Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sanna Kallurs tårar: ”Det blev en chock”

Susanna Kallur. Foto: SARA BRATELL
Kallur under OS i Rio de Janeiro för två somrar sedan. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: KALLE PARKKINEN / NEWSPIX24 BILDBYRÅN

När friidrotts-EM drar i gång i morgon är Sanna Kallur inte längre något medaljhopp.

Den tiden är förbi.

Men fortfarande vill hon ta plats när det gäller viktiga frågor i dagens samhälle.

– Då backar jag inte, om det är något jag känner att ”det här har jag att säga” – då gör jag det. 

"Ni kanske tänker: vad härligt att få komma och andas lantluft men så blev det slagghögar och gruvlungor. Men välkomna ändå!"

Sms:et dagen innan vår intervju handlar om valet av plats att ses på, en restaurang vid koppargruvan i Falun.

Det har snart gått ett år sedan Metoo-rörelsen exploderade.

Idrottsupproret #timeout berörde även friidrotten.

Sanna Kallurs friidrottskollega Moa Hjelmer var en av de drabbade. Hon valde att berätta öppet om när hon blev utsatt för en våldtäkt i samband med Finnkampen 2011.

En berättelse som berörde Sanna Kallur starkt. 

– Det var en chock. Jag var inte med själv på den finnkampen när det hände men det var ändå ett landslag och jag var med kring den tiden. Det var otäckt, å andra sidan finns det i hela samhället så det var inte konstigt att det även finns här.

Hur upplevde du din karriär som kvinnlig idrottare?

– I friidrott är det som tur är ingen stor skillnad i prispengar när det gäller jämställdhet. Sen är det allt runtomkring – det är män som är tränare, läkare, sjukgymnaster och massörer. 

– Många sponsorer är män, det finns ett maktförhållande som inte är helt bra. Men friidrottsförbundet tog ändå itu med det och gjorde något. 

Hur kan man jobba emot det?

– Det måste vi göra överallt på alla plan. Det är klart att det ska finnas planer i förbund och klubbar om hur man handskas med saker. Det är jätteviktigt, men det handlar om hur man uppfostrar småkillar och småtjejer och vad man får med sig.

 

Kallur i Göteborg, maj 2018. Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

 

”Finns en sådan kraft i det”

En annan fråga som Kallur har uttryckt sig starkt i är hbtq-rörelsen. Förra sommaren blev familjen Kallurs sommarstuga attackerad – när organisationen NMR stal deras upphissade prideflagga. 

– Det är klart att det känns väldigt olustigt, speciellt när det var NMR som tog på sig det och sa att de hade bränt den. De rev ner den två gånger.

– Nu sitter den verkligen fast. Den är så fast förankrad att ingen kan få ner den. Man måste fälla stången och mecka ett tag, det är ingen som gör det nu. Den uppslutningen, i den byn hissades det Prideflaggor på flera ställen som support, så jädra härligt. Det finns en sådan kraft i det.

Blivit tvåbarnsmamma

Det har nu gått lite mer än ett år sedan Sanna Kallur lade tävlingsskorna på hyllan. Hon och hennes make Klas blev tvåbarnsföräldrar i vintras när sonen Stellan föddes. Sedan tidigare har de Majken, som nu hunnit bli fem år.

Trivs du med att vara tvåbarnsmamma?

–Ja, det gör jag. Nu har jag att jag kan småjobba lite ihop med min bebis, då får man lite av varje. Jag tror att det är viktigt, man vill träffa vuxna ibland också.

Vad gör du annars i dag?

– Jag var anställd på ÅF fram till maj sen har jag varit föräldraledig. Jag håller någon föreläsning och är ibland friidrottstränare. På tisdag släpper jag och Jenny (syster) första avsnittet på vår podd som ska heta Motionsklubben.

Podden kommer att handla om motion och släppas varje vecka. Bland annat så kommer systrarna Kallur att testa nya träningsformer.

– När man är elitidrottare är man så himla enkelspårig, det är inte så att man går på något pass för då blir man inte bättre på 100 meter häck. Jag har bara kört mitt, aldrig provat något annat. 

Vad tycker du om motion i dag?

– Det är så många som tror att ”du har väl disciplin”, men det är inte riktigt samma sak. Det är lätt när man är idrottsproffs, då är det väldigt lätt när man har ett prestationsmål att sträva efter. 

 

Susanna och Jenny Kallur. Foto: TOMMY PEDERSEN / TOMMY PEDERSEN EXPRESSEN

 

"Vad har jag gett mig in på?"

Sanna Kallur debuterade som friidrottsexpert under VM förra sommaren. Nu har hon ett nytt mål i sikte: OS 2020 i Tokyo där hon återigen kommer att ha en roll i Eurosports sändningar.

Hur upplevde du att kommentera VM?

– Jag tyckte att nu har jag verkligen förberett mig, jag hade försökt hänga med i friidrotten ordentligt hela sommaren. Men sen kvällen innan, varje kväll kom startlistorna för dagen efter, och att läsa mängden… 

– Efter första sändningen grinade jag bara och kände ”Vad fan har jag gett mig in på”.

Blev det bättre sen?

–Jag förstod att det skulle vara mycket men det blev ändå en chock. Friidrott är så mycket, det är som 20-30 olika sporter. Jag har ändå rört mig i friidrotten hela mitt liv. Följande natt sov jag inte mycket, jag tänkte att nu måste jag förbereda mig på ett annat sätt. Jag utvecklade ändå någonting tycker jag, det var rentav kul sen. Det var otroligt lärorikt, en utmaning.

Vad möttes du av för reaktioner utifrån?

–Jag tror det var positiva. Det är det som är så bra med mitt psyke, jag förtränger all skit. Minns jag bara det bra – då känns det bra. Det var lite negativt också, men övervägande positivt.

”Alla är bara människor”

I SVT:s dokumentär "Sanna Kallur – från start till mål" berättade hon om den tuffa tiden efter hennes bakslag med skadorna 2015.

– Jag var öppen med min tränare och det var han som föreslog att jag skulle gå till Göran (Kenttä), en idrottspsykolog vi har. Såhär kan det inte vara – så tog vi hjälp.

– Det kan vara så där enkla saker som gör att det vänder mentalt. Ibland måste man vara ihärdigare, det är så enkla saker så man sitter själv och tänker, nej det kommer inte göra något, nu mår jag så här. Men det kan vara jättelätt, bara man pratar om det. 

Hur ser du på psykisk ohälsa inom idrott?

– Jag tror att det kanske kan vara så att man är ung och växer upp med sina förebilder, om det är Foppa, Anja Pärson eller Therese Alshammar. Då tänker man ”det är riktiga supermänniskor, de har inga brister”. 

– Men jag kommer ihåg en landslagsträff på OS 2004.  Då berättade Kajsa Bergqvist att hon hade prestationsångest. Det sa bara tjong i huvudet på mig, jaha kan man ha det och ändå vara så jävla bra och ta medaljer? Oj. 

– Alla är bara människor, det är så självklart att man går till en sjukgymnast eller massör när man har ont fysiskt. Men mentalt, det går man och trycker på mycket längre och tänker att så här kan man inte känna om man ska bli bra i idrott – men det kan man visst. Det är nog väldigt ovanligt att inte ha någonting alls, någon issue. 

 

Den svenska löparen Meraf Bahta är i blåsväder inför EM i Berlin. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

 

”Har levt i det systemet”

I morgon är det dags för friidrotts-EM i Berlin. Förutom alla medaljhopp har den stora svenska snackisen varit långdistanslöparen Meraf Bahta, som utreds för att ha missat tre dopingkontroller.

Ett område som Sanna Kallur är väl bekant med.

– Jag har levt i det där systemet, sen kan det vara olika saker och jag vet inte vad som har hänt. Men jag vet hur det fungerar: man måste rapportera en timma varje dag när man kan bli testad, var man sover varje natt och alla resor. 

Hon fortsätter:

– Det var ganska skönt att slippa det systemet när man la av. Även fast jag är 100 procent för det kände man ofta bara ”sätt in ett chip i mig så ni kan spåra mig med GPS". Jag finns här, testa mig. För mig var det en riktig ångestkälla.

– Har man missat tre test så kan det ju i princip likställas med doping i mångas ögon. Man får liksom ett straff.

Trots utredningen som pågår talar det mesta för att Meraf Bahta kommer att få tävla i EM.

– Att man utreds och att ha testats positivt – det är jättestor skillnad i mina ögon, men man får ta det på allvar. Det är viktigt att folk följer det här, det är det som ligger till grund för att vi ska få en ren idrott. 

Hur resonerar du kring att Bahta får springa EM?

– Jag tycker det är okej, sen finns det de som är mer insatta i fallet och som vet hur stora chanserna är att hon kommer bli avstängd. För det är inte kul om man blir avstängd och måste lämna tillbaka en medalj. De har säkert gjort en bedömning att det kommer lösa sig, så skulle i alla fall jag resonera.

 

Armand Duplantis, 18, är ett av Sveriges stora medaljhopp i Berlin. Foto: MAJA SUSLIN/TT / TT NYHETSBYRÅN

 

”Han är unik”

Vad tror du om Sveriges medaljchanser i EM?

– Jag är sämst att tippa, men vi har flera chanser. Stav ser ruggigt bra ut, framför allt på herrsidan.

Vad säger du om guldhoppet Armand Duplantis?

– Jag har inte träffat honom men rent objektivt: Jädrar! Vilken talang, han är unik. Jag tänker inte bara i Sverige, utan det är sällan det kommer fram en sådan talang i världen. Han är arton år och är i världseliten... 

Apropå mästerskap. Har du ångrat någon gång att du avslutade din karriär för ett och ett halvt år sen?

– Nej, inte en sekund. Jag var helt färdig, jag höll på länge nog. Men hade jag lagt av ett år tidigare hade jag garanterat ångrat mig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!