Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ekelund: "Det värsta jag varit med om"

Foto: Kristoffer Ruckemann
Foto: Kristoffer Ruckemann
Foto: Kristoffer Ruckemann
Självporträtt Foto: Kristoffer Ruckemann
Foto: Tommy Pedersen

KARLSTAD. Irene Ekelund kör ner sin cheeseburgare i dipsåsen.

Hon är trött på att folk försöker tvinga henne att vara på ett visst sätt.

Hon vill bara vara sig själv.

– Ärevarv med svenska flaggan? Pinsamt. Man ska springa och hoppa runt... Jag klarar inte av sånt där, säger Irene.

SPORT-Expressen kidnappade Sveriges största sprinttalang under hennes prao – och drog till Burger King.

FAKTA

TRE IDOLER

"Alltså, jag har verkligen inga idoler"

FAKTA

NAMN: Irene Ekelund.

ÅLDER: 17 år.

FAMILJ: Mamma Suzana, pappa Krister, systrarna Mary Lou, Vaneza, Jenny och bröderna Daniel och John-John.

BOR: Karlstad.

BIL: Inte än.

YRKE: Löparstjärna.

FÖRSTA JOBBET: Väntar på det.

LÄGGER PENGAR PÅ: Skor.

STÖRSTA VINST: UVM i fjol. Guldet på 200 meter.

STÖRSTA FÖRLUST: Också UVM i fjol. Men 100 meter... (slutade femma)

GLÄDS ÅT: Att få träffa min pojkvän Giovanni, som bor i Stockholm.

RÄDS FÖR: ...vet inte.

BÄSTA EGENSKAP: Håller mig lugn i tävlingssituationer.

SÄMSTA EGENSKAP: Morgontrött.

DRÖMMER OM: Skor. Jag drömmer om skor. Jag älskar skor. Jag ska ha alla Converse, har jag bestämt mig för.

HÄR ÄR SJÄLVPORTRÄTTET

Irene Ekelund inleder med att göra samma misstag som Erik Hamrén, tidigare i den här serien.

Huvudet blir alldeles för runt.

Men sen visar hon ändå lite känsla för det här med styling och design och räddar upp självporträttet med säkra penndrag.

Enda missen: Hon får inte till flätorna i håret.

– Det blev bara en fläta, jag fick inte riktigt till dem, säger Irene och signar porträttet.

Extra plus för att hon lyckades behålla fokus trots att kastvindar svepte in över Tingvalla IP och tog med sig en presentkasse som hon just fått av Värmlands friidrottsförbund.

PS! SÅ VAR MÖTET.

Jo, det var lite stelt där när jag frågade om tatueringen. Men i övrigt så var Irene Ekelund hur avslappnad som helst.

Hon är en cool tjej, helt klart. Och vi måste faktiskt låta henne vara sig själv. Vi kan inte försöka pressa ner henne i någon sorts form, utgå från att hon ska vara som alla andra 17-åriga talanger. Irene är Irene, liksom.

Jag tjatade förresten på henne om att flytta ner till Stockholm och det lät ganska hoppfullt. Finns bara ett hinder.

– Alltså, jag vill flytta dit! Men jag har ju min tränare, Lasse Eriksson, här. Han är en riktig värmlänning. Lasse och Stockholm – nej, det kommer aldrig hända.

Till sist måste vi också påminna alla om hur vi uttalar hennes förnamn: Det är [Ajrini] som gäller – inget annat

Galleria Duvan ligger alldeles intill tågstationen i Karlstad.

Det är en vardagsmorgon, slumrig musik rullar ut från högtalarna och bara några enstaka människor traskar omkring i varuhuset.

Inne i klädbutiken Decibelle står landets hetaste friidrottsstjärna bakom disken och försöker få ordning på sitt långa hår.

Irene Ekelund, 17, har prao den här veckan och jobbar i storasyster Jennys affär.

– Det är rätt "chill" här, säger Irene, som går första året på gymnasiet.

Kan vi dra iväg eller måste du hänga här inne?

Hon tittar på Jenny.

– Det är lugnt, du kan gå.

Vi ger oss ut på stan och vandrar bort mot en lummig park.

Irene har på sig en magtröja som blottar hennes nya tatuering – en textremsa som löper över ena höften. "We are the sun, the moon and all the stars. For all that we are, all that we have been, and all we are yet to be", står det.

– Det är en text bara, säger hon och täcker över tatueringen med jackan.

Du går stylistlinjen på Nobelgymnasiet, med inriktning på hår och make-up. Är det kul?

– Nej. Eller, själva stylistlektionerna är roliga. Men resten? Nej.

Vi tar några bilder på Irene Ekelund i parken, framför en vacker fontän. Då kommer plötsligt en liten tjej fram. Hon är runt sju år, har långt blont hår och ett imponerat flin på sina läppar.

– Kan inte jag få lite tips på hur man är fotomodell? Snälla, säger hon och tittar vädjande på Irene.

Sprintstjärnan blir generad.

– Jag är inte fotomodell. What?

Flickan vänder sig om och går tillbaka till sin skolklass.

Du valde ju bort alla friidrottsgymnasium. Vad vill du egentligen – jobba med styling eller vara löparstjärna?

– Båda samtidigt? Nej, men jag har väl redan gjort mitt val där. Det blir friidrotten. Det är redan friidrott 24/7. Men jag hoppas kunna hålla på med styling och design också.

Du är inte så intresserad av friidrott?

– Inte direkt. Jag brukar inte kolla på tävlingar och så.

Inte ens när det är OS?

– Nja.

Men du tycker det är kul att hålla på med friidrott?

– Haha, ja. Det är kul att springa. Annars skulle jag ju inte hålla på med det här. Men på fritiden gör jag annat.

Till exempel?

– Sover. Jag sover typ hela tiden. Först är jag i skolan, sen sover jag. Efter det tränar jag, sen sover jag ändå.

Är du lat?

– Haha, ja. Men jag skippar aldrig träningar! Jag kör fyra pass i veckan och varje pass är tre timmar. Då kör man hårt – det måste man, säger Irene och blir tyst för en stund.

– Alltså... jag är ganska lugn utåt, men sen kan jag vara jättejobbig när jag är med mina kompisar. De tycker nog mest att jag är "weird". Jag kan vara lite konstig.

På vilket sätt?

– Jag kan få mina små energikickar. Jag bara: "Waaah!" Haha, nej, jag vet inte. Men det är bättre att vara "weird" än "casual".

Vi lämnar parken, går förbi en båthamn och vidare till Tingvalla IP – friidrottsarenan i Karlstad.

På vägen dit får en äldre kvinna syn på Irene.

– Du är duktig du, hojtar hon när vi passerar henne.

Irene blir ställd.

– What?

Hon är inte helt bekväm med att vara en kändis.

Du fick pris som "Årets nykomling" på Idrottsgalan i vintras. Hur plågsamt var det att hålla tal?

– Det var typ det värsta jag varit med om. Jag har scenskräck till ett hundra procent. Åååh... Jag bara tackade lite folk och tog mig av scenen så fort jag kunde. Jag satt och skakade innan och tänkte: "Jag vill inte hålla tal." Jag hoppades nästan på att jag inte skulle vinna, så att jag skulle slippa gå upp på scenen!

– Och det satt massa folk på läktaren också! Jag trodde inte att det skulle vara publik och grejer...

Vi måste reda ut annan en grej. Din mamma kommer från Angola, du är född i Pakistan, men bor i Sverige. Hur hänger det här ihop?

– Min pappa jobbade typ inom FN, så vi bodde i Pakistan när jag föddes. Innan det jobbade han i Angola och där träffade han mamma. Sen flyttade vi till Sverige, men pappa bor kvar utomlands. Nu är han i Libanon.

Hur är det att vara ifrån pappa?

– Det har jag varit sen jag var fem, så jag är ganska van. Men han kommer hem ibland, på sommaren och på julafton och så. Då hälsar vi på honom i Helsingborg, där han bor.

Du bor fortfarande hemma. Visst, du är bara 17 år, men du ska inte flytta hemifrån snart?

– Jag vill ju det! Men så fort jag nämner det så säger mamma: "Nej, nej, du behöver inte flytta. Du kan bo hemma tills du är 20." Men jag vill ju inte bo hemma tills jag fyller 20!

Skönt ändå att få gratis mat?

– Jo, sant.

Till slut är vi tillbaka utanför Galleria Duvan. Vi sätter oss på Burger King och beställer in lite mat.

– Om jag får äta sånt här? Ja, typ, säger Irene och hugger två cheeseburgare.

Du har nobbat seniormästerskapen tidigare, men i sommar ska du springa EM. Varför?

– För att... det är en stor tävling? Jag vet inte! Haha. Det är väl en stor tävling?

Ja, väldigt stor. Men ska det bli roligt?

– Jo, men jag tror det är många som tycker det ska bli roligare än vad jag tycker. Folk blir så här helt "excited". Men ja, det ska väl bli kul.

Det är många som har förväntningar på hur man ska vara och bete sig, när man är en ung tjej som slår igenom så här. Du måste vara rätt trött på det?

– Ja, herregud. Alltså, jag är inte direkt en sån som säger massa saker. Typ: "Nu ska jag vara med här! Jag är bäst!" Jag är mer: "Jo, men det ska väl bli kul."

Folk blev typ förbannade när du inte skulle springa inomhus-EM i fjol. Vad tänkte du då?

– Ja, alla ska tycka och tänka om allting. Det sägs att det är mitt eget val, men ibland känns det som att det inte är det. Det är lite jobbigt. Alla ska lägga sig i, typ, och alla ska veta vad man gör.

Vad är det som lockar med att springa stora tävlingar då?

– Att det är mer stämning och att det är bättre ...konkurrens? Heter det så?

Ja.

– Det är bra att springa mot dem som är ungefär lika bra som en själv. Men jag är inte så mycket för publik och hela den där grejen.

...och springa ärevarv med svenska flaggan?

– Pinsamt! Man ska springa och hoppa runt... Jag klarar inte av sånt där.

Har du funderat på att lägga av?

– Nej, inte direkt. Men det är jobbigt ibland när man inte hinner med någonting annat än friidrott. Man har inget liv, ungefär. Jag är ändå 17 år och då vill man göra saker.

När vi har ätit upp våra hamburgare så kommer vi av någon anledning in på det här med att skaffa barn.

Och Irene Ekelund har redan planen klar.

– Jag ska skaffa barn när jag är 29 år. Varför? Jag vill inte vara 30, så 29 blir perfekt. Då ska jag köpa två hundar också. En fransk bulldog – de är så söta, deras öron... – och så vill jag ha en sån där, jag kan inte säga rasen, men de ser ut som en liten teddybjörn. När jag är 29 så är antagligen friidrottskarriären över också, så jag kommer att ha tid över för mina hundar, säger Irene och sätter händerna över sin bara mage.

– Åh, jag hamnar typ alltid i matkoma efter att jag ätit. Nu vill jag sova.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!