När Nikola Karabatic tog sin första mästerskapsmedalj i VM 2003 hade Sveriges senaste genombrottsspelare Karl Wallinius (fem mål på fem skott och stenhård i försvaret) ganska precis fyllt fyra år och höll förmodligen på att skolas in i förskoleverksamheten (å andra sidan är han från Lund, vilket gör att det inte helt går att utesluta att han i själva verket precis påbörjat en magisterexamen i kvantfysik).
I kväll spelade det ingen som helst roll.
Även om det höll på att glida i väg åt precis helt fel håll redan direkt.
EM har så här långt varit ett mästerskap där vi bjudits på högklassiga försvarsspel, så väl kollektivt som individuellt, i så gott som varje match. Inte minst från blågul del.
Men redan efter fem minuter satte nog många andan i halsen och undrade om skeppet inte höll på att kantra.
För Frankrike gjorde precis det vi var rädda för: satte full fart framåt, tryckte på avkast, i andrafas, franske stjärnan Dika Mem såg exakt så där läskig ut som han gjorde när Frankrike vände och vann mot Danmark, bollar ut på kanterna, svisch över huvudet på en chanslös Andreas Palicka.
Lugn, bara lugn, som Karlsson på taket hade sagt.
Sverige tog timeout, andades ut, lät Jim Gottfridsson skjuta upp kaptensmössan i pannan.
För sen var det åka av.
De mästerliga sista 30 minuterna mot Norge följdes upp av en ännu bättre halvlek i semifinalen. Anfallsspelet, som fått så många glåpord under turneringen, hade plötsligt både fart, skyttehot och bredd. Jonathan Carlsbogård vågade skjuta, nykomlingen Linus Persson erbjöd en helt annan kraft i sitt spel och unge Karl Wallinius skakade av sig nerverna och sköt fem mål på fem skott.
Allt under ledning av en 29-åring från Ystad.
Det Jim Gottfridsson just nu visar upp på handbollsplanen är uppe och touchar på det absolut bästa vi sett på många herrans år.
Inte bara i Sverige, utan världen i stort.
Okej, han har inget vidare hoppskott.
Men vad spelar det för roll?
Han vet precis vad han ska göra, när han ska göra det, och framförallt när motståndarna är som minst beredda på vad som ska ske (kolla bara med nyss nämnde Dika Mem som stod som en fågelholk när Gottfridsson serverade Max Darj friläge genom en läcker tittfintspass).
Det går inte särskilt fort alltid, men när pågen vrider ner sina kilon i golvet och sätter fart spelar det ingen roll vem, vilka eller hur många som står på andra sidan, för inte sällan slutar det i att motståndarmålvakten får hämta bollen ur nätet medan Gottfridsson ler, springer hem och förbereder för nästa världsklassaktion.
Gottfridsson blev MVP redan 2018 när Sverige tog sig till EM-final i Kroatien, med ett på papperet sämre lag och efter att ha förlorat hälften av matcherna i turneringen.
Och det vore EM:s största skandal om han inte blev det även i år.
Det har gått 20 år sedan den där svidande VM-finalförlusten mot just Frankrike i Frankrike.
Tre år senare, vid EM i Slovenien 2004, sköt Danmark sönder ett gråhårigt Bengan Boys-gäng och detroniserade Sverige från att inte bara vara överlägset bäst i Norden, utan också vara dominanter i handbollsvärlden.
Under många år därefter var svensk herrhandboll en mörk historia men efter sju sorger och åtta bedrövelser har Glenn Solbergs manskap fått Sverige att älska den magiska sporten handboll (och förmodligen också Andreas Palickas rumpmuskler) igen.
För andra gången inom loppet av 365 dagar har Sverige knockat stormakten Frankrike i en semifinal och är återigen 60 minuter från ett mästerskapsguld.
Och det är minsann verklighet som minst sagt är lätt att lära sig leva med.
