Adam Johansson
Det kommer ta ett tag att vänja sig vid tanken med ett SHL utan Joel Lundqvist. Ett Frölunda utan sin Joel.
Har ni förberett er på tomrummet, Frölunda? Kan ni ens det?
Joel Lundqvist är ju ingen vanlig SHL-spelare.
Ni vet: den ultimata vinnaren, kaptenernas kapten och alla andra epitet som levt med honom under framför allt den senare delen av hans karriär.
Och allt har givetvis stämt.
Joel Lundqvist började vinna redan som junior, 2000 bärgade han J20-guld med Frölunda, och efter det slutade han aldrig.
Fyra SM-tecken, fyra CHL-titlar, tre VM-guld och totalt fem medaljer för Tre Kronor insprängt på två decennier.
Joel vinner.
Det är så det funkar, det är så vi lärt känna honom.
Som en ostoppbar vinnarmaskin.
Vem vill inte ha en sån i sitt lag?
När jag i somras bjöd in samtliga sportchefer till podcasten Hockeypuls fick alla samma fråga: Vem hade du helst velat värva från en SHL-konkurrent?
Joel Lundqvist var spelaren som oftast nämndes.
Då hade han nyligen fyllt 40 år, han var definitivt inte ligans bästa spelare och med all respekt hade han peakat för flera år sedan.
Men Joel Lundqvists värde har ju aldrig gått att mäta enbart i det du och jag kan se ute på isen. Han har alltid varit större än så.
Malmös sportchef Björn Liljander, som givetvis valde Joel på poddfrågan ovan, beskrev det kanske bäst:
”Joel är en läromästare. Den bästa utbildningen en ung spelare kan få är att sitta med Joel Lundqvist i ett omklädningsrum: Se hur han är, förbereder sig och inte lämnar något åt slumpen. Han är oerhört noggrann, oerhört professionell. Joel optimerar allt.”
Ta de orden från en som sett Joel Lundqvist på nära håll under flera år.
En sammanfattning av en fantastisk hockeyspelare som alltid älskats av sina egna, men som i stunder också hatats av andra.
För oavsett hur man vänder och vrider på det är Joel Lundqvist en vattendelare.
Ett ständigt samtalsämne runt fikabordet, framför tv-soffan eller på läktarplatserna. Den som alla verkar ha en åsikt om.
”Joel bestämmer i svensk ishockey”.
”Joel straffas aldrig av disciplinnämnden.”
”Joel favoriseras av domarna”.
Han har varit en självklar fokuspunkt och med det också en ovärderlig tillgång för SHL, Frölunda och faktiskt hela den svenska hockeysfären.
Vår sport har – det här kommer ta emot för vissa supportrar att läsa – mått bättre av Joel Lundqvist.
Han är i mångt och mycket en symbol för allt det goda i svensk lagidrott. En spelare, en människa att springa efter – att ta rygg på.
En som alltid förstått det är Roger Rönnberg, som tidigt sa till sina spelare att följa Joel före honom. Skulle lagbussen stanna mitt ute i ingenstans en kall novembernatt och Joel pekar åt ett håll, Roger det andra – då vill Frölundas tränare att spelarna väljer Joels väg.
Det säger allt om Joel Lundqvist.
Den rönnbergska insikten tillsammans med Lundqvists ledarskap är kanske de två främsta anledningarna till att Frölunda under det senaste årtiondet varit svensk ishockeys största maktfaktor tillsammans med Skellefteå och Växjö.
Och nu när en ska lämna undrar alla samma sak:
Vem tar efter Joel Lundqvist?
Kommer någon någonsin att klara av det?