Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ikonen avslöjar: Höll sin sjukdom hemlig

Wilson Kipketer hälsar på i Stockholm. Foto: Ludvig Holmberg.
Kipketer vann tre raka VM-guld. Foto: PETER KRžGER / BILDBYRÅN
Kipketer och rivalen Vebjörn Rodal. Foto: BILDBYRÅN

Wilson Kipketer, 46, står på en takterass i Stockholm och tänker tillbaka på sin otroliga karriär.

Det var både medaljer och världsrekord.

Men det allra starkaste var comebacken – efter att ha drabbats av malaria.

– Det var många som tvivlade på mig, säger Kipketer i en intervju med SportExpressen.

Mitt under en pressträff med Armand Duplantis dyker ett välbekant ansikte upp.

Wilson Kipketer vann tre raka VM-guld på 800 meter, var obesegrade på distansen i tre raka år och satte ett världsrekord (1:41.11) som stod sig i 13 år. Nu står han på en takterass i Stockholm och tittar upp mot en jämngrå himmel.

– Vi hade lite otur med vädret i dag, säger Kipketer och rycker på axlarna.

Vad gör du här?

– Jag jobbar för Puma och försöker hjälpa unga talanger som blir en del av vår familj, Puma-familjen. Och nu är ju Armand Duplantis en av dem. Jag har ansvar för Norden, där jag även är säljare och löpspecialist.

Så vad innebär det för dig att Duplantis nu kommer till Puma?

– Att jag kanske kommer vara lite mer i Stockholm framöver. Men det känns väldigt spännande. Nu jobbar jag för Puma och jag har kanske blivit hjärntvättad, men Puma är verkligen som en familj. Många före detta stjärnor är fortfarande kvar inom företaget och jag tror att Duplantis kommer trivas bra.

Kipketer och trestegsikonen Jonathan Edwards på DN-galan 2006. Foto: ANDREAS L ERIKSSON / STELLA PICTURES ANDREAS L ERIKSSON

”Hör folk viska om mig”

Det har gått 14 år sen Wilson Kipketer själv avslutade sin aktiva karriär. Han bor nu i Köpenhamn tillsammans med frun Pernille Falck Hansen och deras två söner.

Och han springer fortfarande.

– Jag springer fyra gånger i veckan. Det är ingenting jämfört med förr i tiden när jag sprang två gånger om dagen, men det är ganska lagom. Jag springer fem-sex kilometer under de första tre löpturerna, sen försöker jag få in ett längre pass på runt 12-15 kilometer.

Hur är formen?

– Helt okej! När jag tävlade sprang jag två varv på löparbanan, 800 meter. Nu försöker jag hålla i gång så att jag kan orka ett varv. 400 meter är min nya distans, säger Kipketer och flinar.

Blir du igenkänd på gatan i Köpenhamn?

– Ungdomarna, de som är i Armand Duplantis ålder, känner inte igen mig. Men föräldrarna gör det! När jag är ute på stan hör jag folk viska om mig ibland: ”Där är Kipketer!” Och det tycker jag bara är roligt.

Sjukdomen hemlighölls

En bit in i intervjun börjar vi prata om olika minnen från karriären. Det finns många höjdpunkter. Men han vill inte lyfta fram något speciellt.

– Det går inte, helt enkelt. För mig är det hela resan som är grejen. Att jag tog mig från Kenya till Danmark och till slut blev den person jag är i dag. Varje steg har varit så viktigt. Det var en otrolig process.

– Jag är stolt över att folk fortfarande minns mitt namn och att jag har skrivit historia.

Han fortsätter:

– Men… en sak var faktiskt starkare än allt annat under min karriär. Det var när jag drabbades av malaria och sen hela den comebacken.

Det var 1998 som Wilson Kipketer fick malaria under en resa till Kenya. Han låg på sjukhus under en månads tid, samtidigt som allt hemlighölls av Danmarks friidrottsförbund eftersom de ville ge honom lugn och ro.

Han gjorde comeback kort därpå, men var inte alls sig själv.

– Året innan hade jag varit världsetta och blivit utsedd till årets friidrottare i världen. Men när jag kom tillbaka från malaria blev jag bara åtta på EM i Budapest. Det var många som tvivlade på mig då och undrade om jag någonsin skulle kunna nå toppen igen. Året därpå vann jag VM-guld i Sevilla. Jag kom tillbaka!

Hur tuff var själva sjukdomsperioden?

– Väldigt tuff. Jag var väldigt sjuk. Det tog fyra månader innan jag var återställd. Det var ett vägskäl i livet och jag är bara glad att det slutade på det här sättet. Det hade kunnat sluta på… den okända sidan.

Tror på Duplantis

Wilson Kipketer ler igen. Han är uppenbart tacksam över hur livet har utvecklat sig. Han njuter av att jobba för Puma och kunna ha kontakt med friidrotten, samtidigt som han nu har mer tid över för att kunna vara med familjen.

Och kanske finns det två nya löpartalanger där hemma i Köpenhamn.

– Jag har två söner och båda två gillar sport och löpning. Jag har sagt till dem att det är helt upp till dem vad de vill satsa på. Men om de ska springa 800 meter, då måste de slå familjerekordet!

Han skrattar.

– Vi får se vad de bestämmer sig för. Just nu är fokus på skolan. När de är 18-20 år, då kan vi börja prata om en eventuell karriär. Löpning är någonting man kan hålla på med länge.

Vilka råd kommer du att ge Armand Duplantis när ni ska börja samarbeta?

– Framför allt att allting inte handlar om mästerskap och tävlingar, utan om vem man är som person. Man får aldrig glömma det. Vi måste se till att han trivs och kan vara sig själv, för det har uppenbarligen fungerat väldigt bra hittills.

– Jag tror att Duplantis har en väldigt stor framtid.