Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Många patetiska bortförklaringar

Andreas Gustafsson blir intervjuad i Expressen TV 2017. Foto: KRISTOFFER RUCKEMANN.
Andreas Gustafsson. Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN
Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN

Vi har hört många patetiska bortförklaringar efter att idrottare åkt fast för doping.

Andreas Gustafsson var helt ärlig.

Jag tycker att han förtjänar respekt för det.

Nyheten att Andreas Gustafsson byter nation till USA och satsar mot OS 2020 kommer aningen överraskande.

Vi visste om att han var amerikansk medborgare och inte var särskilt sugen på att tävla för Sverige igen, men vi trodde kanske att han började känna sig klar med karriären. Han är trots allt 38 år gammal och har redan börjat jobba som tränare för USA:s främsta gångare Robyn Stevens.

Men drömmen om att få tävla på ett OS verkar driva honom till en sista satsning.

Vad är det då för mottagande som väntar om Andreas Gustafsson dyker upp i Tokyo 2020? Hat och ilska? Ruttna ägg och glåpord? Kanske. Det är alltid känsligt när idrottare kommer tillbaka från dopingavstängningar, även om vi har ett regelverk att förhålla oss till. När man har avtjänat sitt straff ska man vara välkommen tillbaka.

Men ibland känns det mer okej än andra gånger.

 

När det gäller Andreas Gustafsson har jag inga problem med att se honom kliva ut på tävlingsbanan igen. Dels för att han aldrig lyckades förstöra någon större tävling med sitt fusk (han var aldrig riktigt nära pallen i mästerskapen), dels för att han var så ärlig efter att han åkte fast.

Vi har hört många bortförklaringar genom åren, efter att folk ertappats med dopingpreparat i kroppen. Tidigare i veckan menade till exempel den norske boxaren Hadi Srour att han omöjligt kunde ha tagit epo (erytropoietin) eftersom han varit på festival och ”sprungit efter tjejer och druckit alkohol”. Längre bak i tiden har avslöjade idrottare skyllt på passiv rökning, fruns bantningspiller och mediciner för att förlänga könsorgan.

Andreas Gustafsson la korten på bordet.

Han erkände att han klivit in på ett apotek i Mexiko och köpt epo för att testa hur det skulle påverka hans prestationer. Han berättade också att han kunde hålla pulsen nere lite bättre tack vare dopingen, men samtidigt mådde han så dåligt av att fuska så resultaten blev ändå inte särskilt bra. Och i efterhand så ångrade han sig bittert: ”Jag är ledsen för det som hänt. Det är helt fel att hålla på med doping och det är aldrig värt det”.

Jag tycker att han förtjänar respekt för sin ärlighet och att han tar ansvar för situationen. Det gör också att jag har ett större förtroende för honom när han nu gör comeback, jämfört med idrottarna som vägrar erkänna vad de faktiskt har gjort.

Han känns mindre benägen att ta till fusk en gång till.

 

Men Andreas Gustafsson kommer knappast blanda sig i någon toppstrid i Tokyo, om han nu tar sig dit. Tittar vi på årsbästalistan på 50 kilometer gång den här sommaren så skulle Gustafsson ha 25 man framför sig även om han gick på sin personbästatid. Troligtvis kommer han inte heller kunna rå på svensken Ato Ibañez som har varit nästan tjugo minuter snabbare än Andreas Gustafsson den här sommaren.

Någon som undrar vilka Sverige har i gången på VM i Doha? Det ser faktiskt ruggigt bra ut för Perseus Karlström, som är rankad femma i världen på 20 kilometer.

Vi har lyft fram honom som ett medaljhopp inför tidigare mästerskap också, men då har han inte kunnat leverera. Enligt förbundskaptenen Siw Karlström (ja, det är också hans mamma) har Perseus Karlström haft ”extrem otur med allt ifrån amöbor till ryggskott”. Lossnar det i Doha? Jag hoppas det.

Det vore häftigt med en svensk VM-medalj i gång.