Foto: Sanna Dolck
 Foto: Sanna Dolck

Thörnblad om svåra depressionen

Publicerad
Uppdaterad
Malmö. Höjdhopparen Linus Thörnblad verkade i en konkret värld. Ribban låg kvar eller ramlade ner, kroppen kändes fräsch eller gjorde ont.
I många år trodde han att han ­idrottade för pengarnas skull.
Plötsligt hände något som ­tvingade honom att omvärdera hela sin tillvaro.
Ett fint sommarregn faller över Stadionområdet i Malmö när Linus Thörnblad parkerar sin svarta Toyota. På bilens ena sida syns hans egen autograf och över två dörrar kan man läsa: "Linus Thörnblad - 7 cm från världsrekordet".
- Känns väl lite längre bort just nu kanske, säger Linus och lägger i pengar i parkeringsautomaten.

Tröttheten försvinner inte

Klockan är elva på förmiddagen och Linus Thörnblad var trött när han vaknade i morse. Men det var rätt sorts trötthet, en sådan som vi alla känner när kroppen har fått någon timmes sömn för lite. Inte den där förlamande tröttheten som inte försvinner hur mycket man än sover och som tar död på alla argument för att kliva upp ur sängen.
Linus Thörnblad vet eftersom han har många sådana dagar att jämföra med.
- Jag kunde sova 20 timmar om dygnet, säger han. Steg jag upp var det bara för att äta, sedan gick jag och la mig igen. Jag har alltid sett mig själv som en fajter, har tävlat med bristningar som andra personer inte skulle lämna lägenheten med. Och när jag tidigare tänkte på deprimerade personer kände jag bara: "Kom igen, tagga till och kämpa dig igenom det här."
I dag har Linus ändrat uppfattning.
- Nu vet jag att det inte spelar någon roll hur stark du är. Producerar inte hjärnan det som ska produceras behöver du hjälp. Folk som inte har varit där kan inte förstå hur det är. Jag har till exempel haft personer i min närhet som har gått på antidepressiva. Men det är först nu när jag själv käkar som jag känner förståelse.
Det luktar gummi inne vid Atleticums friidrottsbanor. Tränaren Morgan Persson, 29, är redan där när Linus Thörnblad kommer in i hallen. De har jobbat tillsammans i några månader nu och har träningar efter ett rullande schema. Om Linus inte känner sig bra på en viss träningsdag skjuter de helt enkelt upp passet 24 timmar.
- Hur är läget i dag? frågar Morgan.
- Jodå, säger Linus.

"Tar det i vår takt"

Morgan Persson har haft tränar­uppdrag sedan 18-årsåldern men har aldrig tidigare ansvarat för någon som hoppat VM-finaler och tagit medaljer vid två inomhusmästerskap. Ändå är han inte särskilt drivande. Kommer han med en instruktion till Linus följs den oftast upp med en liten lustighet som båda skrattar åt.
- Det hade varit lätt för Morgan att pusha mig hårt för att få en SM-medalj, men han har aldrig pressat mig, säger Linus.
- Vi tar det i vår takt, säger Morgan. Och just nu är det viktigast att skratta.
Linus försöker hoppa höjd en gång i veckan men i dag undviker han matta och ribba. I stället håller han till på längdhopps­banan där han utan större ansats ska hoppa åtta steg och se hur långt han kommer. Före hoppen ser han djupt koncentrerad ut. Han slår sig själv på bröstet med knuten näve några gånger, sluter ögonen och säger "kom igen" tyst för sig själv. 20 sekunder senare landar han i sandgropen. Från min plats vid starten hör jag honom fråga Morgan:
- Kan det verkligen stämma?
De plockar fram ett måttband och kontrollerar. Jodå. Det stämmer. Nytt personligt rekord i just det här tränings­momentet. Linus går fram till sin träningsväska, plockar fram papper och penna och antecknar det nya resultatet: 44,76 meter.
- Varje gång man fyller i ett "pers" får man äta glass på kvällen, säger Linus. Kan bli en lyxglass i kväll till och med.

Tröttheten kom tillbaka

Hela träningspasset blir lyckat, i dag är en bra dag för Linus Thörnblad. Kanske kommer den följas av en till, kanske kommer det ett bakslag redan dagen efter. Han kan inte veta säkert. Förra veckan kändes det också bra och Linus blev så glad att han i en intervju med Radiosporten öppnade för att hoppa SM i Gävle i augusti, kanske även VM i Sydkorea...
Intervjun sändes och dagen efter hade SPORT-Expressen en positiv uppföljning i tidningen.
Sedan blev det helg.
På lördagen vaknade Linus Thörnblad halv ett på dagen. Halv fyra somnade han igen. På kvällen var han uppe i några timmar - innan han återigen blev trött och gick och la sig. Söndagen följde samma mönster: Uppstigning runt lunch, flera timmars sömn på eftermiddagen, sedan i säng igen på kvällen. Plötsligt var Linus tillbaka i gamla vanor. Såväl SM som VM kändes långt borta.
- Det är jävligt jobbigt att inte kunna lita på sig själv, säger han. Jag vet nu att det är höjdhoppet jag brinner för, men om jag hamnar som städare någonstans skulle det också vara helt okej. Bara jag blir helt bra igen.

Tvungen till ett val

Det regnade i Barcelona den 29 juli förra året. Linus Thörnblad brydde sig inte. Inför höjdhoppsfinalen i EM hade han en känsla han bara upplevt ett par gånger tidigare under sin karriär. Det var inte medaljläge, tänkte han, det var guldläge. Vid EM i Göteborg fyra år tidigare hade han klarat 2,34 men ändå hamnat utanför pallen. Nu var det upplagt för revansch. Han tog 2,19, 2,23 och 2,26 i sina första försök. Men när han klev av mattan efter 2,26 kände Linus hur det "liksom kittlade" i vänsterlåret. Smärtan växte och när han försökte massera igång låret gjorde det riktigt ont.
Linus var snabbt tvungen att göra ett val. Skulle han göra det vettiga och bryta finalen? Eller chansa på att kunna ta 2,29 och riskera att göra skadan betydligt värre? Han beslöt sig för att hoppa, och trots bristningen tog han sig över 2,29 i andra försöket. Problemet var att britten Martyn Bernard överraskade genom att ta samma höjd i första. Samtidigt ­klarade både Alexander Sjustov och Ivan Ukhov 2,31 och på den höjden var en skadad Linus Thörnblad chanslös.
Återigen hade han blivit fyra, den här gången med ett sargat lår. Hemma i Sverige fick den ofta kritiserade skåningen trots allt beröm för sin tapperhet och efter EM var Linus inställd på att rehabilitera sin skada och snabbt ta sig tillbaka.
Det han inte visste då var att låret skulle bli ett av hans minsta problem framöver.

Kände sig orkeslös

När hösten kom började Linus känna sig orkeslös. Det var som om han hela tiden väntade på att en influensa skulle bryta ut, utan att något hände. Han for runt mellan olika städer och gjorde en mängd tester: EKG, blodvärden, infektionsprover. Han ville att någon läkare skulle säga vad som var fel på honom, men ingen kunde ge ett svar - alla värden var normala.
Till slut kom han i kontakt med beteende­vetaren och idrottspsyko­logen Olle Anfelt. Ganska snart kom han fram till att höjdhopparen förmodligen var utbränd. Tillsammans beslöt de att Linus skulle vila helt under november och december.
- Och det var då jag slutade att känna igen mig själv, säger Linus Thörnblad.
Det har slutat regna ute men vi sitter ändå kvar inne på Atleticum. Linus berättar öppet och utförligt om den depression han gick igenom i vintras, och i viss mån fortfarande brottas med. Särskilt väl minns han en mörk decembermorgon i sin lägenhet.
- Jag satt där med mitt kaffe och skulle läsa tidningen. Men så plötsligt kunde jag inte läsa. Det var bara suddigt, jag försökte fokusera men det gick inte. Om och om igen försökte jag läsa samma mening utan att lyckas. Sedan gick jag och la mig igen.

Fick dåligt samvete

De få timmar han inte sov på dagarna låg han och tittade på nedladdade tv-serier. Han hade inte lust till någonting och hade dåligt samvete gentemot sin sambo eftersom han aldrig orkade hänga med ut. Någon kväll ibland tvingade han sig ändå att göra något.
- Tänk dig att inte kunna uppskatta något av det du tidigare gillat så mycket. Jag minns när det var Champions League-fotboll på tv. Då fick jag vila hela dagen och verkligen samla all min kraft för att orka palla mig iväg till någon polare för att titta. Och jag kände ingen glädje då heller.
Vad hände efter december?
- Jag kände ganska snabbt att jag inte skulle kunna börja träna igen i januari som vi hade tänkt. Så då bestämde jag med Olle att ta en månads vila till. Det blev inte bättre då heller så i nästa månadsskifte sa han till mig: "Jag har inte tagit upp det här med dig innan men känner att det är dags nu. Du bör nog ta hjälp på medicinsk väg."
Så då började du ta medicin?
- Grejen var att vi inte hittade någon som kunde skriva ut antidepressiv medicin till mig. Vi hörde med både förbundsläkaren och SOK:s läkare, men ingen nappade. Då började jag söka egna vägar och fick kontakt med en privat psykolog i Malmö.
Hjälpte det?
- Ja, lite. I slutet av februari kunde jag börja jogga lite. Då joggade jag i tio minuter, sedan var jag helt slut resten av dagen. Någon gång joggade jag i hallen och hörde någon klaga över en fysisk skada. Då blev jag så jävla avundsjuk och tänkte: "Shit, om jag bara hade varit skadad i stället." Jag hade gett vad som helst för det då. Klart att man inte vill ha ont, men det viktiga är ju att man kan leva ett vanligt liv. När det var som värst drömde jag bara om att leva dagen fullt ut. Att kunna gå på en fest, att orka bjuda hem någon på lite käk, att vilja gå på bio... Helt vanliga saker.

"Var jävligt deppig"

Under mars och april gick det upp och ner för Linus. Ibland kändes det riktigt bra att träna, ibland orkade han inte alls. I mitten av maj hamnade han plötsligt i sin djupaste svacka hittills.
- Då kände jag att jag inte orkade längre. Jag var jävligt deppig, hade gått ner i vikt, orkade inte träna. Då ringde jag vår förbundsläkare och sa som det var: "Jag har kämpat i nio månader men det blir inte bättre. Jag behöver medicinsk hjälp nu."
Nu tar Linus Thörnblad antidepressiv medicin sedan en dryg månad tillbaka. Han tycker att den hjälper honom och ångrar att han inte stod på sig redan i januari.
- Nu har jag precis stegrat dosen. Det finns folk som går på antidepressiva hela livet och sedan jag själv började har jag fattat hur många svenskar som tar det. Men det är inget man snackar om.
Är det ett tabu?
- Det finns nog en skam i det. Men det borde inte vara så. Det hade varit enklare om jag hade haft ont i ett knä, då hade alla fattat. Den här skiten är inte lika konkret. Men jag vill inte skämmas, tvärtom känns det bra att prata om det. Kan jag hjälpa någon genom det är det jävligt gött. För att må så dåligt unnar man ingen.
Hur stark känner du dig just nu?
- Det känns som att jag är på väg in i den sista fasen, då jag kan börja njuta av att göra saker igen. Vissa dagar är tuff­are än andra. Fem av sju dagar ligger jag bara hemma efter träningen. Men nästa vecka är det kanske fyra av sju, sedan kanske tre av sju.
Tänker du över huvud ­ taget på VM?
- Eftersom jag inte kan lita på mig själv är det svårt att sätta upp mål. Och jag vill inte åka till VM bara för att vara med. Allt kan hända, men chansen är liten. Det viktigaste är att kunna känna sig 100 procent i höst, vara helt frisk nästa år, göra en hel inomhussäsong och sedan komma i form till OS.

"Prio är att bli en normal människa"

Vad driver dig? Medaljer?
- Det där är jävligt intressant. Tidigare trodde jag att jag hoppade för att tjäna pengar. Pengarna var det viktiga, tänkte jag. Jag hade hellre gått till gymmet två dagar i veckan, tränat fotboll två gånger i veckan, suttit och druckit öl med polarna varje lördag. Men under den jobbiga tiden har jag kommit fram till att det inte var så. Det var inte för pengarna jag gjorde det för nu känner jag bara: "Fy fan vad gött det är att hoppa och träna!" Jag saknar hela cirkusen runt höjdhoppet, allt det där som man tyckte var tråkigt tidigare och tog för givet.
Är det viktigt för dig att hoppa högt igen?
- Prio nu är att bli en normal människa. Men när jag väl mår bra igen vet jag att jakten på det där ruset kommer tillbaka. Nu har jag aldrig knarkat, men jag tänker att det är lite samma känsla. När man har gjort en riktigt bra tävling, det måste vara som att dra en lina. Man svävar som på ett moln då.
Linus Thörnblad är 26 år. Det är ingen ålder för en höjdhoppare. Javier Sotomayor var 29 när han tog VM-guld i Aten, Stefan Holm vann OS som 28-åring.
- Jag borde ha mina bästa år framför mig, säger han. Men är det någonting jag har lärt mig så är det att inte ta någonting för givet.
Han slänger sin träningsväska över axeln och går ut till Toyotan på parkeringen. Han är på gott humör och känner sig fortfarande stärkt efter rekordet på träningen.
- Det här är en gulddag. Kan jag få fler sådana ska det nog kunna hända grejer.
Innan vi skiljs åt frågar jag vad han ska göra i kväll.
- Jag funderar på att gå på bio faktiskt. Den här Transformers 3, går den inte nu?

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag