Armand Duplantis om bråken med pappa Greg: ”Jag var en diva”

Armand Duplantis är missnöjd. 

– Jag kommer inte ha någonting att fucking titta på!

Den vid tillfället 17-årige stavhopparen har precis lekt hem ytterligare en high school-tävling, men friidrottsintresset i amerikanska Louisiana är ljummet och arrangemanget håller ingen vidare standard. 

Duplantis tar ut sin frustration på pappa Greg, och uttrycker sin ilska över att ingen filmat hans uppvärmning. Greg Duplantis skakar på huvudet när hans son irriterat lommar i väg. 

– Killen är ett pain in the ass. Det är som att försöka hantera Elton John eller någon. 

Scenen kommer från ”Born to Fly”, den bioaktuella dokumentärfilmen om den svenska stavhoppsstjärnan. 

”Mondo” skrattar när hans pappas kommentar kommer på tal.  

– Helt ärligt, det var skitkul att se. Det är en underbar scen. Min pappa är roligast i världen. Jag tyckte det var jättekul. Det var inte jättelätt att coacha mig när jag var 18, jag fattar vad han säger. Jag var en tonåring, det var så det var. Jag var en liten diva, typ, när jag var yngre. Det är kul, bara. 

Men i dag plågas Duplantis stundtals av att titta på sitt yngre jag. 

– Det är flera scener som är lite pinsamma för mig. Det ni måste förstå är att jag var en tonåring när filmen började, jag var jättebra på stavhopp men, ja, jag var bara en tonåring. 

Filmen skildrar Duplantis resa från 17-årigt superlöfte till en av friidrottens allra största stjärnor och bygger på material som regissören Brennan Robideaux samlat på sig efter att ha följt stavhopparen på nära håll de senaste åren. 

Duplantis om uppväxten: ”En outsider”

Relationen till föräldrarna Greg och Helena är en bärande del i berättelsen som nådde svenska biografer i veckan. Samarbetet kantas till en början av en del bråk – som det med pappa Greg i samband med den där high school-tävlingen – men mynnar ut i en tårdrypande scen när den vid det laget väletablerade stjärnan samma dag som OS-finalen i Tokyo inser vad hans föräldrar betytt för honom. 

När SportExpressen träffar Armand Duplantis är han 22 år gammal och har uppenbarligen redan gått igenom tillräckligt mycket för att fylla en dokumentärfilm. Duplantis har vunnit allt som går att vinna inom friidrotten. Han har hoppar decimeter högre än sina konkurrenter och har slagit världsrekord flera gånger om. 

– Det är ganska mycket känslor att titta på den här filmen. Du får se allt från början... Jag hade så stora drömmar om mig själv. Nu är jag där jag är, men för inte så längesedan var det bara en dröm. 

Men för att vara en film om en framgångsrik stavhoppare handlar ”Born to Fly” försvinnande lite om stavhoppsframgångar. 

Snarare riktar den fokus på en osäker kille som aldrig passade in – men som hittade ett självförtroende och ett sammanhang i stavhoppet. Sporten som stack ut i uppväxtens Louisiana. 

– Jag var en outsider. Jag har vetat det hela tiden. Alla körde amerikansk fotboll eller baseboll. Jag var alltid en outsider i allt jag gjorde. Jag hängde mycket med mina bröder. Det kändes alltid när jag var i skolan som att jag inte var med, jag passade inte in, säger Duplantis. 

Vad har du offrat för stavhoppet?

– Jag festade inte så mycket, jag kunde inte göra sådana grejer. Men jag ångrar ingenting. Jag är glad att jag var den jag var. Jag stannade hemma i high school, jag gick inte ut och gjorde det som mina kompisar gjorde. Jag kan inte klaga. Jag hade inte varit den jag är i dag utan de uppoffringarna. 

Vem hade du varit om du inte blivit stavhoppare?

– Nej, alltså... Jag kan inte tänka på det. Det är svårt. Jag är glad att jag har stavhoppet. Det hjälpte mig med allting i livet. Det gav mig självförtroende i allting, även utanför. Så det är svårt att tänka på ett liv där jag inte hoppar stav. 

Varför är det svårt?

– Jag kommer inte ihåg när jag inte hoppade stav. Jag har gjort det sedan jag var tre år. Det är det jag gör. Det är inte som att jag hoppar stav varje dag, men varje dag när jag vaknar finns det där i bakhuvudet. 

”Jag var ingen galning med fester”

Redan 2018 hade Armand Duplantis gjort sig ett namn på den internationella friidrottsscenen, efter den galna EM-finalen i Berlin som slutade med guld och ett hopp över 6,05. 

Men ”Mondo” kunde fortfarande inte kalla sig själv för professionell friidrottare. Det kommande året skulle han nämligen gå på college i USA. 

I ”Born to Fly” framkommer det att Greg och Helena Duplantis mer eller mindre fick tvinga sin son tillbaka till skolbänken – de tyckte inte att han var tillräckligt mogen som person för att börja elitidrotta på heltid. 

– Jag tänkte att det bara kommer hålla mig tillbaka. Jag tänkte inte att jag behövde växa som person, ta ansvar och allt det. För mig var det bara stavhopp i huvudet. Jag brydde mig inte om någonting annat. 

Året visade sig bli viktigt för Armand Duplantis. Han lärde sig dels att ta ansvar för tvätt och matlagning – men utvecklades också socialt. 

– Jag var ingen galning med fester. Men det var lättare att hänga med folk och vara lite mer social. Det var också viktigt för mig för att hitta lite balans i livet, inte bara stavhopp utan också bara vara lite glad. 

Hur bra Duplantis är på att festa i dag? Bilder från hans och flickvännen Desiré Inglanders sociala medier visar att det beställdes in enorma öl under en semester i Italien. 

– Vi gick runt i Milano och såg att någon satt med en öl lika stor som ditt huvud. Vi frågade hur stor den var, och den var två och en halv liter. Och vi sa, vi kör på det. Det var dagen efter säsongen var slut, det var en bra början på semestern. 

Och du drack hela?

– Ja. Men det tog lång tid.

Från att inte festa alls till att beställa in två och en halv liter öl, någonting har hänt där ändå?

– Haha, det är inte så vanligt för mig att köra på det! Men ibland när man är i Milano, du vet. 

”USA är ett stort och helt galet ställe”

Armand Duplantis och Desiré Inglander flyttade nyligen ihop i en lägenhet i centrala Stockholm. ”Mondo” bodde tidigare i Uppsala (han tävlar för stadens friidrottsklubb precis som sin mamma) men ”Born to Fly” utspelar sig till stor del i den amerikanska södern. 

Numera brukar Duplantis tillbringa hösten i Louisiana, innan han återvänder till Europa för vinterns inomhussäsong. Stavhoppsstjärnan menar att han är van att känna sig som ”hälften svensk och hälften amerikan”. 

– Men det kommer alltid vara en skillnad mellan båda ställena. I Louisiana är de väldigt nöjda med sin situation. De behöver inte åka därifrån, de stannar gärna där hela livet, de behöver inte ens lämna staten. I Sverige är alla stressade över att resa och åka härifrån! Det är två extremer och jag är i mitten någonstans. 

Vad har varit svårast med att flytta till Sverige?

– Språket? Det är ganska svårt. Men för fan... Det går framåt! 

Röstade du i svenska valet?

– Nej. 

Funderade du på det?

– Jag kollade på det. Jag tror att jag får det…? Jag är ju medborgare så jag kunde nog göra det. Jag hade inte tillräckligt med information. 

Har du följt med i hur det gick?

– Jag såg nog lite, men inte så mycket. Jag borde läsa mer nyheter, helt ärligt. 

Amerikansk politik får stor uppmärksamhet även i Sverige. Vissa delstaters liberala vapenlagar och högsta domstolens beslut att riva upp den grundlagsskyddade rätten till abort har väckt starka reaktioner, då det inte ens finns en debatt om liknande lagstiftning i Sverige. 

Duplantis tror att han med sin bakgrund har en annan förståelse för vad som händer i USA, men understryker återigen att han inte hänger med lika mycket som han borde. 

– Det finns verkligen stora skillnader mellan Sverige och USA, men USA är nog annorlunda från många platser i Sverige. USA är extremt på många sätt när det gäller allt, säger han. 

Tycker du att svenskar ofta anser sig veta mer om USA än de faktiskt gör?

– Kanske. Ja, antagligen. Folk i Sverige har nog mest varit i New York eller Florida, vilket är fina ställen, men det är svårt att få en bild av hela landet. USA är ett stort och helt galet ställe, det är många komponenter som utgör helheten. 

Reaktionerna var väldigt starka efter beskedet om aborträtten i somras, både i USA och i Sverige. Vad kände du?

– Jag var i Sverige då, så jag var lite utanför loopen på vad som pågick faktiskt. Jag vet inte tillräckligt mycket för att ha en åsikt där, helt ärligt. 

Mondos besked om framtiden med Desiré

Bara i år har Mondo Duplantis tagit hem tre mästerskapsguld och putsat till sitt eget världsrekord ytterligare ett par gånger. 

Vad väntar härnäst för 22-åringen som redan vunnit allt som går att vinna och hoppat överlägset högst i historien? Är det högre höjder eller fler guld som lockar mest?

– Jag vill hoppa högre, så klart. Men jag vill också vinna allting igen. Bubka har vunnit sex VM tror jag, jag har bara vunnit en gång. 

Finns det en punkt där utrustningen sätter stopp för din utveckling? Jag antar att du skulle kunna använda stavar som är längre än de som finns nu?

– De kan göra vad du vill. Om jag vill ha längre lägger de till fem centimeter. 

Men det är inget du behöver nu?

– Jag vill använda en styvare stav och det är bra om jag kan greppa lite högre också, båda är ett stort mål för framtiden. Om det känns som att jag planar ut i min utveckling så ska jag försöka ta en lite längre stav också. 

Zlatan Ibrahimovic skriver i sin senaste bok att han är rädd för vad som väntar när karriären är över. Kan du känna likadant?

– Kanske lite. Jag vet att det kommer en dag då jag inte kan hoppa stav mer, men det kommer var helt okej att sluta och göra någonting annat. Det kanske är lite tråkigt, men det är livet. Jag har haft ett jättebra liv med stavhopp, det har gett mig så mycket. 

Vad skulle ”någonting annat” kunna vara då?

– Såklart vill jag ha barn och gifta mig och allting.

Så det är inte aktuellt under karriären? 

– Jag vet inte. I Louisiana gör man det mycket tidigare än här i Sverige. Om jag fortfarande var där hade klockan tickat, men här är det lite lugnare. Men jag tänker lite på det. 

Men du kan väl göra som du vill, det spelar väl ingen roll att du bor här?

– Sant, jag kan göra vad jag vill. Och det ska jag göra. Vi får se vad som händer. 

– Renaud Lavillenie hoppar fortfarande och kan han göra det borde jag också kunna göra det. Och han är 35, då är det nog lite för sent för att få sitt första barn. Så jag hoppas att jag fortfarande hoppar när jag har fått mitt första barn. 

TV: Mondos ord om framtiden med kärleken