Adam Johansson
Redan i våras, när Växjö norpade sitt tredje guld på nio år, lyfte jag frågan: Är Sam Hallam en av de största tränarna i svensk ishockey någonsin?
Den instinktiva tanken >>nej, nej, hur skulle han kunna mäta sig med de största?<< slogs tidigt bort eftersom att han redan i maj 2021 faktiskt hade skrivit in sig i historieböckerna som en av landets mest framgångsrika coacher.
För att nå fram till den slutsatsen använde jag mig av tre punkter; kvalitet över tid, peak och status.
De tre benen gör det lättare att särskilja tränare och epoker, med tanke på att det är vanskligt och aldrig binärt att mäta framgång i sportens värld. Det finns hundratals parametrar att ta ställning till och diskussionen kommer alltid präglas av subjektiva åsikter och egna erfarenheter utifrån hur man som supporter investerat sina känslor i en klubb.
Det som otvivelaktligen går att slå fast är att Sam Hallam, på svensk klubblagsnivå, nått toppen.
Sätter du Växjös bedrift – Sam Hallams bedrift – i ett modern hockeyperspektiv framstår den som närmast unik. Bara Färjestad, Djurgården, Brynäs, HV71 och Frölunda har fler SM-guld sedan Elitserien blev Elitserien (1975). Den noteringen växer än mer då Växjö avancerade upp till högstaserien först 2011 och relativt nyligen genomförde sin tionde säsong i finrummet.
Därmed går det att bocka av punkterna peak och status.
Hallams guldmedaljer går inte att snacka bort, hans position i hockey-Sverige är orubblig. Tränarkonkurrenter, spelare och allmänna hockeytyckare lyfter fram honom som nummer ett det senaste decenniet (Roger Rönnberg förtjänar även att nämnas).
Förbundet och Hallam menar allvar
Det är också därför förbundets rekrytering av Hallam nu återetablerar värdet och statusen som ska medfölja positionen svensk förbundskapten. Det ska vara det mest ädla uppdraget i vårt land och den bäst lämpade tränaren ska få dra på sig den kavajen.
Det finns ett viktigt symbolvärde i att förbundet insett det.
Och utifrån ett blågult synfält var Hallam därför ett drömnamn. Den svenska publiken borde jubla, särskilt då Stockholmssonen skrivit på ett avtal som sträcker sig fram till våren 2026. Det långtidskontraktet skojar man inte bort. Förbundet och Hallam menar allvar med det här samarbetet.
Studerar vi Hallams personliga vägval framstår det som både logiskt och väntat. Han har fått maximal effekt på Växjö under sin tid där, NHL är fortfarande en utopi för svenska tränare, den europeiska marknaden med toppklubbar i Schweiz och KHL ser för tillfället låst ut och levnadsmässigt tillåter förbundskaptensjobbet Hallam att bo kvar i Växjö med familjen. Den delen ska inte underskattas.
Sedan har vi det där med att bli odödlig i den svenska hockeyhistorien.
Demontränarna Conny Evensson och Tommy Sandlin kommer för evigt att sticka ut, pionjären Arne Strömbergs insatser på 50-, 60- och 70-talet talas det för lite om och utöver de tre herrarna finns det en näve av namn som har meriter som kvalificerar de för en topp tio-lista.
Sam Hallam har redan klämt in sig på den listan. 42 år ung.
Tre Kronor-jobbet kan nu hjälpa honom att avancera mot toppen – där Evensson och Sandlin befinner sig. De två skördade framgångar över flera decennier – i flera olika klubb- och landslag – och tack vare det kan de bocka av den tredje punkten kvalitet över tid.
Sam Hallam är inte där än.
Han behöver vinna fler gånger, i fler lag, under fler årtionden för att lämna efter sig ett legendariskt arv.
Tiden och Växjögulden i ryggsäcken talar för att han kommer lyckas med det. Skulle Hallam föra Tre Kronor till VM- och OS-guld under de kommande åren har han få – knappt några – övermän.
Då skulle vi prata om honom som en av våra största någonsin.
Då skulle han bli odödlig i svensk ishockey.