Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Mondos” svåra tid efter världsrekordet

Armand Duplantis med priset som Årets Friidrottare i sitt hem i Baton Rouge, USA.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Armand Duplantis.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Här klarar Armand Duplantis 6,18 i Glasgow.
Foto: ALEX TODD/SPP/SHUTTERSTOCK / ALEX TODD/SPP/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK
Armand Duplantis slog två världsrekord inomhus och ett utomhus 2020.
Foto: RADOSLAW JOZWIAK / IMAGO/IBL
Duplantis hoppade 6.17 i Torun i februari.
Foto: SIPA USA/IBL
”Mondo” får en kram av Helena Duplantis efter världsrekordhoppet i Torun.
Foto: ALEKSANDRA SZMIGIEL / BILDBYRÅN
Duplantis efter sitt 6.15-hopp i Rom i september.
Foto: GREGORIO BORGIA / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: DENIS BALIBOUSE / REUTERS BILDBYRÅN
1 / 9

BATON ROUGE. Han slog världsrekordet. Sen slog han det igen.

Och innan året var slut hade han rensat bort stavhoppslegendaren Sergej Bubkas utomhusvärldsrekord också.

Årets friidrottare 2020 heter Armand Duplantis och, ja, han är helt enkelt bäst i världen. 

– Det är surrealistiskt, faktiskt. Det är fortfarande svårt att tro, säger Duplantis när Expressen överräcker priset i USA.


Se hela Friidrottsgalan 2020 och alla priser här!  

Den här artikeln går att kommentera. När du har läst får du gärna dela med dig av dina tankar längst ner.

Den mäktiga Mississippifloden kränger fram och tillbaka och tråcklar sig ner mot utloppet utanför New Orleans. Ett par timmars körning nordväst om mynningen, längs the bayou som våtmarkerna kallas, rätar floden ut sig en aning. Här ligger Baton Rouge. 

En bort bit från fördämningsvallarna tornar Tiger Stadium upp sig. Den tar in över 100 000 åskådare och är hemmaplan för LSU Tigers, det amerikanska fotbollslaget kring vilket Louisiana State University kretsar. Hejaropet skrivs ”geaux Tigers” i stället för ”go Tigers”. Det låter lika när man säger det, men är en vinkning till den franskspråkiga cajunkulturen här.

Ytterligare en bit bort, i ett modernt lägenhetskomplex, bor den avhoppade LSU-studenten som är anledningen till Expressens besök: Den sedan 1,5 år professionella stavhopparen och Sveriges största OS-guldhopp: Armand ”Mondo” Duplantis, 21. 

Han tar emot i elegant blå kostym, och har satt på sig finslipsen med dalahästar och kurbitsar på. Som klädd för en galakväll. På grund av pandemin fick årets Friidrottsgala i stället spelas in på Expressens redaktion med gäster på skype och inspelade tacktal – men årets friidrottare fick ändå besök av Expressen och en statyett i handen.

– 2020 har varit konstigt på många sätt, för alla, men för mig var det ett bra år. 

Ja, trots allt som har hänt i världen kan man inte kalla det nåt annat i hans fall. 

Det började i februari, i polska Torun.

– Phew. Det är ett crazy ett, säger han när ett klipp på rekordhoppet spelas upp igen, där han glider över ribban på 6,17. 

Armand Duplantis är Årets Friidrottare

– Man har väl inte så många tillfällen som definierar ens karriär, och det här kommer alltid vara ett av de största tillfällena i min karriär. På några sekunder går man från att inte ha världsrekordet – till att vara världsrekordhållare. Det är ett så enormt steg, i den sekunden. Och jag visste det när jag gick över ribban. Man fylls av så mycket känslor, jag vet inte ens hur jag ska förklarade det. Det är nästan som man svimmar för en sekund. Man är i sjunde himlen och man förstår knappt vad det är som händer. Jag vet inte, det är konstigt att tänka på för det är fortfarande svårt att greppa vad som hände den där kvällen. 

Mondo Duplantis säger att han visste att han hade kapaciteten, att han skulle kunna slå rekordet. Det hade han vetat sen de där första hoppen på baksidan hemma hos Greg och Helena Duplantis i Lafayette. 

– Jag började hoppa i trädgården när jag var tre år. Och från första början trodde jag alltid att jag skulle kunna slå världsrekordet, och att jag skulle kunna bli bäst i världen. Jag visste inte när den dagen skulle komma, jag trodde kanske inte att det skulle bli så när jag var 20, men jag visste att jag en dag skulle kunna ta mig dit, från början. 

– Och att allt gick ihop, att jag lyckades slå världsrekordet och att jag fick dela det med min mamma, vi hade ett så speciellt ögonblick alldeles där efter hoppet. Det är surrealistiskt, faktiskt. Det är fortfarande svårt att tro. 

TV: Se hela Friidrottsgalan 2020

Årets bästa friidrottare ska hyllas – stor galakväll på Expressen TV

”Mondo”: ”Mer golf än stavhopp”

Var kommer det här självförtroendet från?

– När jag var liten var jag bara väldigt säker på mig själv. Speciellt när det kom till sport, och speciellt när det kom till stavhopp (här slänger Mondo in det svenska ordet mitt i engelska meningen). Jag hade alltid en bra känsla för grenen. Till och med när jag såg mina storebröder, som också hoppade när vi växte upp. De hoppade alltid högre än vad jag gjorde – de var större och snabbare och allt – men jag märkte att jag fattade grejer och lärde mig snabbare än andra. Av nån anledning var det lättare för mig än för de flesta andra. Jag har grymma gener, det är som att jag är byggd för att göra det här. 

Stavgenerna är som bekant från pappa Greg, som själv hoppat stav och tränat Mondo sedan han var småbarnsåren.

– Jag tror att situationen jag befann mig i, att jag kunde hoppa hemma i trädgården, jag kunde hoppa när jag ville. Och jag hade talangen. Och jag hade drivet. Jag trodde att jag var kapabel till att göra det och när jag fokuserade på det fanns det inget som kunde stoppa mig. 

Av bara farten höjde Armand Duplantis världsrekordet bara en vecka senare i skotska Glasgow, till höjden han regerar på nu: 6,18.

Sen blev det tvärstopp. På allt. Ett visst virus slog till.

– När jag kom tillbaka till Louisiana i mars när allt började stängas var det inte mycket att göra. Man fick ta ett steg tillbaka från allt. Det var inga tävlingar, OS var uppskjutet. Framtiden var så osäker då. Så de två följande månaderna gick jag från att vara i mitt livs form till att vara riktigt ur form, för jag kunde inte träna som normalt, jag hade inte de möjligheterna. Jag spelade mer golf än ägnade mig åt stavhopp. 

Duplantis återvände till Sverige i somras för att förbereda sig för det som återstod av tävlingsåret. 

– Utomhussäsongen var lite tuff. Jag ser mig själv som nån som höjer sig på stora tillställningar när strålkastarna är starkare och det är fler människor som tittar på – då steppar jag upp och lägger i en annan växel. Och när den aspekten tas bort, då var som att det var svårare att hitta det där drivet på tävlingarna, den adrenalinrush som jag var ute efter. Och det var svårt. Det var tufft. Utan publik var det tufft. 

Raderade Bubkas utomhusrekord

Men det ordnade upp sig till slut. På näst sista tävlingen för året, i Rom i september seglade han över 6,15. En centimeter högre än den ukrainska superlegendaren Sergej Bubkas utomhusrekord. 

– Med tanke på hur den utesäsongen började var det det mest imponerande jag gjorde under hela säsongen. Ja, förutom 6,17 och 6,18 inomhus då.

Av de tre rekordhoppen, är det nåt du håller högre? 

– På ett känslomässigt plan kommer det första alltid vara det mest minnesvärda, för det var att gå från ”inte världsrekordinnehavare” till ”världsrekordinnehavare”. Och så mamma, vi fick dela ett väldigt speciellt ögonblick där. Allt vi hade gjort tillsammans innan dess byggde mot det ögonblicket. Och jag tror att det alltid kommer vara min favorit. Tekniskt sett var nog 6,18 antagligen det bästa hoppet. Och 6,15 utomhus var rätt nära där. Så de var nog bättre hopp, men det slår ändå inte det första, säger han.

Hur mycket betyder det att kunna dela det med din mamma?

– Vi tillbringar mer eller mindre fem dagar i veckan tillsammans, hon kollar när jag tränar, hon coachar mig. Så vi har tillbringat så mycket tid tillsammans de senaste fem åren, så vi har blivit väldigt nära. Jag vet inte, det är coolt att växa tillsammans med nån, inte bara som idrottare och tränare utan som mamma och son. Du vet, vi hade båda samma mål: bli bäst och ta oss till toppen. Vi har jobbat väldigt hårt för att komma dit. Och när man väl kommer dit, när man är världsrekordhållare, då är det speciellt att dela det med personen som hjälpte en att ta sig dit. 

Det blev tvärtom för din pappa – han kunde inte vara med på nåt av rekordhoppen.

– Haha, ja, det var synd! Men eftersom alla mina tävlingar är i Europa nu, och min pappa är jurist här i Louisiana, så han kan bara åka på vissa tävlingar. Jag tror att det är lite bitterljuvt för honom: å ena sidan slog hans son världsrekord, å andra sidan kunde han inte vara där och coacha och se det. Det är synd, jag hade älskat om han var där och såg det. Men… jag får göra det igen när han är där! 

Armand Duplantis om OS i Tokyo 

Greg Duplantis får se till att ta ledigt kring månadsskiftet juli/augusti nästa år i alla fall, och åka till Tokyo. 

– OS är idrottens höjdpunkt, jag har alltid velat vinna och ta guldmedaljen där – det är ju de olympiska spelen! Det är det stora målet nästa år. Men det är mycket jobb kvar, och det är många andra som kommer vara med och slåss om det. De kommer vara redo, och de kommer vara i sitt livs form när det blir dags, så det gäller att se till att mitt bästa är bättre än deras bästa. 

Många tittar nog på dina resultat och förväntar sig att du bara åker och hämtar guldet. 

– Ja… Jag insåg det efter att jag slog världsrekordet första gången – folk sätter galna, riktigt höga förväntningar på dig. Det är som att nu är man inte bara världsrekordhållare, nu ska man slå världsrekord varje gång man tävlar. Att förlora är inget alternativ längre, tror jag folk ser det som. Men jag tänker lite så själv också. Inte världsrekordbiten, jag hoppas att slå det fler gånger förstås, men vet att jag inte kan slå det varje gång. Men det kommer dagar när jag inte ens tar sex meter. 

– Men du vet, om jag är i form och hoppar på det sätt jag vet att jag kan hoppa, då ska jag vinna i vilken tävling det än är, inklusive OS. Man måste vara bäst det när det räknas mest.

DUPLANTIS OM VÄRLDSREKORDHOPPEN

6,17 (Torun, februari): ”Känner sig nästan oövervinnerlig”

– Det var på andra försöket. Och det första var väldigt nära. Så jag visste i princip exakt vad jag behövde göra för att ta mig över, så när jag satt där och vilade ett par minuter före andra försöket, visste jag precis vilka förändringar jag behövde göra. Och i den stunden var jag så ivrig att få gå ut och hoppa, för jag visste att då att inom några minuter skulle jag vara världsrekordhållare. För jag visste då att jag kunde göra det, att jag skulle kunna ta mig över. Det är en rätt cool känsla, man känner sig nästan oövervinnelig. Jag var så övertygad om vad som skulle hända. Jag visste vad jag gjorde för fel hoppet före och jag klarade det nästan ändå. Så jag hade en bild i huvudet, och behövde bara gå ut och göra det. Och det funkade som jag ville! 

6,18 (Glasgow, februari): En mer kaxig känsla

När jag gick på i den här tävlingen var jag rätt säker på att jag var i bra form – bara en vecka tidigare hade jag slagit rekordet – så enkelt tänkt: om jag slog världsrekordet förra veckan och jag är i samma form nu som då, kanske lite bättre till och med, och det finns alltid saker man kan göra lite bättre i tekniken, så kan jag nog hoppa ännu högre. 

Det var en annan känsla när det hände också. På 6,17 var det mest att jag ville ta världsrekordet. Att vara världsrekordhållare. Jag menar, det är världsrekordet. Nu är man världsrekordhållare och har den här titeln och i den stunden kan ingen ta det ifrån dig. Veckan efter, när jag skulle göra om det, då var det som att det var något jag behövde bevisa. Det var en annan känsla på väg över ribban också, lite mer en kaxig känsla: ”Jag sa ju det, jag kan göra det här, inga problem! Det här är formen jag är i just nu. Det är vad jag är just nu”. När jag slog världsrekordet var det inte.. jag visste att jag skulle kunna göra det, men ingen visste säkert att jag kunde göra det. Veckan efter var det mer att visa att det var den formen jag var i. 


6,15 (utomhusrekord, i Rom i september): ”Starten var skakig”

Det var svårt i början, de första tävlingarna av utesäsongen, utan publik. Men jag tänkte ut ett sätt att hantera det, jag hittade mitt egen personliga driv för att komma upp till 6,15. Och den tävlingen, det var inte ens så att jag från början kände att jag skulle kunna hoppa så högt. Starten var lite skakig. Men sen kom jag över sex meter ganska lätt och då kände jag ”här är tillfället jag kan slå uterekordet, for sure”. Det landade vid rätt tidpunkt. Jag fick in det bra hoppet när det behövdes. 


TV: Duplantis otroliga hopp 

Slår världsrekordet igen

KOMMENTERA ARTIKELN

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder Expressen möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten. De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till expressen.se. Expressen granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Läs mer om kommentering här.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.