Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Foppa och jag rök ihop en hel del...”

Tomas Holmström fick smeknamnet Demolition Man under sin hockeykarriär. Foto: MAGNUS NYSTRÖM
Tomas Holmström med Nicklas Lidström, Anders Eriksson och Stanley Cup-pokalen. Foto: © BILDBYRÅN
Holmström på sitt kontor i NHL. Foto: NILS JAKOBSSON / © BILDBYRÅN

PITEÅ. Ingen hockeyspelare har tagit mer stryk framför motståndarmålet än Tomas Holmström.

Belöningen: SM-guld, fyra Stanley Cup-segrar och ett OS-guld.

I dag lever han Svensson-liv hemma i Piteå och håller fast i hockeyn genom att vara tränare till sonens pojklag. 

Men för familjens skull får det vara tillräckligt. 

– Jag har kanske mer att ge högre upp, men jag vill inte missa den här tiden med barnen, säger Holmström. 

Mössa, vantar, långkalsonger och tjock vinterjacka känns bra när det är 23 minusgrader i Piteå. Tomas Holmström har med sig en frusen passagerare från Stockholm när vi rullar in med bilen i ett industriområde strax utanför stan.

På en gårdsplan kommer en kvinna gående, hon släpar en tung sopsäck efter sig. 

Hon har ingen jacka på sig. Inga vantar. 

I 23 minusgrader.

– Men titta, det är mamma, säger Tomas.

Vi stannar, det blir läskigt kallt i bilen bara när han vevar ner rutan.

Eva Holmström ler och hälsar artigt. Hon har rensat och städat lite på kontoret där hennes son driver sina två företag i byggbranschen. Hon berättar vad som är gjort och vad som behöver göras. Sedan börjar de prata om hennes kommande semester till Thailand. Efter en stund åker vi vidare och kan börja tina upp igen när rutan stängts igen.

Ingen jacka och inga vantar. Nu vet jag var din tuffhet kommer ifrån.

– Ja, så är det. Tuffheten kommer från mamma, säger Tomas Holmström.

Tomas Holmström omringad av journalister i omklädningsrummet. Foto: ROBBAN ANDERSSON

Även lagkompisar blev rasande

Den där tuffheten gjorde Tomas Holmström till en av NHL:s mest fruktade spelare under 15 säsonger i klassiska Detroit Red Wings. 

Han spelade över 1000 NHL-matcher och inkluderat slutspelet gjorde han över 300 mål mot världens bästa motstånd. Trots att han hela tiden parkerade framför motståndarmålet, även under en tid när NHL var en laglös värld med våldsamma hugg och slag framför målen.

– När jag kom till Detroit visste jag att platsen framför målet var min väg in i laget. Och sen stannade jag där. Ingen annan ville vara där hela tiden. Och det är fortfarande svårt att hitta såna spelare. En del gör det några byten eller någon match, men det är skönare att vara en bit bort och mysa lite. Fast det är bra att vara framför målet för det är dit pucken ska, säger han och skrattar.

Backarna och målvakterna som haft med honom att göra genom åren har lättare att hålla sig för skratt.

Många blev rasande på den stryktålige nummer 96 i Detroit. 

Även lagkompisar på träningar.

Till och med den annars alltid så lugne och coole Nicklas Lidström.

– Jodå, jag blev irriterad på Holmström på träningen flera gånger. Han gav sig aldrig och hade otroligt hög smärttröskel. Och det är klart hans uppoffrande spelstil lyfte hela vårt lag. Men ibland undrade förstås folk vad det var frågan om. Första dagen på sitt första träningsläger proppade han Igor Larionov. Folk undrade vad sjutton är det här för kille.

"Larionov var skitsur hela middagen"

Ett par år senare var det dags igen på en träning. Mot just ryske legendaren Igor Larionov.

Tomas berättar:

– Som man tränar spelar man. Så har jag alltid tänkt. Många gånger var det fajt på träningarna och i början var det många som blev galna på mig och ville spöa mig. Darren McCarty, som var en tuffing, jagade mig och slog mig i bakhuvudet. 

– Sedan var det en träning då jag och Igor Larionov hade bestämt att äta middag i en fin pianobar. Men på träningen var jag i röda laget och han i vita laget, han kom med pucken i ett läge då jag inte kunde ta pucken, han var för skicklig. Jag var tvungen att gå in rakt i bröstkorgen och smackade på så han flög omkull. Igor blev helt vansinnig. Brendan Shanahan skrek: "är du helt galen, det där gör du inte om". Jag sa åt Igor att alla coacher står där uppe på gräddhyllan på läktaren och tittar på oss, jag kan inte hålla igen. Vi åkte upp i pianobaren sen ändå några lagkompisar, men Igor var skitsur hela middagen.

Tomas Holmström gjorde alltid sitt bästa och klev aldrig undan. Genom det vann han både lagkompisar och motståndares respekt.

”Foppa och jag rök ihop en hel del”

Peter Forsberg har berättat:

– Jag var elva-tolv år då jag spelade mot Holmström första gången. Redan då höll han på med en del fula grejer. Det var brottning och allt möjligt. Han har alltid varit en hårding och han jobbar oerhört hårt. Det mest imponerande är att han var total orädd.

Då ska ni veta att Foppa och hans Colorado hade en våldsam rivalitet med Detroit i många år och några matcher var totalt kaos.

– Vi hade ett tufft lag när vi vann guld med Luleå och jag trodde inte det kunde bli så mycket tuffare än SM-finalen i Frölundaborg. Men matcherna mot Colorado var snäppet värre. Det var helt galet några gånger. Foppa och jag rök ihop en hel del. Han var deras bäste spelare. Stor, stark, bra balans, säger Tomas.

Holmström och Forsberg efter OS-guldet 2006. Foto: CLAUDIO BRESCIANI / CODE 10090 SCANPIX SWEDEN

Ändå hände det att Holmström fick omkull även Forsberg i striden framför målet och en gång skrek Holmström på svenska:

– Det här är mitt territorium.

Men att du aldrig tog det lite lugnare, inte på 15 år - hur orkade du?

– Jag tänkte att varje gång jag sover är det någon annan som tränar. Och så var det, med tidsskillnaden. Jag visste vad jag behövde göra för att behålla min plats i NHL och jag gillade att träna.

Under sommaren - då andra mer "normala" NHL-spelare kunde njuta av i alla fall lite semester - så gick Holmström upp klockan sju varje morgon för att träna. År efter år.

Intervaller på motionscykel i bastun

Inspirerad av lagkompisen Chris Chelios kunde han även ta in en motionscykel i bastun och köra i hettan.

– Det är jätteskönt.

Nja, det är svårt att tro - var det verkligen skönt?

– Jo, det är sant. Det gjorde jag ofta då. Du kanske inte kan tokköra, då kan du svimma, men jag kunde köra intervaller i 25 minuter. Jag hade en tv där inne och kunde kolla på golf eller någonting. Efteråt var det isbad. Det var bra för blodcirkulationen.

Belöningen för slitet var alla framgångar.

Detroit gick till slutspel alla säsonger Holmström var där. Han och lagkompisen Nicklas Lidström är historiska - tillsammans med duon Stefan Persson och Anders Kallur som spelade i New York Islanders - som de enda svenska som vunnit Stanley Cup fyra gånger.

Men det första Holmström säger när vi börjar prata om det är inget om segrarna, hans egna viktiga slutspelsmål eller segerparader inför hundratusentals människor Detroit, utan han tar upp något annat:

– Vi skulle ha vunnit en femte Stanley Cup. Vi förlorade en sjunde avgörande final hemma mot Pittsburgh, vi hade slagit dem borta året innan och sen fick de sin revansch. Fan, alltså. Det grämer mig fortfarande. I det läget mår man inte bra.  

Sen vann du OS-guld - det måste varit stort?

– Ja, men jag kan inte sluta tänka på Salt Lake City heller. Där hade vi verkligen kunna göra något bättre. Vi slog Kanada i första matchen, Kanada hade inte en chans, det var helt sjukt hur bra vi var i den matchen. Så den där matchen mot Vitryssland skulle jag också vilja ha tillbaka. 

Smärtstillande tabletter varje träning

Sin bästa hockey spelade nog Holmström våren 1998, då han kom trea i slutspelets poängliga och vann sin andra Stanley Cup.

– Jag spelade i en kedja med Steve Yzerman och Darren McCarty. Alla cuperna är speciella och mamma och pappa och brorsan kom dit och ja, det är fantastiska minnen.

Vi passerar ishallen i Piteå där han växte upp och han visar platsen där hans pappa byggde en egen hockeyrink åt sonen med belysning för kvällsmatcher.

– Vi spelade hockey hela tiden. Så mycket vi kunde, säger han.

Nicklas Lidström har berättat att Holmström aldrig beklagade sig under åren i NHL, men efter några bortamatcher kunde han komma haltande ombord på flygplanet mitt i natten och erkänna att han hade lite ont.

Hur mår kroppen nu för tiden?

– Jag ska operera ena knät i april. Jag ska byta ut en knäled. Men annars är det inga problem faktiskt. Jag mår bra. Men sista åren i NHL var tuffa. Jag åt inflammationsdämpande varje dag och sista säsongen åt jag smärtstillande tabletter före varje träning. 

Trots det spelade du över 100 matcher - du är stryktålig?

– Det var hårda minuter, haha. Det mesta sitter här uppe, säger han  och pekar på huvudet.

– Börjar du tänka för mycket - då är det kört. 

Hjärnskakningar?

– Sex stycken. Rob Blake tog mig två gånger. Donald Brashear en gång. Oftast hände det när man fick smällen blind side och inte såg dem komma.

Hur reagerar du när de läser om alla som fått problem efter karriären?

– Det är fruktansvärt. Som Johan Franzén, som Gunnar Nordström intervjuade hos er. Det var verkligen gripande att läsa och jag tycker verkligen synd om honom och hoppas det blir bättre.

”Domarna sa att Holmström fick skylla sig själv”

Hockeyn nu för tiden är heller inte lika våldsam och brutal som på Holmströms tid.

Eller som Nicklas Lidström uttrycker det:

– Då sa domarna åt Holmström att han fick skylla sig själv när han åkte in framför målet.

Holmström själv tycker det är bra att man inte får använda klubban som förr.

– Jag kommer ihåg OS i Salt Lake City. Al MacInnis av mig en sån jävla smäll. Jag har aldrig fått en så hård crosschecking. Han skulle slå armen av mig. Och jag trodde han klarade det. Han hade en träklubba som inte gick av. Men jag tittade på honom och sa: är det allt du har att komma med?

Holmström kunde snacka på isen också. En match i klassiska Maple Leaf Gardens var han jagad av ökände slagskämpen Tie Domi.

– Han jagade mig en hel match och skrek att han skulle döda mig. Jag sa: "försök du" och sen åkte jag in framför deras mål igen.

Holmström kastade själv handskarna och slogs några gånger, men det var han inte så bra på.

– Jag tränade till och med lite boxning. Det var ju så många som var ute efter mig, men nej: att slåss var inget för mig. Och det var bättre att de slog ner mig och blev utvisade och jag ville inte bli utvisad jag också, för jag ville vara inne framför mål när vi hade power play.

Han förberedde sig också på bästa sätt genom att ha specialgjorda skydd på rygg och vader och han tränade extra varje dag.

– Efter varje träning stod jag framför mål och tränade på styrningar. Ofta med Lidas, tills han tröttnade, då tog jag in någon annan.  Även på sommaren stod jag och styrde puckar. Det var så jag sedan gjorde många av mina mål.

Gillar inte ungdomar med dålig attityd

Nu för tiden driver Tomas sina företag och han tränar sin sons Isaks lag i Piteå.

Vad ställer du för krav på spelarna där?

– Du kan ställa ett och samma krav på NHL-spelare som på barn, det är att man alltid ska göra sitt bästa. Man ska alltid göra sitt bästa, även när det känns jobbigt, det är otroligt viktigt. 

Han har själv blivit besviken på unga talanger som kommit till NHL.

– De hade valts i första rundan i draften, kom in som om de vore Kind of the world, knöt inte ens skorna när de gick in i gymmet. Vi som varit där ett tag sa till varandra: vi ger han två-tre år sen är han borta. Mycket riktigt, så blev det. Den där attityden funkar inte. Detsamma att skylla ifrån sig på andra. Det går bort.

I dina företag har du tio-tolv anställda - hur är du som chef?

–  Jag är snäll. Jag bemöter andra som jag vill bli bemött själv. Så har jag alltid varit.

”Vill inte missa den här tiden med barnen”

Nicklas Lidström beskriver Holmström som en lagkompis alla gillade.

– Han var bra på att få alla på gott humör, men kan kunde ryta i också när det behövdes, han var krävande. Vi är fortfarande goda vänner och umgås när vi kan, nyligen var vi på semester tillsammans i London.

För familjen Holmström har det förstås varit en omställning att komma hem igen efter 15 år utomlands.

– De första två åren efter att jag slutade så bodde vi kvar, men sedan kände vi att vi ville hem till familj och vänner. Men det var tufft den första tiden hemma, en stor omställning, särskilt för barnen. 

Tomas och hustrun Anneli har tre barn: Max, 17, Isak, 15, och Isabell, 13, som alla har gått i pappas fotspår. Och Tomas och Isak är numera i samma lag.

Kan du tänka dig att träna lag på högre nivå?

– Jag har kanske mer att ge högre upp, men jag vill inte missa den här tiden med barnen.  

 

LÄS MER: Johan Franzén berättar om sitt mörker i exklusiv intervju