Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

OS-löparen död – levde på boende för hemlösa

Eva Ernström tillsammans med A Lennart Julin 1980. Foto: SAM STADENER / DN
Eva Ernström var en av Sveriges bästa löpare. Foto: MATTI BJÖRKMAN / LETHIKUVA
Eva Ernström blev bara 56 år gammal. Foto: PRIVAT

UPPLANDS VÄSBY. En svensk OS-löpare har tagit sitt sista steg.

Eva Ernström blev bara 56 år gammal.

SportExpressen kan i dag berätta om hennes osannolika historia. Från genombrottet, mästerskapen och medaljerna – till den psykiska sjukdomen som kostade henne livet.

– Det var synd om henne, säger vännen Linda Schmiterlöw Wiman.

Snön håller på att smälta utanför Fresta Kyrka i Upplands Väsby, norr om Stockholm. Det var här allting började.

Året var 1976 och en 14-årig Eva Ernström ställde sig på startlinjen i Kyrkvarvet, ett landsvägslopp som går i en lång slinga runt en lilla, vita kyrkan.

Hon tyckte om att springa och hade ofta följt med pappa Ulf ut i löparspåret, men hon hade aldrig tränat friidrott. Det hade motståndarna. Bredvid henne stod både juniorer och seniorer från den lokala klubben Väsby IK.

Hur det gick? Hon slog alla.

Den var en fullkomligt sensationell seger.

– Hennes mor Birgitta tog emot henne i målfållan, minns jag, säger hennes pappa Ulf Ernström.

– Och hon utbrast: ”Men Eva, vann du?!”

Fresta Kyrka ligger i Upplands Väsby. Foto: SARA BRATELL

Han är märkbart tagen när han berättar om segern som skulle bli startskottet för en fantastisk karriär. 

Det är mycket känslor just nu.

41 år har passerat.

Förra helgen tvingades Ulf vara med och begrava sin egen dotter, just här vid Fresta Kyrka.

– Jag har haft svårt att sova den sista tiden… men det känns bättre efter begravningen, för den var väldigt fin, säger Ulf Ernström.

– Det var över 50 personer i kyrkan, alla hennes fyra syskon var där och deras barn. Hennes son Nino, han är 24 år nu, han var där också.

När var sista gången ni träffade Eva?

– Jag och hennes mamma träffade henne den 2 september i år. Det var hennes födelsedag och… hon var väldigt pigg, faktiskt.

– Hon var pigg och glad.

Tog 13 SM-medaljer

Några få kilometer från Fresta Kyrka ligger Vilundavallen.

Löparbanan är täckt av ett tjockt lager med isig snö. Vid ena långsidan står en läktarsektion som någon har klottrat ned med en röd spritpenna. Resultattavlan är tom.

Sven-Åke Jåfs, Eva Ernströms tidigare tränare, står här och försöker greppa vad som egentligen hänt.

– Hon gick bort alldeles för tidigt, säger han och skakar på huvudet.

– Man saknar Eva… hon hade så lätt för att skratta. Hon var så positiv, även under de tuffaste träningspassen. Hon var en härlig, sprudlande person.

Sven-Åke berättar att Eva Ernström värvades till Väsby IK direkt efter Kyrkvarvet. Hennes talang var lika uppenbar som exceptionell.

Sen gick allting väldigt snabbt.

Redan året därpå gjorde Eva debut i landslaget under ungdoms-Finnkampen. Och ett år senare, 1978, tog hon medalj på senior-SM.

– Hon var otroligt ambitiös. Noggrann. Hon följde träningspassen till punkt och pricka. Dessutom pluggade hon till läkare vid sidan om sin elitsatsning. Hon ville bli läkare, som sin pappa.

– Eva var… perfekt!

Sven-Åke Jåfs var Eva Ernströms tränare. Foto: SARA BRATELL

Som 21-åring kvalade hon in till VM i Helsingfors och blev tolva i finalen på 3 000 meter. Året därpå, 1984, blev hon uttagen i Sveriges trupp till OS i Los Angeles och delade rum med Linda Haglund – men äventyret tog slut redan i försöksheaten.

– På den tiden var hon en av Sveriges absolut bästa löpare. Uppskattad och beundrad av de flesta. 13 SM-medaljer tog hon. Och hon gjorde 8:51.91 på 3 000 meter.

– Men… efter 1986 var hon borta från idrottsvärlden.

Vad hände då?

– Jag hade inte så mycket kontakt med henne då, för hon hade lämnat oss för Turebergs Friidrottsklubb. Men jag fick höra att hon hade blivit sjuk. Och att det var illa.

Eva hade drabbats av schizofreni.

Hon var då 27 år gammal.

"Började höra röster"

Per Ernström, hennes två år yngre bror, blir tyst i andra änden av luren när vi frågar honom om hur sjukdomen förändrade Eva. Det är jobbiga minnen att rota i.

Efter några sekunder börjar han berätta:

– Det började ganska sunt, egentligen, med att hon ifrågasatte många saker. Hon ville prata, diskutera och vi kom varandra närmare än vi tidigare varit.

– Men sen… ja, hon flippade ur lite.

Per förklarar att Eva tidigare gjorde allting rätt, hela tiden. Oavsett om det gällde idrottandet, studerandet eller privatlivet.

Men nu kände han inte riktigt igen sin storasyster.

– Hon hade utanför kroppen-upplevelser, pratade om konstiga saker och till slut började hon höra röster.

Samtidigt fick hon svårt att ta hand om sig själv. Pappa Ulf berättar att han blev kontaktad av hennes hyresvärd.

– Jag hade hjälpt henne med en andrahandsbostad i Hjorthagen här i Stockholm. Plötsligt hade hon inte betalt hyran på tre-fyra månader och då förstod jag väl att någonting var fel, för hon skötte ju alltid allting helt perfekt.

Eva Ernström fotograferad som 19-åring. Foto: SAM STADENER / DN

Till en början vägrade hon acceptera sjukdomen. Det tog flera år innan hon uppsökte läkarvård. Men läkarna hade svårt att hjälpa henne.

Efter flera olika turer blev Eva inlagd på en psykiatrisk klinik.

– Det var väldigt mycket upp och ner, säger Per Ernström.

– Under vissa perioder tog hon sin medicin och mådde rätt bra. Då ville hon också göra någonting med sitt liv, för hon visste ju vilken kapacitet hon egentligen hade. Men sen kraschade hon igen.

Han upplevde det som att medicineringen var svår att hantera.

– De där medicinerna är inte så roliga, man blir väldigt trött. Och så fort man mår lite bättre vill man nog gärna dra ner på doserna.

Vad gjorde ni i familjen för att hjälpa henne?

– Vi har försökt, så gott vi kunnat. Under perioder har hon bott hemma hos mig och vi har hjälpt henne ekonomiskt, men… det har varit svårt. Hon har haft integritet och inte velat låta sig styras.

– Det går inte att hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Kom inte ur missbruket

I sina försök att tackla schizofrenin på egen hand utvecklade Eva Engström ett missbruk. Hon tog till alkohol för att orka leva med medicinen och den ständiga ångesten.

Livet blev en brant uppförsbacke.

Under en period var situationen så kritisk att hon blev inlagd på ett LVM-hem.

– Man blir inlåst i sex månader för att man är en fara för sitt eget liv, på grund av drogerna. Det var där vi träffades för första gången, säger Linda Schmiterlöw Wiman.

Hon blev nära vän med Eva och de fortsatte att träffas även efter att de lämnat vårdhemmet. Men deras liv tog samtidigt olika vägar.

Linda lämnade sitt missbruk bakom sig, Eva föll tillbaka i sitt och blev kvar där.

Vad beror schizofreni på?

et går inte alltid att hitta en förklaring till varför schizofreni utvecklas. Ärftlighet påverkar risken för att utveckla schizofreni.

Det finns också de som har fått en psykos, trots att de inte har haft någon känd ärftlighet.

 

Ärftlighet

En medfödd sårbarhet kan öka risken för att utveckla en psykos eller schizofreni, men behöver inte göra det. Det är flera gener som är involverade i den medfödda sårbarheten.

 

Människor har olika medfödda sårbarheter, och därmed olika stark benägenhet att reagera med psykos vid plötslig eller långvarig stress. För en person med hög sårbarhet krävs mindre belastning än för en person med låg sårbarhet.

 

Den medfödda sårbarheten kan eventuellt förstärkas om hjärnan har skadats av någon komplikation under graviditeten eller vid förlossningen. Men komplikationer vid graviditet och förlossning är vanliga och risken för att det ska orsaka schizofreni är liten.

 

Den medfödda sårbarheten kan orsaka besvär innan en psykossjukdom bryter ut. Man kan till exempel ha svårt i relationer eller att klara av skolan, men ibland märks inga problem innan de psykotiska symtomen bryter ut.

 

Uppväxtmiljö

Att växa upp i en storstad kan öka risken något för en person som har en medfödd sårbarhet. Men annars anser forskare att uppväxtmiljön inte spelar så stor roll för att utveckla schizofreni.

 

Förr trodde forskare att föräldrarna, speciellt en känslokall mamma, kunde orsaka att ett barn fick en psykos senare i livet. Nu vet man att det inte stämmer.

 

Livssituation

Risken att insjukna kan öka om man har en mycket påfrestande livssituation under en längre tid, till exempel att man känner sig utanför och inte är delaktig i samhället.

 

Att utvandra till ett annat land kan öka risken något för att insjukna i schizofreni. Det gäller både för den person som utvandrat och för nästkommande generation. Att bli delaktig i samhället genom att lära sig språket, arbeta och ha ett socialt liv minskar risken. 

 

Källa: 1177.se.

Under den sista tiden levde hon på ett stödboende för hemlösa.

Missbruket hade då även utvecklats till amfetamin i tablettform.

– Vi hade många fina samtal, jag lyckades komma henne nära. Hon var en otroligt fin människa, väldigt snäll, väldigt omtänksam, rolig…

– Men det var tydligt att hon hade en sorg inom sig. Det hade inte gått som hon tänkt sig i livet.

Linda Schitmerlöw Wiman beskriver det som att Eva levde i två olika världar och slets åt olika håll. Allt som oftast ville hon bara vara ensam.

– Det var synd om henne, hon mådde inte bra.

Pratade hon någonsin om sin karriär som löpare?

– Ja, hon nämnde det för mig. Och det var med stolthet. Hon berättade att hon hade sprungit på OS och delat rum med Linda Haglund.

– Det verkar som att hon hade många fina minnen från karriären.

Dödsorsaken inte fastställd

Kontakten med familjen blev allt mer sporadisk under de sista åren.

Hon fick dock chansen att träffa sin son, Nino, i fjol. De sprang på varandra av en ren tillfällighet.

– Nino stötte på henne i tunnelbanan och de pratade med varandra då, säger lillebror Per.

– Ända sen han var sju år gammal har Nino bott hemma hos mig. I början hälsade Eva på varannan vecka, då hade hon sin egen lägenhet och läget var ganska stabilt. Men på senare år har det varit väldigt lite kontakt.

Eva hade mer kontakt med pappa. De träffades någon gång i månaden, även under de tyngsta perioderna.

Familjen visste om att hon hade stora problem. Men beskedet om hennes bortgång kom ändå högst oväntat. Den 8 november hittades Eva död i ett rum på stödboendet där hon tillbringat sin sista tid.

Dödsorsaken är ännu inte fastställd.

– Det måste ha varit så att hjärtat helt enkelt stannade, säger pappa Ulf.

Hon vilar nu i frid vid Fresta Kyrka, där solen sakta tinar upp snölagret som lagt sig ovanpå gravstenarna.

Kyrkogården utanför Fresta Kyrka i Upplands Väsby. Foto: SARA BRATELL

Avskedet blev… perfekt. Inte bara familjen var på plats under begravningen förra helgen, utan även Linda och de andra vännerna som hon träffade under slutet av sitt liv. Och dessutom personerna som stod henne allra närmast under de tidiga åren, när hon sprang hem medalj efter medalj och representerade Sverige i de stora mästerskapen.

– Det var en fin begravning, säger Sven-Åke Jåfs.

– Väldigt fin.

Han ler.

– Vi ska minnas Eva som en otrolig människa. Och som en suverän löpare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!