Adam Johansson
Gävle vaknar i morgon upp som en hockeyallsvensk stad. Det är ett faktum nu.
Brynäs spelar i Hockeyallsvenskan. Klubben som aldrig tidigare rasat ur SHL.
Nu står bara Färjestad kvar som den förening som spelat i Elitserien sedan dess start 1975, men medan värmlänningarna aldrig känt av några större kvalhot är ju ingen förvånad över Brynäs öde:
Det var inte en fråga om, utan när, de skulle trilla ur.
Förr eller senare skulle det här bli klubbens verklighet med tanke på hur herrsidan skötts sedan SM-guldet 2012.
Silveråret 2017 är undantaget som bekräftar regeln om Brynäs förfall, den lilla säsongsavvikelsen berodde nästan enbart på att Thomas ”Bulan” Berglund lyckades överprestera med ett spelarmaterial som egentligen inte höll mer än mittenlagsstandard. Så den säsongen räknas inte in i den decennielånga onda spiral Brynäs upplevt.
Efter silvret har sju huvudtränare försökt positionera Brynäs i toppen av SHL – alla har misslyckats. Sedan guldsäsongen 2012 har Brynäs mer eller mindre varit fastförankrade längst ned i tabellen, laget har placerat sig på plats 10-13 totalt åtta gånger. Åtta gånger!
Siffror som inte går att motivera eller förklara bort.
Ingen förening har varit i lika stor disharmoni det senaste decenniet som det notoriska bottenlaget, Brynäs IF.
Trots att klubben på senare år prickat rätt på en del poster, klubbdirektören Håkan Svedman är ett exempel, har föreningen belägen vid Sätraåsen de facto varit vanskött under en längre tid.
Med stora personalkostnader under flera år (även fast de kapats sedan 2021) och spelarbudgetar som varit bland de högsta i SHL.
Med flera bokslut som lyst illrött under 2000-talet.
Med klubbledare som levererat overkliga och pompösa guldutspel.
Med sportchefer som gjort otaliga felprioriteringar på spelarmarknaden.
Med en ruljans på ledarposter som varit i paritet med italienska fotbollsklubbar förbrukningsgrad av tränare.
Brynäs IF förtjänar, hur brutalt det än må låta, att leva i allsvenskan.
I dessa tider av hot och hembesök av maskerade män kan det samtidigt vara värt att poängtera att ingen som verkat i föreningen under 2000-talet medvetet försökt skada eller styra den till botten. Alla har agerat i välvilja, alla har trott att de gjort det bästa för Brynäs IF.
Ingen med svartgulröda ränder har ju önskat det här.
Ändå är uttåget ett faktum – och en gedigen konsekvensanalys måste nu äga rum.
Den borde starta med våren 2021 och kvalet mot HV71. Det är där mycket av förklaringen till årets degradering ligger.
Ni vet det där kvalet som i dag är känt som Josef Boumediennes och Nils Ekmans nödutryckning som räddade Brynäs kvar i SHL.
Efter det skulle en ny fas inledas, Brynäs ville börja om på en ny kula och hela styrelsen byttes ut. Nytt blod och nya idéer skulle ge Brynäs en skjuts in i framtiden – och även fast mycket utanför ishockeyn har blivit till det bättre med högre publiksiffror och en slimmad ekonomi glömde Brynäs bort att prioritera själva kärnan i sin verksamhet: sporten och vilka som leder den.
Konsulterna Gunnar Ekman och Jennie Brobeck, som hade noll sportslig kunskap, klev in som tillfälliga klubbdirektörer några månader och tilläts forma Brynäs. De fick, utan att ha något vidare kontaktnät eller större kännedom inom ishockeyn, ansvara över vilka personer som skulle tillsättas på vilka poster.
Johan Alcén, som då spelade, anställdes som ny sportchef. Han fick – helt grön och orutinerad – ett femårskontrakt och plötsligt ansvarade han över en av Sveriges mest anrika föreningar. Inte ens rutinerade sportchefer får sådana långtidsavtal.
Det var, med facit i hand, ett ödesdigert beslut.
Ingen skugga ska falla över Alcén, alla hade tackat ja till ett sådant lukrativt kontrakt direkt efter spelarkarriären, men konsekvensen blev att han fick ärva en felviktad och alldeles för dyr trupp av Michael Sundlöv samtidigt som han inte hade hade någon mentor på plats, ingen person med större erfarenhet av uppdraget som han kunde följa och lita på. Han kastades, tillsammans med den lika orutinerade Erika Grahm, in i extremt utsatta och krävande positioner.
Det talades ett tag om att Brynäs skulle anställa en general manager som skulle stötta dem, men det rann ut i sanden.
Erika Grahm klarade av att föra Brynäs-damerna till toppen, men Johan Alcén misslyckades med herrarna. Oavsett sportsligt resultat fick ingen av dem rättvisa förutsättningar när de påbörjade sina ledarkarriärer.
I all sin orutin tvingades därför Alcén lita blint på två personer: Josef Boumedienne, som inte bor i Gävle utan Columbus och som dessutom har två andra högprofilerade hockeyjobb som sväljer mer än 40 timmars arbetsvecka.
Samt Mikko Manner, som fick köra sitt race.
Den finska vägen blev Brynäs väg. Alla ägg lades i samma blåvita korg och det ser vi nu resultatet av.
I det bastureportage med Brynäs som Expressen publicerade i augusti 2022 sa Mikko Manner ”människorna i den här föreningen litar på oss nu”.
Kanske var det i slutändan det som blev Brynäs fall. Hur omtyckt han ändå var.
För få vågade ifrågasätta vart klubben var på väg under de här två åren, för få såg varningsflaggorna, för få insåg att Brynäs var på väg att störtdyka mot Hockeyallsvenskan.
Nu är föreningen där. I andraligan.
Herrlaget hade överlevt fyra kval på 2000-talet innan Malmömatcherna började. Den här gången gick det inte.
Det visade sig att Brynäs IF inte hade nio kattliv.
Det är i slutändan bara en simpel, men anrik - bespottad, men älskad - hockeyklubb.
En hockeyklubb som aldrig tidigare levt i sådan ovisshet som under våren 2023.