Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Läskigt och jobbigt – det var mentalt påfrestande”

Foto: STINA STJERNKVIST
Foto: STINA STJERNKVIST
Foto: STINA STJERNKVIST
Foto: JANNE DANIELSSON / SVT
Foto: STINA STJERNKVIST
Foto: STINA STJERNKVIST
1 / 7

Mitt i livet tog Staffan Olsson, 55, en paus från handbollen.

VM-hjälten valde att kasta sig ut för en brant klippa. Till det okända.

– Jag är stolt över det jag gör, men känslomässigt har det varit ett evigt pendlande fram och tillbaka.

Ikonens nya liv handlar om vattenpolo, föreläsningar, mingelpartyn - och universitetspoäng.

Det är måndag kväll. Staffan Olsson gör som han gjort det senaste halvåret.

Han knallar in till Eriksdalsbadet på Södermalm i Stockholm för att spela vattenpolo.

Det är här handbollshjälten och vår tidigare förbundskapten samlar kraft och energi inför den framtid han inte vet så mycket om.

Det är en tuff och omvälvande resa som börjat för den 199 centimeter långe och vänsterhänte stjärnan, som gjorde 855 mål på 355 landskamper för Sverige.

– Jag spelar vattenpolo i en nybörjargrupp, säger Staffan Olsson.

Det finns en del likheter mellan handboll och vattenpolo.

En målvakt och sex utespelare på planen samtidigt. Man kastar in bollen i mål.

Och framför allt är vattenpolo en lagsport.

– Att spela handboll är inte roligt när man är 55. Fotboll var heller inte aktuellt. Jag ville prova något nytt, men fick leta länge innan jag hittade rätt där det fanns vuxna nybörjare, säger Staffan Olsson.

Foto: STINA STJERNKVIST

Du måste också älska vatten?

– Ja, jag tycker om att simma, men det räcker inte långt i den här gruppen. Det finns gott om duktiga simmare. Jag har det rätt tufft.

Du är lång, bara en centimeter upp till två meter. Har längden någon betydelse för hur bra man är i vattenpolo?

– Nej, inte för mig.Tränaren vill att jag ska vara mittsexa eller center, men där får jag mycket stryk. Jag glider gärna ut på en kant.

Måndagspassen tar nästan två timmar. Staffan Olssons kropp skriker av smärta.

– Det här är det jobbigaste jag gjort. Jag har aldrig varit så trött någon gång tidigare. Jag har fått en stor respekt för den här sporten.

Staffan Olsson vill hålla sig i form. Men det går lite upp och ner.

Vattenpolon är grundstenen i träningen, men det blir också några turer till gymmet.

– Jag är periodare. Jag kan köra hårt i två veckor. Sedan kanske det dyker upp något som gör att jag inte tränar lika mycket och hårt på ett tag.

Staffan Olsson tränar med Stockholmspolisens IF i deras lag för nybörjare i vattenpolo. Foto: STINA STJERNKVIST

 

Igår kväll gjorde Staffan Olsson entré i SVT:s succéprogram ”Mästarnas Mästare” som varje vecka ses av drygt två miljoner tittare.

– Jag fick frågan för tio år sedan men tackade nej. Nu kände jag att det var rätt när SVT hörde av sig igen.

– Det var som att kastas rakt ur för en brant klippa när jag tackade ja till att vara med.

Varför?

– Rädslan för att jag skulle göra bort mig var påfallande stor. Jag har också svårt att både se och höra mig själv på tv.

Under inspelningarna i den grekiska idyllen Kalamatra, i september förra året, delade Staffan Olsson rum med skidhjälten Anders Södergren.

– Det var en fantastisk skara idrottsmänniskor jag fick förmånen att lära känna men också att tävla mot. Jag och Anders kom varandra nära, men det blir lätt så när man delar rum. Jag umgicks mycket med alla. Men jag fick en speciell relation till Anders och till Henrik Larsson.

Hur var det att tävla igen?

– Nervöst, det var nya tuffa uppgifter som vi ställdes inför. Det var jobbigt både fysiskt och psykiskt. Just rädslan som infann sig att jag kunde göra bort mig var ibland svår att hantera.

Hur kändes det när du kom hem igen till Sverige? 

– Att vara med i programmet har varit ett mål. Jag är stolt över det, att jag vågade. Samtidigt var det jobbigt direkt när jag kom hem, men det dog ut efter hand. Det gäller att hantera alla situationer. Att kunna bjuda på sig själv och inte ta allt så allvarligt.

Foto: STINA STJERNKVIST

Föddes med ett hjärtfel

Staffan Olsson föddes i Uppsala men bodde sina fem första år i Östersund.

Det var när familjen, med mamma Maj, pappa Sven-Olof, storebror Mats och lillebror Niklas, flyttade till Märsta i Sigtuna kommun som handbollsintresset föddes. Då var han tio år och gick i lågstadiet.

– Jag hade en bra uppväxt, allt handlade om idrott. Jag testade ishockey, tennis, friidrott, fotboll. Jag hade svårt att sitta still.

Staffan Olsson är 199 centimeter lång. Men han kom sent in i puberteten.

– Jag var länge liten och smal. Min fysiska kapacitet har inte alltid varit så bra. Sedan började jag växa. Jag blev väldigt lång under en kort period.

Ikonen spelade 385 landskamper

Namn: Staffan Olsson.

Född: 26 mars 1964.

Bor: Stockholm.

Familj: Fru Marie. Barnen Hanna, 28 och Henrik, 25.

Yrke: Handbollstränare, föreläsare, talangutvecklare.

Klubbar i karriären som seniorspelare: HK Cliff, TV Hüttenberg (Tyskland), TV Niederwürzbach (Tyskland), THW Kiel (Tyskland), Hammarby IF, CB Ademar León (Spanien).

Klubbar och landslag i karriären som tränare: Hammarby IF, svenska herrlandslaget, Paris Saint-Germain HB (Frankrike).

Främsta meriter: VM-guld 1990 i Tjeckoslovakien, VM-guld 1999 i Egypten, VM-silver 1997 i Japan, VM-brons 1993 i Sverige, VM-brons 1995 på Island. EM-guld 1994 i Portugal, EM-guld 1998 i Italien, EM-guld 2000 i Kroatien, EM-guld 2002 i Sverige. OS-silver 1992 I Barcelona, OS-silver 1996 I Atalanta, OS-silver 2000 I Sydney. SM-guld 2006 med Hammarby IF.

Läser: DN.

Tittar på: ”Jag tränar på att bli bättre att titta på serier. Just nu följer jag en amerikansk deckare på TV3 som heter Bosch”.

Äter: ”Det låter kanske lite tråkigt det här, men jag äter allt. Jag tycker om mat.”

Dricker: ”Mineralvatten eller en öl”.

Förebild: Jag har haft många idoler, men det rör sig om olika kategorier. Det är svårt att plocka ut någon speciell”.

Övrigt: Gjorde 855 mål på 385 landskamper för Sverige mellan 1986 och 2004.

Staffan Olsson föddes med ett hjärtfel. Han gick på årliga kontroller. När han var 15 var han tvungen att operera sig.

– Jag hade tvingats sluta idrotta annars. Läkarna gjorde en sprängning i min ena hjärtklaff. De sa att jag förmodligen skulle behöva operera mig igen när jag var mellan 40 och 45 år.

Så blev det också.

När Staffan Olsson var 43 år och tränare i Hammarby var han tvungen att få sin ena hjärtklaff utbytt.

– Jag har egentligen aldrig varit riktigt orolig över mitt hjärtfel. Men det var läskigt och jobbigt när jag tvingades operera mig som vuxen. Jag hade barn, fru. Jag visste ju inte vad som kunde hända. Det var mentalt påfrestande. I dag mår jag bra. Läkarna har gjort ett bra jobb.

Kim Andersson och Staffan Olsson. Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

Staffan Olsson: ”Jag var feg och osäker”

Staffan Olssons framfart på handbollsplanen i Skånela IF gjorde att andra klubbar blev intresserade.

En dag ringde telefonen hemma hos familjen Olsson. I den andra änden av luren fanns Denny Telander. En legendarisk tränare för HK Cliff, en klubb från Skärholmen i södra Stockholm.

– Jag pendlade varje dag från Märsta under hela gymnasietiden. Cliffs och Denny Telanders mål var att vinna junior-SM, säger Staffan Olsson.

1983 blev det finalseger över Redbergslid från Göteborg där Magnus Wislander spelade. 

– Jag blev en intressant spelare tack vare att jag var lång och vänsterhänt, säger Staffan Olsson. Jag spelade i Cliffs A-lag i serien under allsvenskan. Min tränare Leif Wirdfors trodde mycket på mig. Det var många klubbar som hörde av sig och ville att jag skulle skriva på.

Den långhårige vänsterhänte unga stjärnan var het på marknaden. Men han ville vara kvar i Cliff.

– Jag tackade nej till alla anbud. Jag var feg och osäker. Över 30 år senare kan jag känna mig stolt över att jag tog beslutet att stanna. Jag var inte mogen att flytta och jag ville försöka spela upp Cliff till allsvenskan.

Gick från spelare till förbundskapten

1986 gick Cliff med Staffan Olsson upp i allsvenskan. Samma år debuterade han i landslaget och resten är historia.

– Jag har Roger ”Ragge” Carlsson att tacka för mycket. Det var ”Ragge” som upptäckte mig och gav mig chansen i landslaget.

Den legendariske förbundskaptenen visste hur han skulle göra den unge talangen till stjärna.

– ”Ragge” betydde mycket för min utveckling. Han gjorde klart för mig att jag inte bara kunde leva på att vara lång och vänsterhänt.

Staffan Olsson vann bland annat två VM-guld, fyra EM-guld, tre OS-silver, fyra tyska Bundesligaguld och ett SM-guld som spelare. Under sin tränarkarriär har framgångarna fortsatt med tre SM-guld, tre franska ligaguld och ett OS-silver som förbundskapten.

Han kommer närmast från ett treårsuppdrag i franska klubben Paris Saint-Germain.

– Jag kallar mig för diversearbetare just nu. Jag håller en del föreläsningar, jag har varit involverad i EM och hjälpte förbundet med sponsorer. Jag minglar och har gått på en del kändisgrejer som jag inte gjort tidigare.

Magnus Wilander och Staffan Olsson. Foto: HERIBERT PROEPPER / AP

Aktiv mot prostatacancer

Staffan Olsson driver också ett talangprojekt i Helsingborg där unga spelare får lära sig allt vad ikonen kan. Det handlar både om samtal och om träning.  Under dygnets 24 timmar hinner han också med att vara friskvårdskonsult åt ett företag. Då handlar det om analyser och tester på vilken nivå de anställda befinner sig på.

– Jag har också varit med och skrivet recept i en bok till förmån för prostatacancer. 

Hur hinner du med allt?

- Det går, jag jobbar olika mycket med mina projekt. Många av mina vänner varnade mig när jag tog ett sabbatsår från handbollen. De var oroliga hur det skulle gå för mig.

– I höstas tog jag också mina första poäng på universitetet. Jag läste 7,5 poäng i talangutveckling ur ett coachperspektiv. Jag är stolt över poängen.

Hur har kändisskapet påverkat dig som person?

– Både bra och dåligt. Mest bra, men jag har hamnat i skottgluggen. Jag fick mycket stryk i en rad olika medier när vi inte vann VM-guld på hemmaplan 1993. Jag spelade utomlands då och märkte inte av det som hände efteråt. Men jag tyckte att det var jobbigt när jag kom hem till Sverige igen. Jag blev syndabock, trots att jag vann assistligan och att vi faktiskt tog ett VM-brons.

- Det tog lång tid för mig att separera handbollsspelaren Staffan Olsson från privatpersonen Staffan Olsson. I dag förstår jag skillnaden på ett annat sätt. Det här har tagit en lång tid att bearbeta. Jag blir glad och stolt när folk på gatan kommer fram och säger något trevligt till mig. Och även när unga känner igen mig fast de kanske inte ens sett mig spela.

Hur tänker du om din framtid?

– Jag har fått några anbud under min ledighet men tackat nej. Jag är medveten om att jag spelar ett högt spel. Det är tuff konkurrens om tränarjobbet. Jag är sugen på topphandboll igen. Jag vill ut i Europa och håller alla dörrar öppna.

 

Staffan Olsson trivs med sin nya sport, vattenpolo. Foto: STINA STJERNKVIST

”Bryr mig inte om vad andra tycker”

I Eriksdalsbadet är träningen på väg mot sitt slut. Staffan Olsson, med vattenpolo-mössa nummer 13 på huvudet, är andfådd. Men nöjd. 

– Jag är här för att ha roligt. Sedan bryr jag mig inte så mycket vad andra tycker och tänker så länge jag får vara med.

Det blir ingen elitkarriär inom vattenpolo då?

- Absolut inte! Jag har för stor respekt för den här sporten, så det har aldrig varit mitt mål!

 

Borg - en av Olssons favoriter

Björn Borg, tennis.

”Jag växte upp med Björn. En stor stjärna och en fantastisk idrottsman.

 

Ingemar Stenmark, alpint.

”Precis som med Borg var Ingemar en stor idol för mig när jag växte upp”.

 

Lennart Eriksson, handboll.

”Landslagsspelare från Hellas, han hade en cool och skön spelstil”.

 

Michael Jordan, basket.

”Han känns som en fantastisk atlet och så dominant under en sådan lång tid”.

 

Zinedine Zidane, fotboll.

”En elegant och cool spelare som behärskade allt. Även en duktig tränare”.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!