Landslagsspelare tvingas leva på 12 000 i månaden

Jonathan Carlsbogård har tröttnat på att köra truck.

Nästa säsong spelar den 23-åriga mittnian i tyska TBV Lemgo, trots att han hade ett år kvar på kontraktet med Redbergslid.

– Nu kommer jag kunna leva på handbollen, säger Carlsbogård. 

Hans lön ökar avsevärt. Extraknäcket som truckförare sägs upp. 

– Det är klart det kommer att bli en frihet, att kunna träna och vara fokuserad på handbollen. Annars hade jag likaväl kunnat börja plugga i stället för att åka runt i ett lager hela dagarna. 

Hur mycket påverkar ekonomin flytten?

– Klart det blir en drivkraft och extra kul, för det är ändå det man har haft som dröm, att kunna bli proffs. 

Redbergslid gjorde ingen större ansats att stoppa Jonathan Carlsbogård från att lämna den svenska handbollsligan, enligt klubbens sportchef Henrik Lundström. 

– Klart vi försökte. Men samtidigt vill vi inte ha spelare som vill flytta och vi har inte ekonomiska resurser för att kunna övertyga med pengar. 

Hur mycket fick ni för honom?

– Det är inga stora summor. Ett sexsiffrigt belopp. 

Närmre miljonen eller hundratusen? 

– Närmre det sistnämnda, men någonstans mittemellan. Det är ingenting som gör att klubben har en betydande bättre ekonomi, utan det handlar om att låta spelarna bli proffs. Jag har aldrig hört om spelare som har gått för över en miljon från Sverige, säger Lundström. 

Tjänade 800 kronor i månaden

800 kronor i månaden. Det tjänade Eslövs landslagsspelare när klubben vann två raka SM-guld i början av 2000-talet. 

– De bäst betalda hade 10 000 kronor om året. Då var man tvungen att spela i A-landslaget, säger Ola Månsson, guldtränare för Eslöv säsongerna 2002 och 2003. 

Bland stjärnorna som då spelade i den skånska klubben fanns Johanna Wiberg, Therese Brorsson och Lina Möller. 

Dagens stjärnor tjänar betydligt bättre. Men lönerna är fortsatt låga.

I H65 Höör, Ola Månssons nuvarande klubb, kan ingen spelare leva på sin handboll.

När de går in i SM-finalen mot Sävehof på torsdag gör dem det med spelare som studerar eller arbetar vid sidan om handbollen. 

– De kan bo i en etta eller tvåa, få sitt studiebidrag och sin lön, då kan de leva på det om de inte har bil. 

Hur ser lönerna ut i dag?

– Det är ingen som har mer än 12 000 kronor. Och då spelar man i landslaget. 

Hur står sig era löner jämfört med ligans övriga klubbar?

– Jag vet inte exakt vad de har. Men ska du ha ett genomsnitt så tror jag vi ligger hyfsat högt uppe. Men när det gäller maxlönerna för de etablerade spelarna, där kan vi inte matcha Sävehof, Lugi eller Boden. 

130 spelar utomlands

De senaste åren har en rad talanger lämnat svensk handboll. Lukas Nilsson, Simon Jeppsson, Jerry Tollbring, Jessica Ryde, Hanna Blomstrand och Louise Sand, för att nämna några. 

Enligt en genomgång som SVT har gjort spelar 90 svenska handbollsherrar utomlands. På damsidan handlar det om drygt 40 spelare. 

Samtidigt har svenska klubbar svårt att locka utländska spelare till Sverige – om de inte är män från Norge. 

– Det har blivit en grej att Norge är bra på att få fram unga talangfulla spelare och då kanske de har samma problem som vi har, att de inte stannar. Då är Sverige ett bättre land för dem att spela i. Men danskarna, tyskarna och spelare från balkan kanske inte ser mot Sverige först, det tror jag inte, säger Redbergslids sportchef Henrik Lundström.

”Rankingen är missvisande”

På bara ett år har den svenska handbollsligan dalat på den europeiska rankningen, baserad på de senaste tre årens resultat i de europeiska cuperna.

Säsongen 2017/2018 låg Sverige på en 11:e plats. Inför kommande säsong har de svenska herrarna halkat ned till en 15:e plats. 

Placeringen bakom ligger grannlandet Norge, som klättrat från en 17:e till en 16:e plats. 

– Rankingen är väldigt missvisande ur ett ligaperspektiv, säger Svensk elithandbolls vd Peter Gentzel. 

På damsidan ligger Sverige 10:a på motsvarande rankning, samma placering som i fjol. 

Peter Gentzel menar att svensk handboll är bättre än vad statistiken visar. 

– Vi har inte haft full representation i alla europeiska cuper, och då tappar man poäng. Klubbarna är ganska tydliga med att det är viktigt att spela i Europa, men de lever med en ekonomisk verklighet där de inte kan riskera den övriga verksamheten för att spela Europacuper.

”Är helt bedrövliga”

Tittar man på den inhemska statistiken är det dyster läsning. En majoritet av de svenska klubbarna, både på dam- och herrsidan har tappat publik jämfört med i fjol. 

Handbollsligans publiksnitt ligger på 1469 åskådare. Motsvarande siffra för damerna är 614.  

– Vissa hallar man är i är, ursäkta uttrycket, helt bedrövliga, säger Johanna Ahlm. 

Sävehofs landslagsmeriterande mittnia ser stora brister i svensk handboll. Hon ifrågasätter klubbarnas arbete och de unga talangernas längtan att bli proffs.

– Jag hatar det ordet. Nu har det blivit så att man spelar i Sverige, sedan blir man proffs. 

– Men vadå bli proffs? Du kan bli proffs i det laget du är i om de skapar de möjligheterna. Du kan bli utlandsproffs, men proffs kan du bli i Sverige. Det måste bli mer attraktivt att stanna i Sverige.

Enligt Johanna Ahlm borde de svenska utlandsproffsen halveras på damsidan.

– Det finns en period i livet där man vill ut och testa, men sedan kan klubbarna göra ett hårdare jobb med att få tillbaka spelarna. De kan kontakta spelare som inte har det bra eller inte spelar på den nivån de gjorde när de lämnade. 

– Låt de 15 bästa spelarna vara ute, men inte 40. De som är halvbra och spelar i mediokra klubbar utomlands, få hem dem till Sverige. Tänk dem i fem sex olika lag, då är det klart att ligan hade varit betydligt bättre. 

Johanna Ahlm är tillbaka i Sävehof efter sju säsonger i den danska ligan. Hon menar att de utländska klubbarna lockar med bättre löner, billigare lägenheter och gratis bilar. 

Samtidigt får de drygt tjugo svenska kvinnor som spelar i den danska ligan en svårslagen inramning. 

– Jag tror det är först när man kommer till Danmark som man inser hur häftiga alla matcher är, det är som att spela slutspelsmatch hela året. Jag kan verkligen sakna Danmark. Och jag vill inte känna så, men man har kommit flera nivåer längre där. 

”Vi stack ut hakan”

På torsdag möts IFK Kristianstad och HK Malmö i herrarnas SM-final i Scandinavium. De regerande mästarna, klädda i orange, kallar sig för Sveriges häftigaste handbollsklubb. 

Den här säsongen har de haft ett publiksnitt på 4481 åskådare. Det är 2500 mer än Eskilstuna Guif, som kommer på andra plats i publikligan.

– Vi stack ut hakan tidigt, säger IFK Kristianstads klubbchef Nikolas Larsson.

Den skånska handbollsgiganten har en egen supporterklack. Det finns en maskot och en inmarsch som blivit vida omtalad på orten. Klubbledningen har varit på studiebesök hos Växjö Lakers. De har haft möten med Malmö FF och vänt blicken mot den europeiska storklubben Kiel. 

– Vi har vågat vara annorlunda och jobba strategiskt. Sedan är vi en mellanstor kommun och då är det lättare att nå ut till folk och få snöbollen att växa, säger Nikolas Larsson. 

"Skånelöner" hos regerande mästarna

Kristianstad har vunnit tre raka SM-guld. På torsdag kan det bli ett fjärde.

Många konkurrenter blickar avundsjukt mot den skånska klubben som enbart har heltidsanställda spelare i truppen: 

– De håller hög europeisk standard, men kanske inte vi andra, säger Redbergslids Henrik Lundström.

– Man får komma ihåg att man inte kör truck i Ystad eller Kristianstad. Där är det "Skånelöner", som man brukar kalla det, säger Claes Hellgren.

Handbollsprofilen är övertygad om att de bästa spelarna i Skåne tjänar upp mot 60 000 kronor i månaden. 

– Vi har haft sådana kontrakt, ja, men det hör till ytterligheterna, säger Nikolas Larsson. 

– Visst är det så att i Skåne finns det fyra starka klubbar, men även Sävehof är med i den matchen. Ska man någonstans måste man hitta ett sätt att skapa en ekonomi så att de killar man har i sin trupp kan ägna sig åt handboll.

Hur står ni er i kampen med exempelvis tyska klubbar?

– Vill en klubb seriöst ha en spelare från Sverige har vi sällan något att sätta emot. De bättre spelarna de tittar på, då är det är inte ovanligt att de får kontrakt på 5 000 euro som en nettolön. Det är bara att räkna baklänges och konstatera att det är dyrt i Sverige. 

Nikolas Larsson menar att det är dyrare att konvertera en bruttokostnad ned till en nettolön i Sverige än i flera europeiska länder. 

– Vi behöver ha mer pengar än de klubbarna för att kunna ha samma kontrakt. Om jag hade fått önska hade Sverige haft samma regel som Danmark, där det finns en särskild regel som gör att man får en särskild artistskatt på 15 procent om man inte är i landet i mer än tre år. I Sverige har man det på sex månader, vilket inte funkar för någon idrott, för vi kan inte ha folk här på halva säsonger. 

– Hade du haft den danska regeln hade du fått fler spektakulära idrottsmänniskor till Sverige. Vi kan jobba hur mycket som helst runtomkring men det är självklart så att ett roligt lag bidrar till att höja intresset, säger Nikolas Larsson. 

I sommar lämnar Jonathan Carlsbogård den svenska talangfabriken. Han väljer att se ljust på framtiden – för de svenska spelarna. 

– Hur många klubbar hade släppt fram unga, om de haft ekonomin att värva? Alla kanske inte hade fått chansen om ligan hade varit bättre ställd, säger Carlsbogård.