Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tyskarna skrattade för tidigt - Karma is a bitch

Foto: LI GA / IMAGO/XINHUA/IBL IMAGO SPORTFOTODIENST GMBH
Foto: FRANK HOERMANN/SVEN SIMON / IMAGO/SVEN SIMON/IBL IMAGO SPORTFOTODIENST GMBH

So long, adieu, auf wiedersehen, good bye!

Hej då, Tyskland!

Eller, för att tala klarspråk:

Karma is a bitch.

Fiasko är ett faktum.

Skrattar bäst som sist. I fotbollen, i VM, i livet.

Tyskarna skrattade för tidigt, mot Sverige i gruppspelets andra match. Det stod dem dyrt.

Visst var det härligt att göra mål på extrem övertid mot Sverige och att få håna den svenska bänken, i den andra gruppspelsmatchen.

Men, es tut mir leid (jag beklagar): skryt när du rider hem, som man sa förr. Den där frisparken satt gott i tyska hjärtan och hos alla som ville se Sverige utslaget. Seger med 2-1, triumf och visionen om en åttondelsfinal. Men i fotboll, borde vi alla veta, är inget klart förrän den sista slutsignalen ljuder. Den sista, den allra sita. Allt annat är bara mellanspel, scener i ett äktenskap, så att säga.

Därför tvivlade jag egentligen aldrig på att vi skulle klara detta. Vi, Sverige. Därför att det här är ett landslag som aldrig ber om ursäkt. Som jag skrev inför matchen: detta Sverige ser alla i ögonen och tar sig an varje utmaning utan rädsla.

Mot Tyskland vek vi en liten stund från planen, Janne Andersson gjorde tveksamma byten, laget darrade, de inbytta tvekade och felade. 

Denna ödesstund mot Mexiko, fanns inget sådant. 

Visst, några felsteg i dansen.  Men mest av allt en enorm målmedvetenhet och oförsonlighet. 

I halvtid ringde mig Radio Sportiva från Italien, med komplimanger och frågor. Ett sådant starkt Sverige!

Men kunde det vara i längden? Jag svarade att ”ja, absolut”. 

 

Därför att den som sett detta svenska landslag, upplevt pulsen, offerviljan och lagandan, visste vad blågult var kapabelt till. Långt ifrån felfritt, men ett enat lag, sammansvetsat, älskande, kämpande.

Sällan har jag njutit så som denna kväll. En kväll då regler ställdes på sin ända, då ett allt mer desperat Tyskland slogs mot Sydkorea, då Sverige smiskade upp Mexiko och gick vidare och Tyskland fick resa hem med svansen mellan benen.

Min njutning bottnade i ett större sammanhang, bortom det på planen, utöver det i VM; fotbollen är ett maktspel, där de  stora oftast vinner. Nu visade Sverige att man än en gång, precis som Italien, bryter mot alla VM-regler. Hur många gånger någon vunnit betyder inget, allt är här och nu, brinnande hjärtan, älskande själar, redo att offra sig. 

Allt medan tyska kaxiga spelare denna kväll tystnade och slocknade. Efter de stöddiga scenerna, med hånet mot den svenska bänken senast, förpassades man nu ut i skuggan.

Vad säger ni tittare och läsare? Nog kändes det som honung och champagne, kyssar och jubel, att besegra Mexiko med 3-0, gå vidare som gruppetta och dessutom slå ut det mäktiga, stora Tyskland? Som att karma verkligen existerar, som att den illa gör, han illa far. 

Europas och EU:s stormakt, fotbollens okrönta kungar, Tyskland. Inte alltid sexiga och charmiga, men nästan alltid vinnande. Denna stund, detta avgörande ögonblick: hemskickade. Hemsända tillbaka till den tyska träningsvardagen av ett Sverige som stod upp, som efter en smärtsamt snöplig förlust i de slutsekunder då varje nederlag gör som ondast, nu visade vad för slags virke vi verkligen är gjorda av.

Det hårdaste, hårdaste träslaget och urberget. Obevekligt, okuvliga. Precis det svenska lag jag efterlyst inför matchen, det lag som inte ber någon om ursäkt.

Däremot kan vi gärna säga artigt adjö, efter detta tyska VM-fiasko.

Vielen Dank Deutschland! Många tack och hej då Tyskland!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!