Adam Johansson
First and foremost, som man säger over there: SHL mår – efter 1,5 års pandemihockey – bra.
Väldigt bra, till och med.
Det räcker med att titta på fjolårssäsongen och klubbarnas silly season för att förstå det.
Fyllda hallar, pengafickor som blivit djupare och ett skådespel på isen som faktiskt är det bästa på bra många år.
SHL-premiären 2022 befäste bara en känsla som legat och grott i en sedan årsskiftet: den inhemska ishockeyn på högsta nivån är på stark frammarsch.
Vi borde faktiskt skrota ”SHL är en tråkig och sömnig liga”-åsikterna, för... det stämmer ju inte längre.
Det är inte lika enformigt, profilfattigt och tillknäppt som för några år sedan.
Redan ifjol vid den här tiden skrev jag om en serie som börjat släppa loss. Som öppnat upp dammluckorna och låtit en annan – mer anfallsglad – ishockey flöda.
Tre år i följd har faktiskt målsnittet i SHL-premiärerna höjts, matcherna slutar lika ofta 5-4 som 2-1 numera och det verkar finnas en innerlig vilja från tränarna att spela en publikfrämjande ishockey.
Visst, resultatet kommer självklart alltid vara det primära i en resultatdriven sport som ishockeyn i slutändan är, men allt fler coacher och spelare tenderar att prata om prestationen och värdet av att utöva en puckpossession-ishockey som i förlängningen kommer innebära en mer sevärd idrott.
Och i det här glädjeskuttet för ishockeyn har det viktigaste av allt – publiken – hängt med.
Supportrarna skämmer bort oss med tifon som målats på fritiden utan ersättning, de flesta klubbar kan stoltsera med lappar på luckorna (6/7 arenor var fullsatta i kväll) och effekterna av det blir att ishockeyn stärks. Den blir ännu mer attraktiv.
Lördagen 17 september var med andra ord en lyckad premiärdag.
Fast, vad väntar härnäst?
* * *
En historisk ekonomisk käftsmäll
När vintern träder in i kalendern, elpriserna mest troligt skenar, bolåneräntorna stiger och marginalerna för vanliga Svenssons blir ännu tuffare.
Rögles klubbdirektör Daniel Koch stod i C Mores sändning och bävade för en säsong som kan innebära 15 miljoner kronor i enbart elkostnader.
15 miljoner kronor.
Elkrisen är ju av regionalt slag och alla SHL-lag, framför allt de som inte äger sina arenor, påverkas inte i lika allvarsam grad som Rögle.
Men, ändå.
15 miljoner kronor – i el.
En historisk ekonomisk käftsmäll.
Sådana summor kommer självfallet inte gemene man på hockeyläktarna behöva betala i vinter, men det råder inga tvivel om att vi alla kommer vara offer för den lågkonjunktur som har sitt grepp om världen.
Kärva tider kräver sina prioriterar, sina uppoffringar och när det ska börja vändas på kronor finns en överhängande risk att nöjen – alltså idrotten, alltså ishockeyn – kommer behöva skalas bort.
Då är det inte lika lockande att klicka hem den där 450-kronorsbiljetten på sitt favoritlags långsida.
* * *
Med ökade driftkostnader och bortfall på den rörliga intäktssidan för klubbarna kan det mycket väl bli en rad bokslut som visar rött till våren.
Sämre ekonomier ger inte lika slagkraftiga satsningar vilket i slutändan försvagar hela SHL.
Dit vill ingen – och vi behöver absolut inte gå dit heller. Inte nu i alla fall.
Det här är ingen domedagsprofetia, inte heller en krönika som vill måla fan på väggen.
Arenor kommer inte eka tomma som under pandemin och människor kommer fortsätta stötta sina lag trots att förmågan att betala inte kommer vara lika god.
Kärleken till klubben trumfar som bekant det mesta.
Likväl borde SHL-premiären inte tas för givet.
Med en nyligt genomlevd pandemi och en framtid som riskerar att kantas av ekonomisk osäkerhet borde vi alla bara stanna upp en stund.
Ta tre djupa september-andetag och känna tacksamhet.
För en kväll vi aldrig vill ska förändras.