Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Verkar bannlyst – här är EM-truppen 2020

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

S:T PETERSBURG. Kvartsfinalen mot England kommer aldrig tillbaka.

Så låter det på sina håll, som om Sveriges gyllene ögonblick spilldes i Samara, och nu väntar en livslång väntan på nya framgångar förgäves.

Det är bara det att den inte alls behöver bli så lång.

Det var det sista härifrån, tack för i sommar, ni är aldrig välkomna tillbaka.

Lite den uppfattningen kunde jag lätt få när jag såg mig omkring efter 0-2 mot England i Samara. Ögonblicket hade passerat, hjältedådet mynnat ut i ingenting. Sverige hade kravlat sig hela vägen till en ganska överkomlig uppgift i kvartsfinal, men nej. Så här kul kommer vi inte ha igen.

Nu finns det så klart goda skäl för att inte direkt FÖRVÄNTA sig speciellt många VM-kvartsfinaler i närtid, men riktigt så där "aldrig igen”-aktig tycker jag inte att den kommande perioden för svensk landslagsfotboll verkar.

 

LÄS MER: Zlatan: ”Han är den bäste - jag är skyldig honom allt” 

 

Janne Andersson själv ville inte diskutera framtid timmarna efter sitt uttåg ur VM (han som brukar älska att spekulera och gå händelserna i förväg...), men det vill jag. 

Jag vill diskutera hur det här VM-slutspelet faktiskt betraktades som en sorts bonus, att det var EM om två år förbundet siktade på, att det här bara hände och att det nu stundar en långsam generationsväxling där vår succé till förbundskapten faktiskt kan komma att attackera nästa mästerskap med ännu bättre spelare.

Jag vill diskutera ljuset som strålar mot oss.

Granqvist i ett avvecklingsskede

Robin Olsen har nog lagt beslag på sin målvaktströja för en överskådlig framtid, och i dagsläget känns den enda realistiska utmanaren som en Pontus Dahlberg med monsterutveckling på bara ett par år. Att han skulle få möjligheter till det i Premier League känns osannolikt.

 

LÄS MER: Viktor Claesson hyllas som en av VM:s stora skrällar 

 

I backlinjen är det så klart ett stort frågetecken för Andreas Granqvists fortsatta medverkan. I mina ögon sänder flytten hem till Helsingborg och deltidsjobbet som sportchef en signal om att spelarkarriären nu träder in i ett sorts avvecklingsskede. Jag tror därför att Pontus Jansson och Victor Nilsson Lindelöf (vem av dem blir ny kapten?) bildar nytt mittlås, att Filip Helander avancerar till tredjeval och att Sotirios Papagiannopoulos, Sebastian Holmén, Emil Bergström, Tom Pettersson, Alexander Milosevic och kanske Filip Dagerstål eller Jacob Une Larsson kommer att gå en match om att ta den plats som öppnas upp.

Felix Beijmo knackas på dörren som högerback i landslaget. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL/MEDIABILD

Till vänster är det svårt att se stora förändringar, Ludwig Augustinsson har bara gjort några av sina totalt 200 landskamper och Martin Olsson fortsätter att erbjuda bra konkurrens. Till höger är det däremot annorlunda. Mikael Lustig är i något sorts gränsland, men fyller 34 om två år. Även om han vill, kommer han kunna hålla undan för en spelare som Felix Beijmo? Jag är osäker. Mattias Johanssons prestationer i Holland verkade inte värderas speciellt högt av någon anledning. Sedan flytten till Grekland har inget förändrats.

Han undrar nog vad som hände

På mittfältet väntar jag mig att Sebastian Larssons landslagskarriär når vägs ände av något skäl innan vi är framme vid 2020. Albin Ekdal är självskriven och en annan kaptenskandidat om (när) Granqvist tackar för sig, men annars är innermittfältet i behov av tydliga alternativ: Nästan ingen annan känns självklar.

 

LÄS MER: Wegerup: ”Hoppas förbundet gjort sin Zlatan-läxa” 

 

Jakob Johansson kommer tillbaka från sin skada, Alexander Fransson startar om i Norrköping, Oscar Hiljemark försöker hitta kontinuitet, Gustav Svensson köttar på i USA, Marcus Rohdén är en favorit men fick inte en minut nu, Kristoffer Olsson ska klara av en utlandsflytt i vinter, Oscar Lewicki undrar vad som hände egentligen och Simon Tibbling funderar nog på hur mycket bättre säsonger han behöver göra för att få vara med. Kanske ska vi även hålla ett öga på hur det går för Mattias Svanberg i Italien. Vill vi vara hoppfulla kan vi så klart hålla tummarna för katapultutveckling för Anton Salétros i Rostov, för Adnan Maric i Swansea eller en snabb etableringsprocess för Erdal Rakip, var han nu hade tänkt spela. 

På kanterna? 

Landslagsledningen tittade mycket och nära på Kerim Mrabti inför VM, en spelare vars förmåga med bollen och arbetskapacitet känns som klippt och skuren för det här lagets principer. Att han, Viktor Claesson – som lär lämna för en större klubb nu – Emil Forsberg och Ken Sema (som forcerar sig in snart) spelar på kanterna känns inte otänkbart. Jimmy Durmaz har förlorat sin startplats och behöver en hälsosam klubblagstillvaro för att kännas mer aktuell. Jiloan Hamad, Robin Quaison (som måste få chansen att i alla fall visa upp sig någon gång), den till synes bannlyste Sam Larsson och Simon Gustafsson lär figurera i diskussioner. 

Någon gång under de kommande två åren borde kanske någon även åka och titta på Simon Hedlund i Tyskland och Rosenborgs Jonathan Levi.

Alexander Isak är ute i kylan i Borussia Dortmund men spås ändå en enorm framtid. Foto: UWESPECK / WITTERS BILDBYRÅN

Alexander Isak är en fråga om tid

Längst fram känns det som att Sverige bara går och väntar på en anfallare som gör skillnad. Marcus Berg? Jag har svårt att se honom i en EM-trupp om två år. Detsamma gäller Toivonen, som blir 34 då, hur mycket Janne Andersson än gillar honom. 

John Guidetti behöver dels speltid i klubblaget, dels börja göra avtryck i landslaget för att känna sig säker på sin plats. Isaac Kiese-Thelin är den med bäst flyt i sitt klubblag, men vad betyder det att förbundskaptenen föredrar att slänga in Pontus Jansson som anfallare när Sverige jagar mål?

Jag vet inte, men jag vet att Alexander Isak fortfarande är en fråga om tid mer än något annat. Det kan räcka med två månaders speltid och de där 5-6 målen som behövs för att han ska göra entré. I fallet Carlos Strandberg vet alla också vad som finns. Förhoppningsvis hittar han sin plattform i Malmö FF under hösten. Hans snabbhet behövs.

 

LÄS MER: Betygen på svenska hjältarna - en får högsta betyg 

 

Utöver dessa är Joel Asoro – som faktiskt varit mer lyckosam än Isak i U21-landslaget – omöjlig att räkna bort, och detsamma gäller Mikael Ishak. Med tanke på förkärleken till spelartypen är Christoffer Nyman inte heller någon som bör ignoreras, och detsamma kan nog gälla Sebastian Andersson, som ändå gjorde 12 mål i 2. Bundesliga förra säsongen. Samuel Armenteros verkar ha fått sin chans.

Svaren på alla de här frågorna kommer också att leda oss till vilken typ av landslag vi får: Blir det ett som behåller samma spelmässiga defensiva vikt? Eller blir det något annat? 

Flera medlemmar ur ledarstaben hänvisar ofta Sveriges baktunga mentalitet till spelarmaterialets egenskaper, det finns helt enkelt inte spelartyperna för att spela med större ambition att till exempel äga bollen eller expandera.

Kommer det alltid att vara så?

Janne Anderssons första mästerskap blev en succé. Hur går det nästa gång? Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Jag tror inte det. Såg man Janne Anderssons IFK Norrköping var det en trupp sammansatt med andra attribut än den han skulpterat till VM-kvartsfinalister sedan 2016, och således ett lag med annan balans.

Det kommer kanske inte spela oss till kvartsfinal i VM, men Janne Anderssons Sverige 2.0 står knappast handfallet inför uppgiften att åstadkomma bra saker.

Noa Bachners trupp till EM 2020

Målvakter

Robin Olsen

Karl-Johan Johnsson

Pontus Dahlberg

 

Backar

Ludwig Augustinsson

Martin Olsson

Felix Beijmo

Mikael Lustig

Pontus Jansson

Victor Nilsson Lindelöf

Filip Helander

Sebastian Holmén

 

Mittfältare

Emil Forsberg

Ken Sema

Viktor Claesson

Kerim Mrabti

Albin Ekdal

Jakob Johansson

Oscar Hiljemark

Kristoffer Olsson

 

Anfallare

Isaac Kiese-Thelin

Alexander Isak

Carlos Strandberg

John Guidetti