Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Adam Johansson

Jag skulle ljuga om jag inte erkände det

Efter avslöjandet om grova sexuella övergrepp – nu uttalar sig lagkamraterna
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN

Dammluckorna börjar spricka. 

Förhoppningsvis sprängs de snart.

Rick Westhead, reporter på TSN, på ena sidan. Kyle Beach, hockeyspelare, på den andra. 

25 minuter senare var ingenting sig likt. 

Det var en intervju som inte lämnade någon oberörd. 

Tårögd.

När han, som tillbringar ett liv i ishockeyns värld, berättade om de sexuella övergrepp han blivit utsatt för.

Äcklad. 

När han, som en gång i tiden valdes av Chicago, förbiseddes helt för att Stanley Cup premierades före medmänsklighet.

Förtvivlad.

När han, som fortsatte spela för att han älskade sporten, tystades av sin egen klubb och aldrig blev tagen på allvar av varken Chicago, NHL eller spelarfacket. 

Förbannad.

När han, som tvingats leva med det här ohörd och lämnad ensam till sin egen mardröm, vittnade om den mobbning och utfrysning han upplevde från sina egna lagkamrater. 

Ett smatterband av känslor rusade genom kroppen och i min egen uppgivenhet, och kanske naivitet, försökte jag leta efter saker eller åtgärder som kan förändra sporten jag faktiskt älskar.

Hur kan jag hjälpa? Vad kan jag göra?

* * * 

Ishockeyn är i flera avseenden precis som vilken sport som helst. Det går ut på att vinna. Hur man gör det spelar mindre roll.

Själva essensen är densamma, helt enkelt. 

Det som skiljer ishockeyn från många andra idrotter är dess ideal och de värden som är knutna till traditionell manlighet. När du väl bestämmer dig för att göra sporten till din signeras i samma stund ett kontrakt mellan utövare och ishockeyn. I det kontraktet förväntas du upprätthålla vissa könskoder, stereotyper och strukturer. 

Annars är risken stor att du lämnas utanför. 

Dessa mönster går att urskönja i flera delar av samhället och kulturproblemet som sådant är inte isolerat till enbart ishockeyn, men att inte adressera det som ett problem är i förlängningen skadligt. Både för enskilda individer och sporten i sig. 

För även om ishockeyns grundpelare kan vara beundransvärda – du ska göra rätt för dig, stå upp för dina lagkamrater och vinna som grupp – kan det också mynna ut i direkt farliga beteenden.

Eftersom synen på tuffhet dels är subjektiv, dels abstrakt.

Vad är tufft? Vad är hårt? 

Egentligen. 

Ett hockeylag bestående av 20 grabbar i 13-årsåldern kan lätt misstolka signaler om hur en grupp ska kittas samman, vad som är styrka och mental tuffhet. Varför du inte ska visa dig svag.

Mycket av ishockeys problematik uppstår inte när spelarna blir seniorer, den föds tidigare. Redan i barn- och ungdomsgrupper etableras en maktbalans och hierarki som följer med en livet ut. Det går att skylla på barnen, men de har bara lärt sig och snappat upp det här från tidigare generationer. 

I grund och botten är det en ledarskapsfråga: Vilka beteenden ska tillåtas existera och fortleva?

* * *

Ögonen tåras igen. 

Den här gången är det inte Kyle Beach. Han som nu pratar har jag kommit att betrakta som en kollega och vän senaste åren.

Erik Granqvist. 

Han sitter i Viaplays hockeypodd och vittnar om rent ut sagt fruktansvärda minnen. När förödmjukande inkilningar och ritualer var vardagsmat. Det accepterades helt enkelt. Inga frågor ställdes.

Även fast ishockeyn, precis som samhället i stort, förändrats till det bättre sedan dess får vi inte förbise det faktum att den här typen av förnedringar levt i sporten. 

Ett första steg mot ett mer öppet och tillåtande klimat är att erkänna det.

Du kan aldrig kräva att en utsatt person ska prata, för det är hans eller hennes sak att berätta, men du kan vända dig inåt och ställa dig frågan vad du gjort eller bidragit med för att upprätthålla en kultur och norm som sårat människor och sporten.

Hela mitt liv har tillägnats idrotten i olika roller, som spelare, ledare, domare, journalist och supporter.

Jag skulle ljuga om jag, under dessa år, påstod att jag inte varit i ett sammanhang där kränkningar och mobbning förekommit. 

Jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag tillät det passera.

Den där regniga novemberveckan på högstadiet då vi knöt fast en killes händer och ben på en stol för att sedan bära ut honom på rastgården, placera honom i den största av vattenpölar vi kunde hitta och låta honom sitta där – fastbunden och ensam – samtidigt som vi traskade tillbaka till skolan och skrattade åt vårt spratt. 

Eller alla gånger i omklädningsrummets dusch när vi ”kissbombade” killar i laget. Jag var med på det, men utsattes också själv för det.

Det verkade harmlöst då men vilka spår satte det i killen som smått panikartat skrek: ”Sluta, sluta, snälla sluta”.

De flesta av oss killar har erfarenheter som dessa. Vissa värre än andra. Antingen har vi mobbats eller blivit mobbade. Eller både och. 

Kyle Beach fick Erik Granqvist att träda fram. 

De vågade prata.

Och vi lyssnade. 

Så bryts tystnadskulturen, så minskar vi stigmatiseringen, så förändrar vi sportens klimat. Den enda vägen till verklig förbättring är att medge sina egna snedsteg och brister, att tillåta alla berättelser att finnas och att lyssna på de som vill bli hörda.

Ju fler vittnesmål, desto mer krackelerar dammluckorna. 

Låt oss tillsammans spränga dem.

Kyle Beach träder fram

Utsattes för grova sexuella övergrepp av NHL-klubben Chicago Blackhawks viceocoach Brad Aldrich