blev det inte NHL, som många trodde?

– Det får du fråga NHL-klubbarna, haha. Det var en del diskussioner men sen kom erbjudandet från Zürich och det kunde jag inte tacka nej till. De ville verkligen att jag skulle komma hit och flög ner mig flera gånger innan VM. 

Trots att du varit med och slagit Schweiz i två VM-finaler?

– Ja, haha. Jag har inte hört så mycket om det ännu. Men det kanske kommer. Jag har alltid gillat Schweiz. Det är en väldigt stark hockeykultur här, en fantastisk passion för sporten och härlig stämning på läktarna. 

Grönborg har sällskap av videocoachen Johan Andersson från Tre Kronor och gamle storbacken Fredrik Stillman som coachat i ryska KHL i flera år. I laget finns svenskarna Markus Krüger och Fredrik Pettersson. 

Kommer Zürich spela som Tre Kronor i vinter?

– Jag hoppas det blir en liknande karaktär. Vi ska åka mycket skridskor. Vi vill vara aktiva och vi vill styra motståndarna till den matchbild vi vill ha. Det ska bli väldigt kul att komma i gång med matcher igen.

Du är i en tuff bransch, i en tuff sport och du är en ledare som tar tuffa beslut - men hur tuff är man när ens dotter är svårt sjuk?

Rikard ler.

– Nej, då är man inte så tuff. Det är en maktlöshet som inte går att kontrollera. Då är man bara ödmjuk. Min familj är det viktigaste jag har i livet.

En fördel med nya jobbet är att han landat i en väldigt proffsig organisation i ett litet land, där lagen alltid kommer hem på nätterna efter bortamatcher. 

Ur familjesynpunkt är Schweiz perfekt.

– Det är skönt att alltid komma hem till familjen och sova i sin egen säng. Och när Grace Callie mår bättre så mår hela familjen bättre. 

Rikard Grönborg dukar av bordet efter vår middag, systrarna Chloe och Grace Callie   sitter i soffan och tittar på tv. Jag sneglar på klockan och säger att tjejerna kanske börjar blir trötta och behöver lägga sig.

Rikard ler:

– Nej, då. Det är lugnt. Jag blir trött före dem. Vill du ha kaffe?