Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nya projektet med fästmön i hemmet

Kajsa Bergqvist och Josefin Holmqvist hemma i köket.Foto: SVEN LINDWALL

GRANHOLMEN. Kärleken.

Till en ö i Stockholms skärgård, Josefin, mat och vin.

Kajsa Bergqvist har lagt ribban på helt nya höjder.

SportExpressen möter en av våra stora friidrottsstjärnor – och pratar bland annat om...

...att hon har dålig koll på var hennes medaljer har tagit vägen.

...att hon aldrig vill hoppa höjd igen – inte ens på skoj.

...att flickvännen får köra omkring henne i rullstol.

...att hon väljer att öppna upp sitt hem för en massa främlingar.

Det är en grå dag i slutet av oktober, men temperaturen är njutbar och vinden gör sig inte ens märkbar.

Pendelbåt 83 på väg mot Strömkajen i Stockholm lämnar alltså på stilla vatten Vaxholm. 

För att drygt tio minuter senare lägga till vid bryggan på Granholmen, en ö som inte ens är en kilometer lång. 15 hushåll finns här, det flesta sommarbostäder, men i två av husen bor det folk året om.

I ett av dem har en världsrekordhållare, VM-guldmedaljör och bronsmedaljör från OS sitt hem.

Kajsa Bergqvist möter oss vid bryggan. Efter åtta minuters promenad står vi framför en pampig skärgårdsvilla från 1914 med en imponerande utsikt över Höggarnsfjärden.

Foto: SVEN LINDWALL
Foto: SVEN LINDWALL

Kajsa: ”Det här släpper jag aldrig”

Det är med andra ord lätt att förstå henne när hon säger ”det här släpper jag aldrig”. Och lägger till: ”Josefin (fästmön) får väl köra runt mig i en rullstol härute när jag blir riktigt gammal”.

Kajsa köpte huset för 15 år sedan – i augusti 2005 I samma veva stod hon på sin idrottskarriärs absoluta topp; segern i höjdhoppsfinalen i VM i Helsingfors (ett drygt år efter att hon slitit av hälsenan i vid en tävling i Båstad). 

Numera är hon också skriven på Granholmen efter att lägenheten på Kungsholmen i Stockholm sålts.

Så vad gör då Kajsa där ute på ön med sin Josefin, 33, som hon träffade för två år sedan? 

Jo, hon har öppnat krog – hemma i egna huset. Med namnet Qvistarna på Holmen. Josefin heter nämligen Holmqvist i efternamn.

Hemmakrogar är förvisso en växande trend. Men att just denna 44-åriga tidigare friidrottsdrottning väljer att slå upp sina portar och bjuda in okända (och vid detta tillfälle en journalist och en fotograf) är så överraskande att man vill rita ett stort kors i närmaste tak. 

Katten Smilla.Foto: SVEN LINDWALL
Foto: SVEN LINDWALL

Pandemin kom i vägen för en våröppning

Integritet är nämligen något som under alla år förknippats med Kajsa. Även om hon, som hon nu säger, har valt att ”sänka garden, men det finns en gräns mellan att vara offentlig och privat”.

– Om vi gjort den här intervjun för 15 år sedan hade jag vägt varje ord. Jag var liksom i försvarsställning, och alltsomoftast utan anledning. Det har jag blivit lite coolare med nu. Jag är äldre och kanske klokare. Och dessutom inte påpassad hela tiden som jag var när jag var som störst i karriären.

– De som är aktiva nu är bättre med sådana saker. Det kanske hör ihop med att man måste vara så mycket mer aktiv på sociala medier, liksom visa upp sig på ett annat sätt. Förr tränade man på i sin ensamhet för att dyka upp några gånger om året och sprattla till.

Varifrån kom idén om en hemmakrog?

– Jag har gått och funderat på en ändå sedan jag höll på med vinimport. Men det var först sedan jag träffat Josefin. Hon har krogerfarenhet (bartender på Sturehof i Stockholm) och det kändes att detta skulle vi kunna göra. Och göra det ihop, säger Kajsa medan det sprakar från brasan som Josefin tänt och katten Smilla samtidigt stryker sig mot våra ben.

Tanken var att öppna i våras. Pandemin ställde till det för dem också. Det är först nu i höst som det börjat rulla på. Det är meningen att de ska köra ett sällskap en kväll i veckan – men det kan och har blivit fler dagar. Nu rullar det på till jul och återstarten blir i april.

Gästerna välkomnas med champagne direkt när de klivit av båten. Väl på den stora glasverandan med utsikt mot vattnet serveras en middag med fem rätter.  Porslinet har ett högt affektionsvärde – det har tillhört Kajsas mor- och farföräldrar.

Foto: SVEN LINDWALL
Foto: SVEN LINDWALL
Foto: SVEN LINDWALL

Recensionen på insatsen kommer direkt

Att omgående få en recension på sina insatser är något som Kajsa är vad vid från tiden med friidrottscirkusen. 

– I grund och botten är det en prestation som bedöms. Och den prestationen måste bli bra. Det vi gör ska vara perfekt. Så var det ju med friidrotten. Du eftersträvade att allt skulle sitta. Inga misstag fick förekomma.

– Nervositeten nu kommer under förberedelsestadiet. När gästerna väl är här är det pang på. Som när man kom in på tävlingsarenan och allt släppte.

Josefin fyller i:

– Jag var nervös första gången vi körde. Det blir ju så intimt och nära när vi nu väljer att ta in oftast främmande människor i vårt hem.

Vilken är den finaste recensionen ni fått?

– Det var faktiskt ett sällskap som applåderade in oss efter middagen.

Och vad är det bästa med det liv du lever nu, Kajsa?

– Jag gör något jag älskar, på en plats jag älskar och med en människa jag älskar.

Kajsa Bergqvist glider över ribban på 2,08 fjärde februari 2006 vid en höjdhoppargala i tyska Arnstadt. Världsrekordet, som fortfarande står sig, är ett faktum.Foto: IMAGO/IBL

Fyra års bortavaro från friidrotten

När Kajsa i början av januari 2008 meddelade att det var slut med friidrotten påbörjades en period av lättnad – ”hela året innan hade jag känt att lusten saknades” – men också en lång tid av distanserande.

– Jag försökte hitta den där lusten igen, men insåg att den inte skulle infinna sig. Då var det klart, över och färdigt.

Det tog fyra år innan hon åter ville och orkade närma sig det hon under så lång tid levt för under dygnets alla vakna timmar.

Nu kretsar Kajsas friidrottande kring att vara expertkommentator i SVT.

– Den här säsongen har naturligtvis varit väldigt speciell. SVT har ganska mycket friidrott. Oftast är det något mästerskap varje år. Sedan är det SM, Finnkampen och diverse galor. Att vara med där tycker jag är skitkul. Det vill jag gärna fortsätta med om jag får.

– Även om vi nu får fart på den här grejen här hemma, tror jag att vi mår bra av att ha andra saker att göra.

Kajsa har fortfarande kvar sitt världsrekord inomhus på 2,08 från februari 2006. 

– När man haft det rekordet så länge, nu är det snart 15 år, så nu vill jag ha kvar det i all evighet. Så kommer det inte att bli, men det får gärna dröja många år till innan någon slår det.

Om världsrekordet går att jämföra med mat och vin – vad motsvaras då av 2,08?

– Det skulle vara en fantastisk köttbit med massor av tryffel och några glas Barolo till.

Men var har du alla medaljer, Kajsa?

Närmare två timmar tillbringar SportExpressen på nedervåningen (på ovanvåningen är det strikt privat) i skärgårdsvillan.

På vägen ut slår det mig att en sak fattas. Det finns nämligen inte ett spår av det som definierade Kajsas liv under drygt 20 år – höjdhoppet. Och de medaljer, pokaler, diplom och andra utmärkelser som följde i dess spår.

– Jag har aldrig, inte ens när jag var liten, haft något prisskåp. Priserna finns ju, men de har varit hemma hos mamma och pappa i alla år i någon låda där. Den senaste tiden har jag dock tänkt att jag kanske skulle göra något med allt jag vunnit, men jag har inte än kommit på vad det ska vara.

Hemma hos Kajsa Bergqvist på Granholmen syns inte ett spår av hennes 20 år som höjdhoppare.Foto: SVEN LINDWALL
Foto: SVEN LINDWALL

Efter någon minut slår det henne att hon ändå fått med sig en medalj från stan – VM-guldet från Helsingfors. Den som betyder mest för henne.

– Jag skulle ha med den i ett tv-program och jag letade och letade. Till slut hittade jag den. Medaljen låg i en skokartong under min mammas symaskin. Då kände jag att så här kan man inte ha det.

Men de 400-500 vinflaskor som sommelierutbildade Kajsa deponerat hemma hos föräldrarna i Sollentuna har hon stenkoll på. De ligger mörkt och i en perfekt tolvgradig temperatur – på gästtoaletten.

– Ska man kissa får man göra det något annanstans, konstaterar Kajsa.

Till sist; dagens dumfråga. Om vi tagit med oss en hoppställning, en ribba och en matta till Granholmen – hur högt hade du då kunnat hoppa?

– Inte ens på skoj kommer jag att hoppa höjdhopp igen. Jag testade en gång och det var som jag aldrig varit höjdhoppare. Ansatsen var väl okej, men sedan sjönk jag bara ihop. Det var en hemsk känsla. Så svaret på din fråga är – inte så jättehögt.

Att hoppa dåligt höjdhopp är alltså inget för dig?

– Det är inte min grej. Det där var ju något jag var bra på. Jag vill inte vara en dålig hoppare. Nu kan jag fortfarande tänka och känna hur det känns att hoppa två meter. Den känslan vill jag ha kvar.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.