Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Stjärnan försvann – efter alla skador

Sara Wedlund i Atlanta under OS 1996. Foto: DENNY CALVO / © BILDBYRÅN
Sara Wedlund tilldelas Victoriastipendiet från kronprinsessan 1996. Foto: CHARLES HAMMARSTEN / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ [DOWNLOADED]
Sara Wedlund under tävling. Foto: © BILDBYRÅN
Foto: RICKARD NILSSON / © BILDBYRÅN
Foto: © BILDBYRÅN

DOKUMENT. Sara Wedlund sprang in i hela svenska folkets hjärtan under friidrotts-VM i Göteborg 1995.

Uppmärksamheten var enorm.

– Jag hörde fnissen och såg hur folk tittade. I början funderade jag på vad som var så roligt, men nu förstår jag att det är mig de tittar på.

Men skador stoppade karriären och plötsligt försvann "friidrottens Garbo" spårlöst från rampljuset.

12 augusti 1995. Friidrotts-VM avgörs för första gången någonsin i Sverige, och Göteborg kokar.

Men den allra största uppmärksamheten med blågula ögon sett får varken etablerade svenska stjärnor som Patrik Sjöberg eller världsstjärnor som Michael Johnson.

Den riktas mot en 19-åring från Vällingby.

Sara Wedlund ska springa VM-final på 5 000 meter och Expressens sportkrönikör Mats Olsson är förväntansfull.

"Sverige kan mycket väl stå stilla tio i sju i kväll. Det känns så och jag kan se det framför mig, som en Hollywood-film. Klungor med människor utanför skyltfönster med TV-apparater, stillastående taxibilar med radion på, en mini-TV på disken på närköpet.

Och där, i rutan, springer Sara Wedlund och ett helt folk sitter hjärtnupet och önskar Ravelli och straffräddning mot Rumänien."

Krossade svenska rekordet

Sara Wedlunds utveckling var makalös.

Från att inte ens förbundskaptenen Anders Gärderud hade känt till henne, till en kross av Midde Hamrins elva år gamla svenska rekord på 5 000 meter på DN-galan.

Gärderud kunde bara konstatera:

–  Hon verkar vara otroligt populär. Jag tror att hon har något av skidåkarutstrålning, och det ligger svensken varmt om hjärtat.

Drabbades av anorexia

Sara Wedlund började med friidrott på allvar först när hon var 13 år, och hennes grenar var långdistans- och terränglöpning. Hon spåddes en ljus framtid men tvingades till flera uppehåll på grund av anorexia.

En sjukdom som följde henne genom hela karriären. 

– Det är en jobbig bit i samband med skadorna. Det är lätt att falla tillbaka, men jag är övertygad om att man kan bli helt frisk från anorexi, sa hon i den intervju med tidningen Aftonbladet 2003 som fortfarande är den senaste som hon har ställt upp på.

Efter genomslagsåret 1995, fortsatte succén.

Tre SM-guld blev det under 1996: 5 000 meter, terräng och lag-terräng. 

Som 20-åring lyckades hon även internationellt. Hon tog två silver på inomhus-EM, både i 3000 meter och i 5000 meter. Under terräng-EM i Belgien tog hon även ett guld. Under OS i Atlanta kom hon på en elfte placering. 

Wedlund fortsatte att spås en fin framtid och belönades även med Victoriastipendiet under Victoria-dagen 1996. 

”Sen tog det slut”

Men sedan kom skadorna som gjorde att Sara aldrig riktigt blev återställd. 

- Jag tävlade under två år och sen tog det slut. Det känns som jag har mycket att ge. Men det är oerhört psykiskt påfrestande att jag vill men inte kan, sa hon till Aftonbladet 2003.

Det var benen som spökade för den unga stjärnan. Redan 1997 drabbades hon av skador som gjorde att hon var tvungen att tacka nej till friidrotts-VM i Grekland. 

Säsongen efter förstördes helt av skador, både de gamla och nya.

Och det fortsatte. 1999 hade hon för svaga muskler i höger benet vilket hindrade henne även den säsongen. 

- När jag springer får jag en spasm i ljumsktrakten som resulterar att jag springer snett, det drar liksom åt ett håll.

– Några få kanske förstår hur jobbigt det är att försöka komma tillbaka. Den psykiska biten är värst.

I intervjun från 2003, då Sara Wedlund hade hunnit bli 28 år, hoppades hon på att lyckas ta sig tillbaka till löparbanorna. Men sedan blev det tyst.

Och det har det varit sen dess.

Hon var noterad för en tid i Lahore Marathon 2007 (2:54:15) men den var felaktig. Statistiktjänsten All-Athletics.com hade blandat ihop henne med Spårvägens Lisa Wiklund.

”Ett minne för livet”

Men hur gick det då i den där VM-finalen på 5 000 meter den 12 augusti 1995? När hela Sverige stod stilla.

"Sara, Sara, Sara" ekade inne på ett fullsatt Ullevi.

Jo, nytt svenskt rekord igen och en niondeplats som alla på läktarna firade som ett VM-guld.

Själv tog Sara Wedlund det hela med ro, men medgav att det pirrade lite extra när hon presenterades i högtalarna innan loppet.

– Det var lite konstigt, och när alla började jubla tittade de andra tjejerna i loppet på mig och undrade vad jag var för en.

Hur känns det nu, efter loppet?

– Jag tror att upplevelsen och vistelsen här i Göteborg kommer att vara ett minne för livet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!