Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ludmila bryter tystnaden – efter nya anklagelserna

Ludmila Engquist åkte fast för doping två gånger om och valde till slut att gå under jorden.

Nu kommer nya anklagelser.

Den tidigare nationalhjälten uppges ha manipulerat ett dopingprov i Malmö 1992 – mindre än 24 timmar efter att hon varit iblandad i en smuggelskandal.

– Det här är väldigt allvarligt, säger experten Arne Ljungqvist.

Anklagelserna får Ludmila Engquist att bryta en 13 år lång tystnad.

”Jag vet att detta som jag nu misstänkliggörs för inte är sant”, skriver Ludmila i ett långt brev till SportExpressen.

 

Läs hela brevet längre ner i artikeln!

Ludmila Engquist har hunnit bli 54 år gammal.

Den tidigare världsstjärnan på 100 meter häck bor på hemlig ort i Spanien tillsammans med maken Johan Engquist och sonen Elias. Och hon vill inget hellre än att bli bortglömd.

”Jag skulle vara så innerligt glad om man bara kunde glömma bort mig. Jag är och har aldrig varit någon speciell”, skriver Ludmila i det två A4-sidor långa brev som SportExpressen nu tagit emot.

Hon fortsätter: ”Under många år har jag lidit av svåra depressioner, och jag kämpar fortfarande med sviterna efter min cancer. Livet är inte lätt alla dagar. Min högsta önskan är nu att bara få leva lugnt och fridfullt de år som Gud ger mig, med min familj, och de verkliga och fina vänner jag har.”

Ludmila och Johan med OS-guldet från 1996. Foto: LENNART MÅNSSON / BILDBYRÅN

Det var 2001 som allting kraschade.

Ludmila Engquist var fram till dess en av Sveriges absolut mest älskade idrottare. Hon hade vunnit OS-guld, VM-guld, fått Bragdguldet och Jerringpriset. Som om det inte vore nog hade hon fått bröstcancer, besegrat den, gjort en sensationell comeback och fått Jerringpriset en gång till.

Men beskedet att hon testat positivt för anabola steroider förändrade allting.

Det var karriärens andra dopingskandal. Redan 1993, när hon tävlade för Ryssland, avslöjades Ludmila med anabola steroider i kroppen. Hon stängdes av i fyra år men kunde frias efter drygt tre och ett halvt år, efter att hennes ex-make Nikolaj Narozjilenko sagt att det var han som i hemlighet preparerat hennes mat och dricka med doping.

2001 var friidrottskarriären redan över. Ludmila hade i stället inlett en satsning på bob med siktet inställt på OS i Salt Lake City – när hon bestämde sig för att fuska.

Det kunde inte det svenska folket förlåta.

Ludmila Engquist: Född i Ryssland – hjälte i Sverige

Namn: Ludmila Viktorovna Engquist

Ålder: 54 år.

Född: Tambov, Ryssland.

Bor: Hemlig ort, Spanien.

Familj: Maken Johan, sonen Elias, 14 år, och dottern Natasha, 36, från tidigare äktenskap.

Främsta meriter i friidrott, 100 meter häck: VM-guld 1991 i Tokyo (för Sovjet), 1997 i Aten, VM-brons 1999 i Sevilla, OS-guld i Atlanta 1996. Slog även världsrekord på 60 meter häck (7,69).

Övrigt: Flicknamn Leonova. Tidigare gift med häcktränaren Nikolaj Narozjilenko. Avstängd för doping i februari 1993, återinrättad i december 1995 på grund av "särskilda skäl". Flyttade till Sverige 1993, svensk medborgare i juni 1996. Fast för doping på nytt i november 2001.

2005 gjorde Ludmila Engquist ett sista offentligt framträdande, innan hon valde att gå under jorden. Hon ställde upp på en stor intervju med SVT:s Stina Dabrowski Lundberg där hon berättade att fallet blev så hårt att hon försökte begå självmord – och hon vädjade till tv-tittarna:

– Jag tycker faktiskt att man kan förlåta, att man måste förlåta.

13 år senare plågas hon fortfarande av folkets dom.

”Mitt straff var inte bara avstängning, utan jag förlorade allt! Och jag lider fortfarande av det, och kommer med all tydlighet aldrig att bli förlåten”, skriver Ludmila i brevet till SportExpressen.

”Jag accepterar, och får leva med, att för många så kommer jag tydligen alltid vara den Jävla Ryskan som dopade sig. Det smärtar enormt, då jag ser Sverige som mitt hem, och älskar landet. Men jag har ingen rätt att kräva att få kalla det mitt hemland, även om jag i mitt hjärta alltid kommer att känna så. Det måste jag helt enkelt leva med.”

Ludmila Engquist under intervjun med SVT 2005. Foto: DABROWSKITV
Priserna haglade över Ludmila på Idrottsgalan 2000. Foto: BILDBYRÅN
Erica Johansson, Ludmila, Malin Ewerlöf och Kajsa Bergqvist 2000. Foto: BILDBYRÅN
Ludmila satsade på bob efter friidrottskarriären – och åkte fast för doping. Foto: BILDBYRÅN
Ludmila visar upp sina nya Sverige-linser 1999. Foto: BILDBYRÅN

Ludmila Engquist var ”spårlöst försvunnen”

Nu riktas alltså nya anklagelser mot Ludmila Engquist.

SportExpressen har under de senaste veckorna granskat vad som egentligen hände när Ludmila för allra första gången kom till Sverige, i december 1992, och en helt ny detalj kommer fram i vittnesmålen.

Det handlar om ett dopingprov – och ett försvinnande.

– Jag minns det här väldigt tydligt, säger MAI:s tidigare klubbdirektör Lasse Johnsson.

– Det är en jäkla story, säger Bengt Bendéus, före detta ordförande i klubben.

Den första delen av den här historien är redan omskriven i både svensk och internationell press: Fredagen den 11 december 1992 fastnade fyra ryska friidrottsstjärnor och två ryska förbundstränare i tullen, när de skulle ta sig från Köpenhamn till Malmö. Anledningen? En väska med 44 ampuller anabola steroider.

Lasse Johnsson var den som skjutsade hela gänget i sin minibuss.

– På den tiden fanns inte bron, så jag hämtade dem på Kastrup och så åkte vi över till Limhamn med Dragörfärjan, berättar Johnsson.

– Allting gick bra i tullen, tills de bad den kvinnliga ledaren att öppna sin handväska. Den var full med anabola steroider!

– Jag sa direkt: ”Nu går det åt helvete…”

Expressen skrev om dopingfyndet i tullen 1992.

De ryska stjärnorna var inbjudna av MAI, efter att klubben nått en överenskommelse med deras svenske agent Johan Engquist. Ryssarna skulle få bo gratis i Malmö och träna i den nya inomhushallen Atleticum, i utbyte mot att de ställde upp som dragplåster på MAI-galan senare samma vinter.

Idrottarna det handlade om var:

Rodion Gataullin, OS-tvåa i stavhopp som klarat drömgränsen sex meter.

Margarita Ponomarjeva, VM-trea på 400 meter häck.

Tatjana Resjetnikova, en av världens främsta på 100 meter häck.

Och:

Ludmila Narozjilenko, världsmästare på 100 meter häck… som senare skulle komma att gifta sig med Johan Engquist och bli en svensk nationalhjälte.

Efter viss dramatik kunde hela gänget hoppa in i Lasse Johnssons minibuss igen och åka till hotellet där de skulle bo, Skyline Hotel på Stadiongatan i Malmö. Ledaren, som hette Lydia Fedotova, tog på sig ansvaret för väskan och förklarade att dopingen var för ”personligt bruk”. Hon kom undan med böter på 600 kronor för brott mot varusmugglingslagen.

MAI:s ordförande Bengt Bendéus var dock långt ifrån nöjd med situationen.

– Vi trodde inte på hennes förklaring och kontaktade omedelbart RF (Riksidrottsförbundet) för att få till dopingkontroller, säger Bendéus.

– De hade en representant som kunde göra detta, men han var i Värnamo och det var sent på kvällen. Han skulle i stället komma nästa dag.

Bengt Bendéus och Lasse Johnsson, före detta ledare i MAI. Foto: Bildbyrån/Kvällsposten

Klockan 08.00 under lördag morgon var kontrollanten på plats. Men enligt både Bengt Bendéus och Lasse Johnsson var ryssarna då ”spårlöst försvunna”, vilket är en helt ny uppgift.

– De höll sig borta i åtminstone tio-tolv timmar, säger Bendéus.

– De kom tillbaka till hotellet först sent på kvällen, säger Johnsson.

Dopingprov togs på alla fyra ryska stjärnor den dagen och testerna visade inga spår av varken anabola steroider eller några andra förbjudna substanser.

Bengt Bendéus var dock fortsatt misstänksam:

– Man undrade då om de hade gått någonstans och fått motmedel. Det var en misstanke som man fick. Varför försvann de? Det gick inte att nå dem på telefon, det gick inte att kontakta dem på något sätt.

– De lyckades klara sig ur den knipan på något sätt vi inte känner till.

Ludmila var en av dem som försvann?

– Ja, det var hela gänget. De försvann från jordens yta. 

Och de visste om att kontrollerna skulle göras?

– De hade kännedom om det, vi bad dem att ställa sig till förfogande vid ett visst klockslag under lördag morgon.

– Det var uppenbart att de undvek dopingprovet.

 

Expertens dom om Ludmila Engquist: "Väldigt allvarligt"

Arne Ljungqvist är en av världens mest respekterade dopingexperter, som bland annat var med och startade upp den internationella antidopingbyrån Wada. Han reagerar starkt när SportExpressen berättar för honom att de ryska stjärnorna påstås ha försvunnit inför dopingtestet i Malmö 1992.

– Det innebär att de kan ha manipulerat testerna, säger Ljungqvist.

– Det är fullt möjligt.

Han berättar att det finns flera olika metoder för att ”skölja ur kroppen” inför ett test.

– Man kan till exempel pimpla i sig väldigt mycket vätska och kombinera det med urindrivande medel. Det går också att ta till dropp, eller helt enkelt pumpa in någon annans urin i blåsan med hjälp av katetrar.

Att pumpa in någon annans urin i blåsan var en metod som många fuskare använde sig av på den här tiden, förklarar Arne Ljungqvist.

– Med största sannolikhet var det den metoden som gjorde att Katrin Krabbe och gänget i DDR testade negativt. I efterhand gjordes det DNA-tester på deras urin som visade att urinen faktiskt kom från någon annan.

Ljungqvist fortsätter:

– Det finns en hel del varianter som ryssarna kan ha tillämpat, om de försvann inför dopingkontrollen. Det här är väldigt allvarligt.

Hade det här lett till någon bestraffning, med dagens regelverk?

– Ja, det hade åtminstone rubricerats som en smitning och tre smitningar inom en viss tid är det samma som ett regelbrott. Det hade också kunnat överklagas till Cas (idrottens skiljenämnd) som en smitning som ska bestraffas omedelbart.

– Någon konsekvens hade det säkert blivit för idrottarna.

Arne Ljungqvist ser allvarligt på de nya uppgifterna. Foto: BILDBYRÅN

Ludmila och hennes landslagskollegor kom till Malmö på fredagen och testerna gjordes under lördagen, men det var först under tisdagen som de lämnade Malmö och reste hem till Ryssland igen. De valde att stanna kvar och träna i Malmö, trots att situationen var minst sagt turbulent.

Övriga friidrottare i MAI vägrade dock att vistas inne i Atleticum samtidigt som ryssarna, berättar Lasse Johnsson.

– Så fort ryssarna klev in där så valde våra aktiva att gå ut. Det var en protest mot doping helt enkelt.

Den tidigare längdhoppsstjärnan Mattias Sunneborn var en av dem som protesterade.

– Ja, vi tog avstånd från det där, det var en markering från vår sida, säger Sunneborn.

– Vi tog upp det med ledningen i MAI också, meddelade vad vi tyckte och att vi inte tänkte vistas inne i Atleticum samtidigt som ryssarna.

Ludmila i bronsloppet på VM i Sevilla 1999. Foto: Bildbyrån
Hon jublar ihop med vinnaren Gail Devers på prispallen. Foto: LIONEL CIRONNEAU / AP TT / NTB SCANPIX
Ludmila Engquist tävlar under OS 1996 i Atlanta. Foto: BILDBYRÅN
Ludmila vann guld i Atlanta och spayades sen i guld. Foto: STEFAN HYTTFORS
Ludmila poserar med den svenska flaggan 1996. Foto: BJÖRN TILLY / BILDBYRÅN

Ludmila: "Jag ber från mitt hjärta"

Tre månader efter att Ludmila lämnade Malmö åkte hon fast i ett dopingtest vid en tävling i franska Liévin, vilket ledde till den avstängning som hävdes efter tre och ett halvt år.

Dopingavstängningen diskuterades intensivt när hon fick klartecken att tävla för Sverige inför OS 1996. Bengt Westerberg, tidigare partiledare för Folkpartiet, var ordförande i friidrottsförbundet och arbetade mot Migrationsverket för att hon skulle få sitt svenska medborgarskap beviljat i förtid.

Han var då ovetandes om att Ludmila anklagades för att ha hållit sig undan ett dopingprov i Malmö 1992.

– Jag har aldrig hört talas om det, säger Westerberg.

– Det handlar inte om att jag inte minns, utan jag har aldrig hört talas om det.

Om du hade vetat om det, hade det kunnat påverka arbetet med att få henne tävlingsklar för Sverige?

– Det kan jag inte svara på i dag.

Ludmila Engquist skriver i sitt brev till SportExpressen att det hon nu anklagas för inte är sant. Hon kallar vittnesmålen från Bengt Bendéus och Lasse Johnsson för ”rena spekulationer”.

”Det gör mig oerhört ledsen och förtvivlad att någon efter så många år, helt plötsligt framför en misstanke om att jag och de andra, på något obekräftat sätt skulle ha försök manipulera det test som gjordes där”, skriver Ludmila Engquist.

”Jag har absolut inget minne av att vi skulle ha lämnat hotellet 10-12 timmar som någon nu tydligen vill hävda. Vart skulle vi ta vägen? Vi kände inte till staden, det var kall vinter, och det enda jag kan komma ihåg är att vi lämnade hotellet för att träna. Hotellet och träningshallen var, vad mina svaga minnen påminner mig om, de enda ställen där vi vistades.”

Ludmila skriver att hon minns att dopingkontrollen kom oannonserat, vilket är tvärtemot vad Bengt Bendéus uppgav, och även att provet var rent.

Hon är uppgiven.

”Jag kan inte försvara mig mer, jag orkar inte försvara mig mer, jag är så oerhört ledsen för allt som hände 2001, men jag bara klarar inte mer. Vill man helt förgöra mig, så får jag än en gång be om hjälp till min Gud, min familj och mina vänner, så att jag överlever även denna prövning.”

Ludmila Engquist slår fast i brevet att det här är hennes enda kommentar till anklagelserna. Hon hoppas efter det här kunna återgå till ett liv i det tysta, tillsammans med sin familj nere i Spanien.

”Jag hoppas och ber från mitt hjärta att jag kan bli trodd, och att vår önskan om att få leva vårt liv helt privat utan offentlighet, till slut kan bli verklighet”.

 

HÄR ÄR HELA LUDMILAS BREV!

Läs hela Ludmila Engquists brev - sida 1/2.

 

Läs hela Ludmila Engquists brev - sida 2/2.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!