Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sergej Bubka - den oslagbare

PAMPEN. Bubka sitter numera i styrelsen för Internationella Olympiska Kommittén och är även ordförande för de tävlandes kommitté. Jag har inte haft semester sen jag slutade hoppa, säger han. Det är ett stressigt liv jag lever.
LAUSANNE. Sergej Bubka, stavhopparen var då.
Sergej Bubka, pampen är nu.
Mitt uppe i sitt nya liv berättar soldatsonen från Lugansk i östra Ukraina om hur ont det gör att "tänkarens sport" förlorat sin nivå.
- Du tror kanske att jag är nöjd över att ingen hotar mina höjder, men det är jag inte. Det är sorgligt att se dagens stavhoppare.

FAKTA

Namn: Sergej Bubka.
Född: 4 december 1963.
Nationalitet: Ukrainare.
Bor: "Mest i Kiev".
Familj: Har tillsammans med hustrun Liljana två barn, Vitalij, 21, och Sergej Jr, 19.
Sergej Jr är en duktig tennisspelare och försöker slå sig in på ATP-touren.
Känd för: Världens genom tiderna bästa stavhoppare.
Hobby: Tennis, fotboll.

Bubkas världsrekord - utomhus
6.
14 - 31 Jul 1994, Sestriere
6.
13 - 19 Sep 1992, Tokyo
6.
12 - 30 Aug 1992, Padova
6.
11 - 13 Jun 1992, Dijon
6.
10 - 05 Aug 1991, Malmö
6.
09 - 08 Jul 1991, Formia
6.
08 - 09 Jun 1991, Moskva
6.
07 - 06 Maj 1991, Shizuoka
6.
06 - 10 Jul 1988, Nice
6.
05 - 09 Jun 1988, Bratislava
6.
03 - 23 Jun 1987, Prag
6.
01 - 08 Jun 1986, Moskva
6.
00 - 13 Jun 1985, Paris
5.
94 - 31 Aug 1984, Rom
5.
90 - 13 Jul 1984, London
5.
88 - 02 Jun 1984, Paris
5.
85 - 26 Maj 1984, Bratislava

Bubkas världsrekord - inomhus
6.
15 - 21 Feb 1993, Donetsk
6.
14 - 13 Feb 1993, Lievin
6.
13 - 22 Feb 1992, Berlin
6.
12 - 23 Feb 1991, Grenoble
6.
11 - 19 Mar 1991, Donetsk
6.
10 - 15 Mar 1991, San Sebastian
6.
08 - 9 Feb 1991, Volgograd
6.
05 - 17 Mar 1990, Donetsk
6.
03 - 11 Feb 1989, Osaka
5.
97 - 17 Mar 1987, Turin
5.
96 - 15 Jan 1987, Osaka
5.
95 - 28 Feb 1986, New York
5.
94 - 21 Feb 1986, Inglewood
5.
92 - 8 Feb 1986, Moskva
5.
87 - 15 Jan 1986, Osaka
5.
83 - 10 Feb 1984, Inglewood
5.
82 - 1 Feb 1984, Milano
5.
81 - 15 Jan 1984, Vilnius

Bubkas medaljer
VM
Helsingfors 1983.
Guld
Rom -87.
Guld
Tokyo -91 .
Guld
Stuttgart -93.
Guld
Göteborg -95.
Guld
Aten -97.
Guld
OS Seoul -88.
Guld

FAMILJEN. Sergej Bubka på Liseberg efter guldet i VM -95. Hustrun Liljana och sönerna Vitalij och Sergej Jr är också nöjda.
PLAYBOY. Sergej Bubka gillar att bada. Här spexar han framför Expressens kamera inför Göteborgs-VM 1995. Jag har bara fina minnen av Sverige, säger han.
SEX METER. I Paris den 13 juli 1985 blev Bubka först att hoppa över sex meter. Därefter gjorde han det ytterligare 43 gånger
Det kryllar av journalister utanför Internationella Olympiska Kommitténs högkvarter i Lausanne. Kostymklädda män kryssar mellan tv-kamerorna och låter sig intervjuas på många olika språk. Inne i huvudbyggnaden förbereds en stor presskonferens och IOK-presidenten Jacques Rogges namn glänser på en guldskylt. Vad försiggår här? Det är, visar det sig, dagen då IOK ska utse tre kandidatländer till vinter-OS 2014. Delegationer från Bulgarien, Kazakstan, Österrike, Sydkorea, Spanien och Ryssland anländer. Förre storsimmaren Alexander Popov säger något på ryska som uppenbarligen är mycket roligt för samtliga ryssar vrider sig av skratt. Precis innan presskonferensen ska börja glider en bredaxlad man iförd ljusgrå kostym in i rummet. Sorlet avtar och skämtaren Popov förvandlas till statist, ty den bredaxlade mannen stjäl all uppmärksamhet. Alla vill skaka hans hand, alla frågar hur han mår. Och Sergej Bubka svarar att han mår bra. Han ler från öra till öra, tar emot kramar, kindpussar och behandlas med en respekt som hade gjort Don Corleone avundsjuk. - Mr Bubka, it's so nice to - Mr Bubka, we met in - Mr Bubka, do you remember Alltid samma svar: - Yes, yes, how can I forget? Kul att se dig!

Jaques Rogge inleder 
sitt tal. Sergej Bubka, som egentligen inte har någon uppgift på mötet, försvinner in på ett litet kontor och pustar ut. - Oh, boy, säger han. Sen jag slutade hoppa stav har jag inte haft semester. Det är ett stressigt liv jag lever nu, men ett värdigt liv är det. Idrotten har gett mig så mycket, nu är jag glad att kunna ge tillbaka. Mellan 2002 och 2006 var han en av ledamöterna i Ukrainas parlament, med ansvar för turism- och idrottsfrågor. Nu har han lämnat politiken och koncentrerar sig helt på sitt arbete inom IOK där han, förutom att sitta i styrelsen, är ordförande för de tävlandes kommitté.
- Lyssna här på min filosofi: vad jag än gör i livet vill jag göra ett så bra jobb som möjligt.
- Det spelar ingen roll om jag har en stav eller en penna i handen.
Vill du avancera mer inom IOK, kanske bli president i framtiden?
- Du förstår, man vet aldrig vad som ska hända om tio år. Men just nu är jag nöjd med att göra det här. Jag har fullt upp.

På grund av jobbet
reser han minst lika mycket nu som under sin idrottskarriär. Dagen efter ska han till exempel flyga till Kiev där han fortfarande tillbringar den mesta av sin tid. Nu har det tydligen uppstått ett problem med Kiev-resan, hans biljettreservation finns plötsligt inte längre. Sergej Bubka muttrar. - Det här måste fixas. Ni får förlåta mig, säger han och börjar ringa sin sekreterare utan att få svar. Under den timme som följer visar Sergej prov på ett egendomligt förhållande till telefoner. Mobiltelefonen håller han ständigt i vänsterhanden och kontorets fasta telefon plockar han upp var och varannan minut. Ibland ringer han på riktigt, men oftast för han han bara luren till örat utan att slå något nummer, som om han vill framställa sig själv som mer upptagen än vad han faktiskt är.
- Det går bra att ställa frågor medan jag ringer, förklarar han med luren tryckt mot högerörat.
Okej. I Sverige minns många dig från VM i Göteborg 1995, men om du tänker tillbaka på...
- ...Avbryt! Detta funkar inte. Inga såna långa meningar nu. Korta och skarpa frågor ska det vara, okej?
Okej. Vad minns du från din uppväxt?
- Jag minns att jag alltid höll på med sport. Fotboll, landhockey och så friidrott lite senare. Jag var tio år när jag första gången tog en stav i handen. Sedan släppte jag den inte på många år.

När Sergej Bubka
lämnade han hemstaden Lugansk och flyttade till Donetsk (där han i dag står som staty) för att satsa mer seriöst på stavhopp. Hans mor, sjuksköterskan, och hans far, soldaten, var inga idrottsmänniskor, men stödde sonens beslut.
- Det var krävande träning i Donetsk. Vi bodde flera pojkar tillsammans på ett internat. Ibland längtade jag hem, men jag hade alltid ett fint stöd från min coach, Vitalij Petrov. Blev han som en andra pappa för dig?
- Mer som en förebild. Han var hård, hård på ett bra sätt. Han gav mig inspiration och viljan att bli nummer ett. Det kommer jag aldrig att glömma. Sergej Bubkas mobiltelefon ringer. Han tittar besviket på displayen.
- Nej, dig vill jag inte prata med, säger han och trycker bort samtalet.

Ukraina är Europas näst största land till ytan. Men när Sergej Bubka inledde sin karriär fanns inte det fria Ukraina, bara det gigantiska Sovjet vars politiska hållning påverkade idrottarna i stor utsträckning. Sergej hade slagit igenom ordentligt 1983 med VM-guld i Helsingfors och året efter fortsatte utvecklingen. Han hoppade 5,94 meter den sommaren men till OS i Los Angeles fick han inte resa eftersom Sovjet bojkottade spelen. En frustrerad världsetta tvingades vara åskådare när fransmannen Pierre Quinon hoppade hem OS-guldet. Segerhöjd: 5,75.
- Nog hade jag kunnat vinna den tävlingen om jag bara fått ställa upp.
Var du arg på det sovjetiska styret?
- Ja, men deras beslut var inget jag kunde påverka. Lyssna här: jag har alltid gjort mitt bästa, oavsett tävlingsdräkt. Men jag kände en enorm stolthet när jag senare fick hoppa i Ukrainas tröja.
Sympatiserade du med frihetskampen?

- Ja, men eftersom jag var ute och tävlade konstant gjorde jag det inte aktivt. Men jag har alltid varit för ett självständigt Ukraina.

Han tog visserligen hem guldet i nästa OS, i Seoul -88, men det är också det enda OS-guld Sergej äger.
- OS...jag har haft lite otur där. Barcelona 1992 var det enda riktiga misslyckandet i min karriär. I Atlanta 1996 var jag egentligen i kanonform, men så kom en skada och förstörde allt.
OS är det enda undantaget från Sergej Bubkas förkrossande överlägsenhet. VM-guld har han sex stycken. Det första tog han i Helsingfors 1983, det sista i Aten 14 år senare. 35 gånger har han slagit världsrekord - 17 stycken utomhus, 18 inomhus. Han har hoppat sex meter eller högre vid 44 tillfällen, vilket kan jämföras med det här årets bästa resultat: Paul Burgess 5,92.
- Jag vill så gärna att någon ska hoppa högt, men det är sorgligt att se dagens hoppare. Det finns ingen som sticker ut. Ingen har tagit efter min teknik, vilket man kan tycka är lite konstigt.
Tror du någon av dagens stavhoppare kan hoppa 6,15 meter?

- Nej, inte ens om jag verkligen tänker positivt. Det är ett stort problem som besvärar mig. Det kvinnliga stavhoppet är mer intressant. Där finns de profiler som herrarna saknar.
Kan det inte kännas skönt att vara så ohotad?
- Det tror du kanske, men så är det inte. Jag hoppas verkligen att det dyker upp någon som kan utveckla stavhoppet igen. Men just nu står det still. Det gör mig ledsen. Sergej Bubkas mobiltelefon ringer. Han tittar besviket på displayen.
- Nej, dig vill jag inte prata med, säger han och trycker bort samtalet.

Från 6.05 och upp till
nuvarande rekordet 6,14 (satt i Sestriere 1994) förbättrade han sig alltid med en centimeter åt gången. Eftersom varje rekord innebar en rejäl pengabonus var det naturligtvis ett smart drag ekonomiskt.
- Det blev en grej att förbättra sig med en centimeter. Steg för steg, du vet. Men pengarna hjälpte mig inte att hoppa högre. En bonus är oväsentlig om du inte har kunskapen att hoppa högt. Jag kom med kärlek till stavhoppet. Det var alltid min viktigaste egenskap.
- Överhuvudtaget var jag en motivationshoppare. Var det lite folk på arenan hoppade jag sällan bra. Jag behövde ha förväntningar på mig för att lyckas, och stämning runt omkring. Då fick jag kicken som behövs.
Finns det ett hopp som du ser som ditt bästa, någon gång då du kände att du hade 6,20 i kroppen?
- Det finns ett par. 6,10-hoppet i Malmö var suveränt, 6,14 i Sestriere likaså. Men 1991 var nog mitt bästa år totalt sett.
Var ditt första sexmetershopp, i Paris 1985, det mest känslosamma?

- Det var förstås speciellt men jag minns inte så mycket av det. Nej, jag tror att mitt guldhopp i OS 1988 var häftigast. Eftersom jag inte fick vara med fyra år tidigare var det mycket känslor.
Vad är skönheten med stavhopp?
- Det är en gren för den tänkande människan. Det är inte som 100 meter där du bara ska springa. Det är inte som spjut där du bara ska kasta. I stavhopp är det så många moment man måste lyckas med.

För första gången under intervjun
lägger Sergej ifrån sig sina telefoner och pratar lite lugnare. - Stavhopp är fart, teknik och styrka. Du har hoppat själv? Nej, aldrig. - Då är det svårt för dig att förstå skönheten. Du ser bara en kille med en pinne som tar sig över en annan pinne. Det handlar om så mycket mer. Man måste, just då, i full fart, beräkna vinkeln på ribbpassagen. Att vara sex meter upp i luften och balansera på en stav, det är en speciell känsla.
Vad vet du om Sveriges stavhoppare?

- Vänta lite, jag måste ringa. Svara nu då! Men ingen svarar.
- Nu har jag problem, säger Sergej och tittar på sin dyra klocka, som om den kunde hjälpa honom.
- Fin klocka, säger jag.
- Ja, fin klocka. Jäkla telefon! Var var vi? Just det, svenska stavhoppare. Patrik Kristiansson har varit med ett tag, men framför allt känns den nye killen intressant, vad heter han? Alhaji Jeng.
- Just det, Jeng. Härlig kille. Stor potential. Jag var glad för hans skull när han tog medalj i Moskva (inomhus-VM). Jag skulle vilja prata mer om honom, känner jag, men eftersom jag inte har sett honom träna är det svårt.
Vad skulle du ha gjort om du inte blivit stavhoppare?
- Jag har alltid haft en mindre dröm om att bli advokat. Då skulle du också ha fått arbeta i kostym.
- Det är absolut inte orsaken! Det är ett hedervärt yrke där man får möjlighet att hjälpa människor. Men jag har svårt att föreställa mig ett liv utan idrott. Vänta, nu går det fram signaler! Hallå? Äntligen får han svar i sin telefonlur. Han fräser ur sig en lång rysk harang av vilken jag endast lyckas urskilja "Kiev", "Bubka" och "Business class". Nöjt lägger han på luren.
- Nu är det fixat. Nu blir det Kiev i morgon i alla fall. Ingen tid att förlora, kom så går vi ut.

Vi lämnar kontoret och kliver ut i folkvimlet igen. Jacques Rogge syns inte till, men effekten är snarlik den som blev tidigare. Allting stannar upp för ett ögonblick, kostymfolket riktar sina blickar mot ukrainaren som återigen skiner upp av bekräftelsen. - Om folk uppskattar det man gör ska man vara stolt, säger han samtidigt som han låter sig fotograferas av flertalet kameror.
En fårad, äldre man som under ett par minuter har iakttagit oss på avstånd vågar sig fram. Försiktigt knackar han Sergej Bubka på axeln.
- Ursäkta, Mr Bubka. Jag ville bara hälsa. Vi sågs en gång för många år sen när du fortfarande tävlade. Ja, du minns det säkert inte.
- Visst gör jag det. Hur skulle jag kunna glömma? Kul att se dig!