Pang! Vad är det som låter här då?

Det var som att alla – spelare, tränare, klubbar och sändande bolag – bara släppte loss. 

Publikbesked i tisdags, premiär i dag.

Dammluckorna skulle inte bara öppnas upp, det var dags att spränga bort dem. 

Kvällen var fortfarande i sin linda när man förstod att det här inte skulle bli en vanlig premiäromgång, utan en tillställning med guldkant. När slutsignalerna ljöd i 15.15-matcherna, som var tre till antalet, hade vi bjudits på 24 mål. 

Brynäs chockade Frölunda, Växjö–Färjestad böljade fram och tillbaka, och kvalmötet från 2019 – Oskarshamn mot Timrå – var en holmgång med hela havet stormar-karaktär.

Kvällsdusterna skulle visa sig bli något målsnålare, men nog bjöds tv-tittarna (och säsongskortsinnehavarna) på hockeygodis. Jonathan Johnsons laserpassning till Skellefteås 1-4: Klass. Och Juhani Tyrväinens macka med extra smör och flingsalt smakade lika gott.

Två höjdpunkter av flera.

Och vi slapp huvudskador, våldsamma tacklingar och ett onödigt stort fokus på domslut och bedömningar. 

Ishockeyn fick vara i centrum.

* * *

Högsta snittet på tio år

Det blev till slut också en kväll för historieböckerna. 

48 mål på sju matcher ger ett snitt på 6,9 vilket är den högsta noteringen i en premiäromgång av SHL på tio år (kan vara ännu längre tillbaka). 

Fjolåret är diskvalificerat på grund av en upphackad första runda och omkastningar i spelschemat, men under åren 2011-2019 har snittet pendlat mellan 3,5 och 6,7 mål. Den sistnämnda siffran registrerades för två år sedan vilket betyder att vi har en positiv trend inom svensk hockey, åtminstone om vi ser till starten av SHL. 

Säsongerna har en tendens att bli allt målsnålare ju längre de pågår, men förhoppningsvis är vi mitt inne i ett paradigmskifte som kommer leda till att vi får börja prata om den svenska hockeyligan som rik på baljor och show. Det vill vi ju, visst?

SHL har numera ett rykte av sig att vara defensiv, strukturerad och tråkig. 

Det brukar suckas över det, men i själva verket är det ju en komplimang. Svenska lag är svårspelade och det är varje coachs, sportchefs och klubbs dröm. Svårspelade lag vinner, som alla vet, i slutändan titlar. 

Likväl, ska en liga och produkt (ursäkta ordvalet alla hockeyromantiker) växa måste den vara attraktiv för fler. Det krävs att nya supportrar och konsumenter (ursäkta igen) dras till sporten och förälskar sig i lagen. Det ger kraftigt positiva synergieffekter som kommer märkas på alla nivåer i den svenska hockeypyramiden. 

Och jag inbillar mig att något så banalt som mål och det efterföljande vrålet från publiken på läktaren är det bästa försäljningsknepet för en sport som suktar efter nya följare.

Därför gladdes jag lite extra åt premiärens höga målsnitt.

* * * 

Visst kändes lördagens matcher med halvfulla läktare och målkavalkad som ett smakprov för vad som väntar om drygt två veckor?

Livet återvänder ju snart, visst vet ni det?

29 september är plötsligt svenskarnas nya favoritdag. 

Då ska vi äntligen mötas vid arenakiosken igen, med kaffe i pappmuggen, korv i högerhanden och en bilpåse i vänster jackficka. Vi kommer få gaffla om den där backen som kladdar med pucken lite för mycket, forwarden som aldrig lyckas bryta sin måltorka och domaren som verkar ha fått licensen i flingpaketet.

Det blir hockey som vi lärt känna den igen.