Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon höll allt hemligt – på grund av skammen

Ebba Jungmark. Foto: BOBBO LAUHAGE / KAMERAPRESS.SE/ALL OVER PRESS
Moa Hjelmer. Foto: MIKAEL SJÖBERG
Moa Hjelmer tränar höggravid. Foto: TOMMY PEDERSEN
Karin Torneklint och Moa Hjelmer. Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Karin Torneklint. Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN

Att bli gravid under karriären har varit något av ett tabu. 

Två idrottare – som ändå valt att skaffa barn under sin elitsatsning – vittnar nu om bristerna inom svensk idrott. 

Och skammen de känt över sin kropp.  

– Jag gjorde allt för att dölja graviditeten, jag höll mig lite undan friidrottsbanan, säger Ebba Jungmark. 

– Det är inte meningen att man ska skaffa barn under karriären, det får du göra sen, säger Moa Hjelmer. 

IDROTTENS TABU:

På idrottsarenorna har de pressat sina kroppar till sportslig framgång.

Vid sidan om medaljjakten har en önskan om att bilda familj växt fram.

SportExpressen kommer i en serie reportage berätta om problematiken kring att vara idrottskvinna och vilja skaffa barn.

* I dag: Moa Hjelmer och Ebba Jungmark om kroppens fysiska förändring - och bristerna inom svensk idrott.

Det dröjde över sju månader innan Ebba Jungmark berättade för friidrottskollegorna att hon var gravid. Hon var inte bekväm med kroppsförändringen och försökte gömma magen så gott det gick. 

– I vecka 31 kände jag att jag blev tvungen att gå ut med det här. Jag kunde ju inte komma ett par veckor senare och ha ett barn liksom, säger höjdhopperskan.

På Instagram har Ebba Jungmark lagt ut en bild på sin tidigare gravida mage. Hon skriver bland annat: "Detta är en av fem bilder som är tagna på magen under hela graviditeten, jag var inte alls bekväm med den kroppsförändringen som graviditeten medförde och försökte glömma och gömma magen så gott det gick. Fysiskt mådde jag bra och kunde träna och leva vardagen som jag önskade, men rent psykiskt stämde det inte alls."

https://www.instagram.com/p/Bo2KCzMl2nl/

Ebba Jungmark ville gärna bli mamma, men var osäker på hur omgivningen skulle reagera:

– Visst längtade jag, men det var lite svårt att visa upp sig. Det var nästan ingen som såg att jag var gravid och jag höll mig lite undan från friidrottsbanan. Tränade när jag visste att ingen skulle vara där. För att slippa få frågor och visa upp mig.

– Alla måste inte tycka om att vara gravida. Men utifrån mig själv känner jag att jag skulle ha velat visa upp magen, vara stolt och längta. Visst längtade jag, men det var mer efter att få bort den konstiga kroppen som jag hade, säger Ebba Jungmark.

Ebba Jungmark. Foto: ANDERS YLANDER

Svensk idrott står handfallen

När elitidrottande kvinnor blir gravida tvingas många hantera situationen själva – och det medicinska stöd, som är självklart vid skador, faller bort. Det finns inga tydliga riktlinjer kring träning, och inte heller någon forskning att falla tillbaka på. 

Svensk idrott står handfallen.

När kvinnor som fött barn väljer att återuppta sina karriärer står de ensamma i kampen med sin kropp.

Moa Hjelmer var 24 år när hon blev gravid med dottern Wilma. I dag har hon även sonen Vincent. Friidrottskarriären är återupptagen, och målsättningen OS i Tokyo 2020. 

Men vägen tillbaka har varit långtifrån enkel. 

Inom idrotten upplever Moa Hjelmer ett dolt tabu:

– Det är inte meningen att man ska skaffa barn under karriären, det får du göra sen. Den traditionen är stark, men det som hänt nu och som till viss del gjorde det enklare för mig att skaffa barn under karriären är att vi har lärt oss mer om kroppen. 

– Tidigare har det funnits en viss åldersdiskriminering inom idrotten, att när du är 30, då är du gammal, då är det dags att fundera på att lägga ner. Och att då lägga ner år på att skaffa barn innan dess är inte rimligt. Men den siffran stämmer inte längre. Nu kanske 40 är en ålder där det börjar bli svårare för kroppen att återhämta sig. Och att då vänta med att skaffa barn tills man är över 35, det var inget för mig.

– Och jag tror fler kommer att se att det inte är något man behöver skjuta på. 

Moa Hjelmer. Foto: ROBBAN ANDERSSON

Ebba Jungmark fick ingen hjälp

Inför den första graviditeten fick Moa Hjelmer ett möte med SOK:s gynekolog. Därefter var det tyst.

Ebba Jungmark fick ingenting:

– Jag sökte ingen hjälp riktigt för det. Jag vet inte vad det finns för hjälp att få.

Hade du behövt hjälp?

– Ja, det tror jag faktiskt. Det hade nog varit jättebra. Jag hade alla möjligheter att söka hjälp, men jag har inte gjort det riktigt.

Från friidrottsförbundets håll fanns inget stöd att få. Inte heller några råd kring hur träningen skulle bedrivas efter graviditeten, eller hur de mentala tankarna skulle hanteras. 

– Personligen kände jag mig väldigt osäker som coach när de blev gravida. Man vill absolut inte ge något dåligt råd, säger förbundskaptenen Karin Torneklint. 

Det finns ingen skriven policy på friidrottsförbundet gällande träning i samband med graviditeter. Och då friidrott är en individuell idrott, där de aktiva mestadels tränar med sina klubbar, görs få uppföljningar från landslagsledningen. 

– Vi har ett ganska stort landslag men inte så många som jobbar med dem. Vi hinner inte alltid fånga upp alla, säger Karin Torneklint som även menar att det är svårt att stötta de aktiva idrottarna då det finns bristfälligt med information. 

Karin Torneklint. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

”När du fött barn får du ett kort besök”

När Moa Hjelmer började träna igen efter förlossningen märkte hon stora kroppsliga förändringar. Magen fungerade inte. Den var uttänjd, och instabil. 

– Det finns en gemensam nämnare för alla som varit gravida, att magmusklerna töjs ut. När man sen springer blir det vobbligt i mittenpartiet. Man är otränad.

Moa Hjelmer fick med hjälp av sin friidrottstränare gissa sig fram, och sätta ihop ett eget program. 

– Det är intressant, för om du opererar ditt knä, eller något liknande, får du automatisk en uppföljning. Men har du fött barn får du ett kort besök där man ska hinna med allt möjligt, både fysiskt och psykiskt, och du hinner inte någonting. Egentligen borde alla som föder barn träffa fysioterapeuter och få en sådan plan, för det som är gemensamt för alla är att kroppen har förändrats något oerhört.

Tvivlade du på att du skulle komma tillbaka i samma form som tidigare? 

– Efter min första graviditet kändes det som att jag var i ingenmansland och inte hade något att gå på, jag trevade runt i mörkret. Efter andra graviditeten var målet mycket tydligare, då visste jag att gör jag  dessa träningsbitar kommer det inte alls behöva ta så lång tid. 

Ebba Jungmark har liknande upplevelser. Det finns i dagsläget inga tydliga riktlinjer för hur en kropp som genomgått graviditet ska byggas upp för att kunna återvända till en elitkarriär. 

– Jag träffade min barnmorska efter ett par månader. Då frågade hon hur jag tänkte med min träning. Jag berättade att jag börjat jogga efter sex veckor, och fick till svar att de brukade rekommendera ett halvår. En barnmorska som säger så, det går ju inte... Efter ett halvår gjorde jag min första tävling.

Hur ser du tillbaka på din graviditet i dag?

– Jag har svårt att sätta ord på hur allt har varit. Det är jättetråkigt för man får tillbaka sin kropp och den är starkare än någonsin. Men man kan inte välja hur man känner. Jag skulle vilja haft kunskapen att veta att det är nu det är så här, sen kommer kroppen tillbaka och har mycket hormoner. Den blir stark och reparerar sig fint.

 

LÄS MER: Reportage, långintervjuer och granskningar – besök samlingssidan! 

Ingen hjälp finns att få från RF

Liselotte Ohlson, Riksidrottsförbundets chef för elitidrottsstöd, har som uppdrag att stötta det svenska specialidrottsförbunden inom en rad olika frågor.  

Men i nuläget finns det ingen hjälp att få från RF gällande graviditeter. 

– Rent hypotetiskt så är det vi som ska stötta men jag tror inte att vi har tagit emot ett sådant här ärende. 

Men liksom Moa Hjelmer och Ebba Jungmark ser Liselotte Ohlson ett ökat behov i takt med att kvinnors friidrottskarriärer förlängs:

– Om det är som vi tror, att fler och fler kommer att göra avbrott under sina elitidrottskarriärer för barnafödande, behöver vi titta mer på detta. 

Vad kan RF göra för att förbättra förutsättningarna för elitidrottare att föda barn under karriären?

– Vi kan titta på om det går att ge mer medicinskt stöd. Man kanske inte kan begära att varje barnmorska i Sverige ska ha expertis i det här, men det kanske går att få fram någon som kan vägleda lite mer. Det kanske skulle kunna underlätta för många. 

– Vi kan absolut se över vårt medicinska stödsystem och försöka få med oss de bitarna, säger Liselotte Ohlson.

Kroppsidealet är ett problem

Tillbaka på friidrottsarenan var Moa Hjelmer inte bekväm i sina tränings- och tävlingskläder. 

Att kroppen hade förändrats var hon beredd på. Bristningarna och ärren var något annat.

https://www.instagram.com/p/BbKHt48Bm4c/?utm_source=ig_embed

– Det var inget jag kunde styra över, inget som kunde tränas bort, de är där för alltid. Då blev det plötsligt en sådan kontrast mot alla andra. För det var ingen annan som hade sådana bristningar och ärr på magen, så då blev det att jag stack ut.

– Och det har tagit lång tid att acceptera att jag har förändrats.

Ebba Jungmark ser problem med kroppsidealet inom idrotten. Något hon själv kände av under graviditeten:

– Som höjdhoppare ska man väga en speciell vikt för att det ska vara optimalt. Sen när kroppen förändras hela tiden så är man inte alls bekväm med förändringarna som blir.

Och rädslan för vad folk skulle tycka om Ebba Jungmarks val, att avbryta karriären, var påtaglig. 

– Jag hade haft några tuffa år innan jag blev gravid, då jag inte hade presterat några resultat. De hade bara varit skada på skada som gjort att jag inte kunde prestera på topp. Då var jag rädd att folk skulle säga “jaha, ska du sluta nu då?”. Min kille sa “bry dig inte om vad alla tycker och tänker”. Men tyvärr blir det så att man bryr sig vad andra tycker och tänker. Det var också det jag var rädd för. Jag vill absolut inte sluta.

Ebba Jungmark. Foto: ANDERS YLANDER

”Det finns lite fysiologisk forskning”

Anna Nordström, docent och specialistläkare i rehabiliteringsmedicin vid Umeå universitet, ingår i Idrottshögskolans nätverk. 

Hon bekräftar bilden av att det råder brist på vetenskapligt material. 

– Det finns lite fysiologisk forskning på när man är gravid och vad som händer när man är gravid. Det finns ännu mindre forskning på vad som händer i samband med elitidrott och träning. Det finns extremt lite forskning på hur man lägger upp bra träningspass för kvinnor efter graviditet. Det är ett underbeforskat område. 

– Det svåraste är mentaliteten. Som elitidrottare brukar man vara van att köra ner huvudet och träna på av helsike. Man löser det genom att träna lite hårdare. Men ska man träna när man är gravid och även efteråt så är det jätteviktigt att man lyssnar på kroppen, vilket kan vara mentalt svårt för vinnarskallar. 

Vad krävs för att kunna utöka forskningen i ämnet?

– Vi behöver resurser. Men också att RF ur ett jämställdhetsperpektiv lyfter upp den här frågan som viktig för sporter generellt och lyfter frågan bland förbunden.
– Samtidigt är det svårt för när man ska forska måste man ha en kritisk massa. Tittar man på en olycksrisk vid träning behöver man många i samma lag får att se vad som händer över tid. Men så kan man inte tänka vid graviditet, där får man försöka hitta och se över flera idrottare och lag nationellt. Då behöver man ha med sig RF och underförbunden så att de kan hjälpa och förmedla. 

Moa Hjelmer: ”En del går och längtar ihjäl sig”

Inom friidrotten har Sanna Kallur, Moa Hjelmer, Erica Jarder och Ebba Jungmark redan gjort avbrott i sina karriärer för graviditet. 

Och exemplen är betydligt fler i svensk elitidrott. 

Sanna Kallur. Foto: DANIEL ERIKSSON / BILDBYRÅN

Samtidigt tror Moa Hjelmer att de hade kunnat vara ännu fler:

– Det finns väldigt många som verkligen har en längtan efter att skaffa familj, men som känner att det inte går.  Folk har sagt till mig att det är ett stort problem i deras liv att de inte känner att de kan bestämma själva eller kombinera. Att de måste lägga ned idrottskarriär som de verkligen älskar. 

– En del går och längtar ihjäl sig och väljer att avsluta sina karriärer tidigare. Fast att de kanske egentligen hade fyra år till i kroppen.

 

LÄS MER: Ludmila Engquist bryter 13 år lång tystnad – slår tillbaka mot nya anklagelser.