2022 är ett av de stora åren för ”sportswashing”. Det började med vinter-OS i Kina och slutar med fotbolls-VM i Qatar i november/december – och visar hur odemokratiska regimer genom sporttvätt försöker förbättra sitt anseende.
Qatar är inte demokratiskt, saknar respekt för mänskliga rättigheter och utnyttjar miljoner gästarbetare som bland annat bygger arenor och infrastruktur inför VM. Tidigare en nation av kameldrivare och pärlfiskare är landet numera superrikt. Vilket ger välstånd till den lilla minoritet som är medborgare medan migrantarbetarna, den överväldigande majoriteten av invånarna, oftast sliter för svältlöner.
Smutsigt spel
I sin nya bok ”Templet i öknen – så köpte Qatar världens största sport”, utgiven på förlaget Volante, kartlägger författaren och fotbollsjournalisten Olof Lundh hur fotbolls-VM hamnade i Qatar. Han beskriver ett smutsigt spel med mutade internationella fotbollsfunktionärer, med miljardinvesteringar i europeisk fotboll och en målmedveten påverkanskampanj med storstjärnor som David Beckham och Samuel Eto’o i spetsen.
– Det finns ingen demokrati i Qatar, ingen pressfrihet, homosexualitet är olagligt. Regimen vill putsa bilden av landet och skaffa sig inflytande genom sporttvätt. Den utnyttjar idrotten, vi såg inte det i tid, säger Olof Lundh.
– Qatar har så fruktansvärt mycket pengar. Jag kan inte förstå att man betalar Beckham och andra väldiga summor för att sporttvätta i stället för att ge drägliga löner och villkor till migrantarbetarna, säger han.
Ökar sin makt
Författaren beskriver hur Qatar gradvis ökar sitt inflytande i fotbollsvärlden. Målmedvetet och skickligt.
Genom mutor till funktionärer inför avgörande omröstningar i det internationella fotbollsförbundet Fifa, en organisation där korruption förvisso inte var ett okänt fenomen långt innan Qatar dök upp på scenen. Genom strategiska investeringar i europeisk fotboll som tröjreklam i Barcelona och inköp av franska Paris Saint-Germain (PSG) – som man förvandlade till en storklubb genom att köpa spelare som Zlatan Ibrahimovic och senare Messi, Neymar och Mbappé.
Och genom att med gynnsamma villkor bjuda in europeiska landslag till träningsläger på vintrarna, en gästfrihet som inte minst Sverige utnyttjat, enligt boken. Också i Qatars grannländer som Förenade arabemiraten och Saudiarabien som har sina egna sporttvättinrättningar av liknande skäl.
En nyckelfigur bakom Qatars frammarsch är Nasser Al-Khelaifi. Denne miljardär med goda kontakter i den qatariska kungliga familjen – han är också minister i landets regering – har på kort tid skaffat sig en central maktposition.
Okänd makthavare
Rätt okänd för den stora allmänheten är han president i PSG, medlem av exekutivkommittén i europeiska fotbollsförbundet Uefa och ordförande i den mäktiga European Club Association (ECA).
Han är också ordförande i den qatariska sportkanalen Bein, en avknoppning från al-Jazeera, som dominerar sportsändningarna i Mellanöstern och pumpar in miljarder i Uefa, Fifa och de stora europeiska ligorna för sändningsrättigheter.
Al-Khaleifi har anklagats för mutbrott och andra oegentligheter, men har friats i domstolar. Hans uppmärksammade vredesutbrott och misstänkta dödshot mot en fotbollsdomare efter en förlustmatch tidigare i år ledde inte till några åtgärder från Uefas sida.
– Han är så mäktig att ingen vågar gå på honom. Han har så mycket makt på så många plan. Han står för så mycket pengar och inflytande, direkt genom PSG och sportkanalen Bein, indirekt via sina poster i Uefa och ECA, säger Olof Lundh.
”Ställde inte de rätta frågorna”
Författaren understryker att inte bara Qatar ägnar sig åt sporttvätt utan också länder som Kina och Ryssland som anordnat OS och VM under senare år. Och Saudiarabien som flyttar fram positionerna inom till exempel golf och Formel 1. Tvättning har pågått länge, olympiska spelen i Nazi-Tyskland 1936 är ett klassiskt exempel.
Han är självkritisk och säger att han och andra journalister länge inte ställde de rätta frågorna. Och han tror att världen möjligen ”nyktrade till” när Vladimir Putin gick in i Ukraina.
– Vi har varit okunniga för länge, vi såg inte hur Qatar tog över. Vi har inte ställt till svars. De här organisationerna som styr idrotter som är populära och viktiga för människor låter sig utnyttjas av Kina, Ryssland, Qatar och Saudiarabien, säger Olof Lundh.
Finns hyckleri
Samtidigt ställer han sig frågan varför det är så mycket fokus på Qatar medan Kina och Ryssland åtminstone hittills sluppit lindrigare undan:
– Är det för att Ryssland och Kina är viktigare och mäktigare länder? Är det för att Qatar är ett muslimskt land? Jag har inget svar, jag vill alltid bredda frågorna.
Han anser att det finns ett mått av hyckleri när man ger sig på idrott och idrottsmän – bland dem golfstjärnan Henrik Stenson som skrivit på för en kontroversiell saudisk golfsatsning och fotbollsspelaren Alexander Isak som gått till den saudiskägda brittiska klubben Newcastle. Samtidigt som regeringar och företag som gör stora affärer med Saudiarabien och Kina klarar sig undan kritik.
Han påpekar att svenska företag är med och bygger arenorna i Qatar och svarar för tekniken på flygplatsen där.
”Beredda att betala priset?”
– Vi ska självklart ställa frågor till Stenson men också till Wallenbergarna och andra företagare. Var är våra pensionspengar placerade, är vi beredda att betala priset för vår kritik? Vi måste gå på näringslivet och regeringen, säger Olof Lundh.
Samtidigt reser han till Qatar för att rapportera från VM. Han säger att fotboll är en ”oerhörd kraft som fängslar miljarder människor, ger stor eufori och glädje” – och att det därför är viktigt att skildra hur andra krafter vill ”tricksa till sig dessa känslor”.
Han understryker att utan journalister på plats i Qatar kan sporttvätten pågå helt utan ifrågasättande – samt att journalister kan berätta om något händer som stör bilden och som arrangörerna inte vill visa.
– Det är upp till oss journalister att visa också baksidan av den fantastiska härliga framsidan. VM är så oerhört mycket större än bara fotboll. Vi har ofta stannat innanför de kritade linjerna, säger Olof Lundh.
Utdrag ur "Templet i öknen"
Utdrag ur kapitel 8, ”Migranterna”, i boken ”Templet i öknen” av Olof Lundh, utgiven på förlaget Volante.
”Det är ledsamt, men jag gör det här för deras framtid. Själv är jag redan gammal, jag är slut. Nu försöker jag skapa en bättre framtid för mina barn. När de blir vuxna vill jag inte att de ska drabbas av samma öde som mig.”
Mannen som satt framför mig i en sliten soffa i en varm lägenhet i centrala Doha och som ansåg sig vara slut, var 45 år. När vi träffades förra hösten hade han inte varit hemma i Pakistan och träffat sin fru och sina barn på fem år. De var nu 8 och 14 år gamla. Videosamtal var lösningen. Inte heller kommande jul var det någon hemresa planerad.
Jobbet, inkomsterna och försöket att skapa en bättre framtid för barnen kallade. Han tjänade många gånger mer än vad han gjort i hemlandet, men det krävde sin tribut att jobba på byggen i Qatar i tio timmar om dagen sex dagar i veckan, år efter år.
Lägenheten delade han med sju andra och de betalade runt 3300 kronor i månaden för boende, el och en boendemiljö som få i Sverige hade accepterat. Det var trångt, det var varmt och det kröp kackerlackor över vaxduken i köket, men ingen av dem som bodde där reagerade.
Det var en fredag i november 2021 och ett år återstod tills VM skulle börja i Qatar.
…
I reportaget kallade vi mannen José – han var noga med sin anonymitet och vågade inte träffa oss utanför lägenheten: ”Absolut inte, det finns övervakningskameror överallt, även i vår trappuppgång och utanför huset”, informerade han oss på en hanterbar men ordfattig engelska.
Rädslan var påtaglig kring att berätta, eller det framstod i varje fall så, och ändå fanns det nyanser i hans berättelse. Att han inte ville mista jobbet eller åka ut från Qatar, men även att det hade krävts strejk för att få lön ett par gånger och att han hade upplevt hårda tag från arbetsgivaren.
Under sina sammanlagt 16 år i emiratet hade José jobbat sig till bättre förutsättningar och slapp äntligen att bo långt utanför Doha ihop med 15 andra i ett trångt utrymme med våningssängar och noll privat sfär. Gänget i den här lägenheten tillhörde de lyckliga.
…
Nej, José hade inte sett någon dö på jobbet, men väl kolleger som kollapsat i värmen. På frågan om det var rimliga förhållanden stönade han bara till. Det ironiska var att Qatar var för varmt för att spela fotbolls-VM i juni och juli, men inte för att bygga fotbollsarenor. En dag senare fick vi till en ny träff med en annan migrantarbetare.
…
Jessie är en av de många kvinnor som jobbar hemma hos en familj i Qatar. Där tjänade hon fyra gånger mer än vad hon gjort i hemlandet, om hon ens haft ett jobb. Just kvinnor som jobbar i hemmet är en stor grupp migrantarbetare som får landet att snurra, men kanske inte får lika mycket uppmärksamhet som byggjobbarna. Även om Jessie själv hade fått det bättre hade hon många kolleger som i princip var fångar. De var utan rättigheter och varje gång de ville göra något eller gå ut var de tvungna att be om lov. En del fick inte ens vara lediga på sin vilodag, prata i sina mobiler eller tala med andra nationaliteter. ”Det är ingen frihet”, berättade hon.
…
Migranternas historier är snarlika. Jobb mer eller mindre varje dag året runt och med långa dagar på 10 till 14 timmar. Trånga boenden. Beslagtagna pass. Osäkerhet kring lönen. Ofta stora lån för att betala för möjligheten att ens komma till de här länderna och få jobb. Inga fackföreningar. Oklara rättigheter. När det är möjligt med hemresor är det ingen direkt betald semester. Rädsla för att uttala sig.
Och så de mer bisarra detaljerna som varit svåra att ta in. Som att man som taxichaufför är rädd för att krocka med en av landets medborgare, för oavsett vems fel det är så blir migrantarbetaren dömd och straffad. En medborgare kan till och med vara onykter – vilket i sig är ett brott i flera av de muslimska länderna – men ändå är det migrantarbetaren som är skyldig. Qatar är ett land med många rättslösa.
Premium
Premium
Premium