Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gary Sundgren: "Jag vet att folk hatar mig"

Foto: Anders Henriksson / Scanpix

Han sköt AIK till klubbens första SM-guld på 55 år – på sin egen 25-årsdag.

Han har hyllats av 150 000 människor på ett torg i Zaragoza – och buats ut av 10 000 i landslagströjan. Det enda Gary Sundgren ångrar med sin karriär är att han inte fick chansen att spela i Real Madrid.

– Om jag varit något år yngre hade de velat ha mig, säger han till SportExpressen.se.

Gary Sundgren glömmer aldrig 1992.

Fyra år hade gått sedan AIK värvade honom efter 35 mål på en säsong i Västerås-klubben IK Franke. Sundgren flyttades runt mellan anfallet, bänken och yttermittfältet, men i det allsvenska genrepet mot Helsingborg ville AIK-tränaren Tommy Söderberg att han skulle spela ytterback.

– Du spelar högerback – annars får du sitta på bänken, sade Söderberg.

Gary Sundgren övertygade så pass att ytterbacksplatsen var hans under hela säsongen, och i den allra sista matchen borta mot Malmö FF skulle han få nytta av sina gamla kvalitéer. Med åtta minuter kvar följde han plötsligt med upp i ett anfall, vände bort Patrik Andersson och smällde in det matchavgörande 3-2-målet via stolpen – på sin 25-årsdag. Han hoppade en meter upp i luften, knöt näven och skrek ut sin glädje. SM-guldet var säkrat.

– Jag minns nästan hela matchen än i dag. Det var ett tokryck att springa fram där. Bollen satt och det blev helt svart för ögonen, säger Gary till SportExpressen.se.

"Festade i veckor"

På slutsignal sprang AIK-spelarna till kortsidan för att fira med den tillresta klacken. Gary Sundgren lade sig på planen tillsammans med Krister Nordin och gjorde änglar i gräset.

– Det var ett löfte vi gav varandra innan matchen – helt knäppt. Sedan festade vi en vecka i sträck. Det var galet. I efterhand känns det som att guldet var vändningen för AIK, intressemässigt. Innan guldet kunde vi ha 2 000 på hemmamatcherna mot Brage. Nu har vi inte haft mindre än 10 000 på Råsunda på massa år.

Efter SM-guldet etablerade sig AIK i det allsvenska toppskicket. När Djurgården och Hammarby pendlade mellan division 1 och allsvenskan växte IFK Göteborg fram som AIK:s främsta rival under 90-talet. Sundgren beskriver rivaliteten som ett rent hat. Under Blåvitts guldsäsong 1996 utklassades man av ett lekfullt AIK med 6-0 på Råsunda.

– Jag minns att Håkan Mild blev helt galen. Han kom in med dobbarna först mot Krister Nordin, helt svart i ögonen och skrek: ”Nog fan för att ni förnedrar oss men ni ska inte stå och jonglera på planen”.

– Vi har väl alltid varit retstickor på planen, jag och Krister Nordin. Man är en spelare på planen och en annan vid sidan av. När han spelade i Djurgården var han ett hatobjekt för mig. Vi gick och spottade på varandra på planen. När han kom till AIK 1992 sade Tommy Söderberg till mig ”vi har fått en ny kille, jag vill att du tar hand om honom”. Han visste ju att vi hatade varandra. I dag är vi bästa polare.

"Spydde som en gris"

I det tidiga 90-talets AIK spelade även kultförklarade lagkaptenen Björn Kindlund – brandmannen som skydde media så gott han kunde. Två dagar innan guldmatchen mot Malmö FF beordrade Kindlund laget att träna på att lyfta SM-bucklan – till tränarnas ilska.

– Han kunde få folk hur avslappnade som helst – och hur nervösa som helst. När Pierre Gallo skulle göra debut borta mot IFK Norrköping sade Kindlund till honom: ”Det här är inget att vara nervös för, du får bara en chans”. I halvtid hittade vi inte Gallo. Han satt på toaletten och spydde som en gris. Till slut hittade Kindlund honom och sade: ”Vad var det jag sa? Du får bara en chans.”

Några minuter in i andra halvlek byttes Pierre Gallo ut.

– Han blev aldrig så bra som han kunde ha blivit i AIK. Men han var sådär, Kindlund. En mycket bra kapten, konstaterar Sundgren.

"Tänk om jag varit sämst"

Ytterbacksspelet i såväl AIK som landslaget väckte internationell uppmärksamhet. Under hösten 1996 provtränade han med Sunderland, och till TT sade Sundgren att han ”sannolikt kommer att flytta”. Men AIK begärde en för stor prislapp och Sunderland drog sig ur.

Proffschansen kom i stället ett halvår senare, när nyblivna cupvinnarcupmästarna Real Zaragoza betalade tre miljoner kronor för Gary Sundgrens tjänster.

Den första tiden i Zaragoza blev ingen dans på rosor. På träningarna hälsade inte lagkamraterna, och när Gary Sundgren såg att han prydde de spanska löpsedlarna efter debuten borta mot Celta Vigo blev han nervös.

– Jag fick med mig en hel bunt tidningar av en gubbe i en tidningskiosk och hann bara tänka ”nu har jag gjort bort mig”. Jag och frugan kom hem och frågade våra spanskalärare vad det stod. ”De har lyft dig till skyarna”, sade de. När jag kom till träningen dagen efter klappade lagkamraterna mig på ryggen och tog mig i hand för första gången. Jag var accepterad.

Vad gjorde du i den matchen?

– Ingen aning. Jag spelade bara likadant som i allsvenskan. Men tänk om jag hade varit sämst den matchen? Då hade det kanske bara hade blivit ett år i Spanien. Nu var jag ordinarie hela tiden och fick vara lagkapten i två matcher. Det är ju väldigt få utlänningar som får vara det.

Delade rum med Milosevic

I Zaragoza blomstrade Gary Sundgrens karriär. Under fem säsonger var han given i försvarslinjen som ytterback eller mittback och laget vann spanska cupen säsongen 2000/01.

– Då blev vi hyllade av 150 000 personer på torget i Zaragoza. Vi fick hälsa på kungen. Det går inte att jämföra med cupen i Sverige. Än i dag förstår jag inte riktigt att jag har spelat där.

– Man fick en sådan jäkla boost när man kom ner dit. Allting var nytt. Det var den ligan som är bäst i världen, i mina ögon. Genom vår klubbdirektör fick jag veta att Real Madrid ville ha mig, om jag hade varit något år yngre. Det stod om det i spanska tidningar. Det är också en häftig grej. Man tycker att de kunde ha hört av sig tidigare.

Sundgren glömmer inte heller de tre åren han delade rum med målkungen Savo Milosevic.

– Han käkade choklad, drack coca-cola och rökte två paket Marlboro light om dagen. Han rökte precis hela tiden. Jag fick sova med syrgas i rummet. Ändå var han så vidrigt bra. Han hade bättre testvärden än cyklisten Miguel Indurain! Han är den bästa spelare jag spelat med, utan tvekan.

"Var kaotiskt"

Efter fyra säsonger i Spanien ville Zaragoza förlänga kontraktet ytterligare två år. Då tackade Sundgren nej – hans söner skulle börja skolan. Familjen fick gå före proffslivet.

Karriären avslutades i AIK med två raka femteplaceringar, men när kontraktet gick ut i slutet av 2003 kom AIK och Sundgren inte överens om en förlängning. Från Råsundas läktare följde han en av de värsta säsongerna i AIK:s historia, där supportrar försökte storma planen i derbyt mot Hammarby, vd:n Sanny Åslund avgick efter att ha fått sitt hus vandaliserat, och laget åkte ur allsvenskan.

– Det var kaotiskt. Att se hur alla blev behandlade i AIK, inte minst Sanny, tog väldigt hårt. Peppar, peppar så var jag inte ansvarig eller bidragande till det.

– Derbyna var stökiga. Jag gick ut och sa att det var knappt man kunde ta med sig barnen till matcherna längre, för det tyckte jag. Då blev AIK sura. De tyckte att jag skrämde folk från matcherna. Men det är alltid folk som ska veta sig på någonting. Det är bättre att vara tyst nu.

Hur upplevde du trycket kring AIK under din tid i klubben?

– Det har alltid funnits där. Men jag har aldrig upplevt problem med AIK. Problemen hände någonstans där vi spelare inte var. Sedan är ju AIK en klubb man älskar eller hatar. Det finns ingenting mittemellan. Och det är samma med mig. Jag vet att folk hatar mig som pesten, och så finns det folk som älskar mig.

Vad tyckte du om Uppdrag Gransknings dokumentär?

– Jag har inte en aning om vilka som är med i firman. Jag kanske har träffat någon vid något tillfälle, men jag har aldrig varit med om någon som har kommit fram och presenterat sig från firman. Jag har aldrig haft ett möte, det kan jag svära på. Inte heller varit med om att någon har blivit hotad under min tid som spelare. Sedan känner jag Johan Segui, han var med i Black Army. Men han har aldrig gjort mig någonting.

"Var aldrig omtyckt i Göteborg"

Som den kultförklarade AIK-ikon Gary Sundgren är delar han folk i två läger – inte minst i landslaget. En av Sundgrens trettio landskamper har etsat sig fast i många svenska minnen, hemmamatchen mot Luxemburg i EM-kvalet 1999, när ett helt A-landslag buades ut på Ullevi. Gary Sundgren slog tre felpass i rad och fick ta emot mycket kritik.

– Jag var aldrig omtyckt i Göteborg. Varje landskamp stod det mellan mig och IFK Göteborgs vänsterback Micke Nilsson. Och när jag spelade vändes hatet som fanns mellan AIK och IFK Göteborg mot mig. Men vad ska jag göra? Jag kan inte rå för att de tog ut mig.

Att bli utbuad i landslagströjan på hemmaplan hade många ändå tagit hårt.

– Vi vann matchen – det var det viktigaste. Jag kan tycka att det är helt vansinnigt att betala massa pengar för biljett, resa från hela Sverige för att gnälla. På planen försöker alla alltid göra sitt bästa. Men visst, det är en stämpel som jag har fått. Och det står jag för. Vad ska jag göra annars?

Sonen jämförs med pappa

Idag jobbar Gary Sundgren för Kriminalvården och bor i Sollentuna med sin fru. De gifte sig under det oförglömliga året 1992 och har varit tillsammans sedan dess. Tack vare att han stoppat undan pengar under karriären kan han leva ett bra liv utan att jobba ihjäl sig. Men vägen dit har varit allt annat än spikrak.

– Folk kan aldrig säga att jag har fått allting på ett silverfat. Jag kommer från väldigt dåliga förhållanden. Morsan var ensam, 19 år, och jag var yngst av tre barn. Vi hade knappt pengar till någonting. Jag fick aldrig skjuts någonstans, spelade med samma fotbollsskor i två år och tejpade dem för att de skulle hålla. Det var kämpigt. Jag har morsan att tacka mycket för.

Gary säger att han ger sina barn vad han aldrig fick. De blir kanske lite bortskämda ibland, tycker han. Ändå tycker han synd om sonen Daniel Sundgren, som har gått i pappas fotspår.

– Han blir jämförd med mig hela tiden. För en tid sedan hoppade Gary Sundgrens son in i superettan för Degerfors. Han är jättestolt över mig men han vill ju vara Daniel. I intervjuerna frågar de hur det är med pappa. Det är klart att blir tröttsamt. Han har aldrig sagt det till mig rakt ut men till morsan: ”Fan, kan jag inte bara få vara jag”. Men tyvärr, det får han leva med.

Är det någonting du ångrar under din karriär?

– Att jag inte blev proffs tidigare. Att jag inte fick möjligheten att spela i något mer lag, kanske. Inte att ge upp efter en månad och flytta runt, men att få chansen att spela i Real Madrid hade varit något. Men herregud. Jag har fått allting jag någonsin har drömt om.

Gary Sundgren värjer sig lätt för påståendet att han är kultförklarad i AIK.

– Det får väl folk tycka om de vill. Jag har alltid varit stolt för att bära AIK:s klubbmärke, har alltid skött mig och varit professionell under hela min karriär. Än i dag kommer det fram AIK:are som tackar mig för guldet. Så något slags avtryck har man väl gjort. Men träffar man en Hammarby- eller Djurgårdssupporter får man höra att de hatar mig.

Han rycker på axlarna och ler.

– Sådan är jag.

Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter, Instagram, Snapchat - här kan du även få nyheter om dina lag direkt i Messenger.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!