Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag var naiv – hade alltid fått höra det”

Michel Tornéus berättar om känslan efter karriärens sista tävling
Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES
Foto: /ALL OVER PRESS / /ALL OVER PRESS

När idrottskarriären tog slut klev han in i ett mörker.

– Det var skitjobbigt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste inte vem jag var. Jag som alltid varit friidrottaren Michel, säger han.

Två år senare har han hittat sitt nya liv och nya utmaningar – som Let's Dance i tv.

– Där vet jag vad jag vill: vinna förstås, säger Michel Tornéus. 

Under många år var Michel Tornéus ett av svensk friidrotts stora affischnamn och en av väldens bästa längdhoppare, med VM- och EM-medaljer.

Han vann EM-guld i Prag 2015 och blev fyra - en futtig centimeter från en bronsmedalj - vid OS i London 2012. Han har 22 SM-guld och svenska rekordet i längdhopp på 8,44 meter. 

I september 2019 tog han farväl med sin sista SM-tävling på Tingvalla IP i Karlstad.

– Det var overkligt den dagen. Jag som hållit på med friidrott sedan jag var sex år och nu var jag 32 år och det var över. Jag hade med mig hela familjen och när jag gjorde mina vanliga rutiner inför tävlingen kändes allt som vanligt. Men vid presentationen sa speakern att ”det här är sista gången vi kommer se honom tävla”. Jag tänkte bara: ”shit alltså”.

Första tiden efteråt var tuff för han som plötsligt var ”den före detta längdhopparen”.   

– Det var som ett stort svart hål när jag lade av. Jag var med i Mästarnas Mästare direkt efter, men när jag kom hem därifrån och packade upp väskan så hade jag ingenting i kalendern. Jag som varit professionell idrottare i över tio år och haft friidrotten som mitt liv. Plötsligt visste jag inte alls vad jag skulle göra.

Sista tävlingen. Michel Tornéus tog farväl som friidrottare på Tingvalla i Karlstad för två år sedan.
Foto: PAVEL KOUBEK/TT / TT NYHETSBYRÅN

”Jag har inte tjänat pengar som ett hockeyproffs”

Michel tog hjälp av en livscoach och medger att det var en tuff tid länge efteråt. 

– Jag hade lite sparade pengar, men jag har inte tjänat pengar som ett hockeyproffs och räkningarna måste betalas. Mitt problem i början var att komma på: vad vill jag göra nu?

Att vara elitidrottare är att vara extremt fokuserad på nuet och nästa tävling. Allt annat kommer i andra hand.

Verkliga livet är inte lika inrutat och självklart.

– Jag var naiv i början, man hade alltid hört att idrottare är attraktiva på arbetsmarknaden. I min hjärna tänkte jag bara att det skulle komma erbjudanden, men det kom inget. Och jag har ingen utbildning att falla tillbaka på. 

Genom en vän fick han tips om ett företag i kommunikationsbranschen, han hörde av sig till dem och de bad om ett cv.

– Ja, haha. Det blev inte så mycket. Jag har gått gymnasiet och sedan har jag idrottsmeriter. Men jag fick praktik i februari förra året, sen kom corona, och jag visste inte hur det skulle bli. Men jag visade arbetsmoral och min kompetens och jag fick jobb och är kvar där.

Vad är dina främsta arbetsuppgifter?

– Jag jobbar med kreativa lösningar mot kunder. Det kan vara allt från pressmeddelanden och lanseringar. Jag tycker marknadsföring är kul. Fritt tänkande är kul. Jag tycker om att vara kreativ. I friidrotten var jag tvungen att vara så fyrkantig i mitt tänkande. 

”Att bli pappa är det bästa som finns”

Familjen där hemma - sambon Gabriella och döttrarna Leah och Cleo - har förstås betytt mycket för honom under omställningen från livet som elitidrottare till att bli en vanlig Svensson.

– Att bli pappa, det är det bästa! Jag är så nöjd och glad över det. Det är det bästa som finns, säger han.

Men trots lyckligt familjeliv och nytt jobb som han trivs med, så är det något som har saknats.

Att få tävla.

Då fick han erbjudande om att vara med i Let's Dance.

– Jag kunde inte tacka nej. Jag har alltid älskat utmaningar. 

Hur har det varit att gå från att vara en världsstjärna i sin sport till en nybörjare på dansgolvet?

– Det tog mycket på egot i början, haha, väldigt mycket. Och det är mycket nötande. Jag tränar nästan mer nu än när jag var aktiv friidrottare, ibland är det från nio på morgonen till sex på kvällen. Men det är kul. Väldigt kul.

Inom idrotten hade du alltid dödskoll på dina konkurrenter. Är det samma nu: har du identifierat din tuffaste konkurrent?

– Det är så annorlunda här. Förr visste jag att det handlade om mig och var jag landade i längdhoppsgropen. Här är det prestation och röstning. Det är en ny utmaning. Men vill du ha en favorit i tävlingen - då säger jag Carola. Hon är väldigt duktig och hon är en av få svenskar som alla vet vem det är när du säger förnamn, det är väl Silvia, Carola och Zlatan. 

– Men jag hoppas förstås hela idrotts-Sverige ställer upp och röstar på mig, haha. Jag behöver er alla!

Dansaren Jasmine Takács och Michel Tornéus
Foto: ROBERT EKLUND / STELLA PICTURES

Han är inte macho

Den gamle längdhopparen har imponerat på dansgolvet.

Samtidigt som han bryter mönster i vår machovärld.

Inför lördagens tävling har han och danspartnern Jasmine Takacs repat ett Abba-nummer, de ska dansa paso doble till ”Take a chance on me”.

– Paso doble handlar mycket om självförtroende, man ska vara en matador och macho, och det är inte riktigt jag, säger han. 

Män som säger att de INTE är macho är ovanligt. Du som varit idrottsstjärna, kommer från Stockholm och är från förorten - du skulle kunna vara tre gånger macho. Men det är inte alls din stil?

– Nej, det har det aldrig varit. Jag har alltid undvikit att bli en stereotyp. Framför allt har jag alltid varit mig själv. I slutet av dagen vill jag se mig själv i spegeln och känna: det här är jag. 

Vad tycker du om machotyper som tuppar sig och tar stor plats?

– Det där är något gammalt. Jag har aldrig varit en person som velat ta plats eller att alla ska se på mig. Det låter kanske konstigt när jag är med i Let's Dance. Men min dröm har varit medaljer på mästerskap. 

– Sen växte jag upp i en tid då vi såg Sylvester Stallone och Bruce Lee på tv. Det var verkligen macho, macho. Jag har en del av det där i mig, jag har haft svårt att prata om känslor. Men i äldre år har det varit som ett uppvaknande hos mig.

– Sen blev uppvaknandet ännu större när jag fick barn. Jag har två döttrar. Hur vill jag att de ska få det i livet? Hur ska jag hjälpa dem att navigera rätt i den här världen? Jag vill att de ska kunna vara sig själva och trygga i alla rum. Vilket jag inser att jag inte själv alltid har varit. Nu måste jag ”lead by example”.

Du kommer också från friidrotten, som är föregångar när det gäller jämställdhet i idrottsvärlden, eller hur?

– Ja, för mig har friidrotten alltid varit en inkluderande sport. Killar och tjejer tränar tillsammans. Jag som en svart man har också känt att här finns alla och alla är välkomna.  

Det var en slump att han började med friidrott hemma i Botkyrka - sonen till en mamma från Boden och en pappa från Kongo-Kinshasa - hittade sina egna vägar redan i unga år.

– Det var bara jag som höll på med friidrott bland mina kompisar. Folk fattade inte riktigt vad jag höll på med, de visste bara att jag var väldigt snabb, haha. Men jag tyckte friidrott var så jäkla kul. 

Saknar du idrotten?

– Både ja och nej. Först och främst är jag väldigt tacksam för allt jag fick uppleva. Jag levde min dröm. Jag kan sakna gemenskapen, teamet jag tillhörde, människor jag var runt i så många år. Jag kan sakna mästerskap och känslan att tävla för svenska landslaget.

Drömmer om att bli programledare 

När han ska berätta om bästa minnet börjar han berätta om händelser utanför friidrottsarenan, gemenskap och goda vänner.

Först därefter pratar han om tävlingar.

– Det är klart att OS-finalen 2012 var speciell. Den stunden glömmer jag aldrig. Det gick bra för britterna på hemmaplan och allt hände samtidigt då, Greg Rutherford vann guld i längdhopp, Jessica Ennis vann guld i sjukamp och Mo Farah guld på 10.000-meter. 

– Då glömde jag bort att jag själv kom fyra i den tävlingen. För atmosfären på arenan då. Energin bland de 80 000 åskådarna. Jag har aldrig upplevt något liknande. Det var helt fantastiskt.

Michel Tornéus tog guld på inomhus-EM i Prag
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN / BILDBYRÅN

Egna framgångar pratar han inte lika mycket om och medaljerna ligger i en låda. 

 – Jag är jättetacksam över min karriär. Det är inte alla som får stå på en prispall överhuvudtaget. Jag har gjort det några gånger och det är jag otroligt stolt över. 

Vad har du annars för stora mål framöver?

– Jag är tjänstledig under Let´s Dance. Sen ska jag tillbaka till jobbet och fortsätta utvecklas där. Sen kan jag definitivt tänka mig att göra mer tv. Kanske programledare, eller stå bakom kameran - det kan vara lika roligt. 

Två tråkiga, men viktiga ämnen: hur uppfattar du doping inom idrotten?

– Själv testades jag regelbundet från 2005 till 2019. För mig är det självklart att idrotten ska vara ren och jag tycker det är extremt tråkigt med doping. Särskilt när någon fuskat, tagit en genväg och tar medalj på någon annans bekostnad. 

– Jag blir egentligen mer besviken än arg. Jag har vänner som förlorat medaljer och därmed fått sämre ekonomi för att andra fuskat. Jag lider med dem och även om det uppdagas i efterhand så är det inte samma sak att få en medalj med posten. Doping är för jävligt. Men jag hoppas att det börjar vända, jag får den känslan.  

Hur ofta har du drabbats av rasism?

– Jag är väldigt förskonad ändå - i idrottens värld. Det har varit mer i vardagssituationer, särskilt när jag var yngre. Som när man gick in i en butik och fick någon efter sig direkt, eller när folk reagerade på tunnelbanan.

Hur kommer vi till rätta med rasismen?

– Det är en bra fråga. Det handlar om kunskap. Precis som mycket annat. Jag tycker den yngre generationen har en annan känsla och förståelse och för dem är det inte så konstigt att vi blandas ihop.

– Där jag växte upp var det blandat och det dröjde innan jag fattade hur andra kunde tänka på något annat sätt. Är du från en stad där alla ser likadana ut, då kan det kännas annorlunda, men då måste du förstå att det som är ovanligt för dig inte behöver vara dåligt.  

Även i samtal om tråkiga ämnen behåller Michel Tornéus sitt glada humör och sin positiva livsinställning.

 Och nu är det Let´s Dance som gäller.

– Jag lever livet vecka för vecka nu. I början var allting bara roligt, sen åkte första paret ut, då blev det lite mer allvar och nu vill jag förstås vinna. 

Han möts heller inte längre av rädda och fördomsfulla blickar på tunnelbanan och han blir inte förföljd av personal när han går in i butiker. 

I stället kliver folk fram till honom med ett leende.

– Ja, jag blir väldigt igenkänd nu. Många kommer fram på stan och berömmer mig och önskar lycka till framöver. 


Se när Michel Tornéus satte svenskt rekord i längdhopp

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.