Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Svenska världsstjärnan försvann: ”Är självvalt”

Malin Moström jobbar i dag med ekonomisk förvaltning mot bostadsrättsföreningar. Foto: Anna Friberg
Malin Moström i landslagströjan. Foto: ANDREAS HILLERGREN / © BILDBYRÅN
Malin Moström var Umeå IK trogen under hela sin karriär. Foto: LASSE SVENSSON
Malin Moström tillsammans med sina döttrar, elva och nio år gamla. Foto: ATHLETIC CLUB
Malin Moström tillsammans med maken Jesper Jäger och döttrarna i samband med besöket i Bilbao. Foto: ATHLETIC CLUB

UMEÅ. Diamantbollen är gömd i klädkammaren.

Och någon större koll på dagens fotboll har hon inte. 

– Det jag älskade med fotbollen var att spela. 

Men var tog egentligen en av världens då bästa fotbollsspelare vägen?

SportExpressen har hälsat på Malin Moström, 43, hemma i Umeå. 

Hon får inte speciellt många förfrågningar om att göra intervjuer längre, men har inga problem med att ses. 

Men hon gör det gärna vid lunchtid. 

– Då kan jag smita från jobbet en stund. 

Till skillnad mot många andra stora fotbollsspelare har Malin Moström valt ett liv mer i skymundan, eller ”ett vanligt liv” bortom sporten om man så vill. 

– Jag pluggade under tiden jag spelade. För mig, och flera andra i laget, var det viktigt att skaffa en utbildning. Som manlig idrottare på en högre nivå behöver man inte bry sig om det. För man kommer kunna tjäna så mycket pengar under sin karriär att man inte behöver jobba den dagen man lägger av. 

Malin Moström spelade i Umeå IK under hela sin karriär, vann sex SM-guld, fyra Svenska cupen och två Champions League-titlar. I det svenska A-landslaget blev det 113 matcher, 21 mål, och hon tog bland annat ett VM-silver, ett EM-silver och ett EM-brons med Blågult.

Med det facitet är Moström en av Sveriges mest framgångsrika fotbollsspelare genom tiderna. 

– Jag tänker inte så mycket på det, eller egentligen inte alls. 

”Då kom de över mig”

För några veckor sedan blev Malin Moström dock påmind när hon som första kvinna någonsin fick ta emot priset ”One Club Award”. 

La liga-laget Athletic Bilbao har sedan 2015 delat ut priset ”One Club Man Award”, men i år förvandlades alltså priset för första gången till ”One Club Woman Award”. 

Och det blev Malin Moström som fick åka ner till Spanien och ta emot priset.

– Det kändes så klart oerhört häftigt och jag är väldigt stolt över att jag fick det. Och då kom det över mig lite grann, när jag såg bilder från min karriär, att jag ändå varit med om en del. 

Moström hade familjen med sig ner till Bilbao, maken Jesper Jäger och parets två döttrar. 

– Tjejerna har ju aldrig sett mig spela på någon hög nivå, så det kändes lite speciellt att ha dem med sig dit. Men vanligtvis är fotbollen en väldigt liten del av min vardag nu för tiden. Döttrarna spelar fotboll och det följer jag givetvis. Och jag spelar själv i ett korpen-lag, men så mycket mer än så är det inte.

Malin Moström fick i april som första kvinna ta emot utmärkelsen ”One club award”. Eli Ibarra lämnade över priset på Athletic Bilbaos innerplan, där även Moströms döttrar fanns med. Foto: ATHLETIC CLUB

2006 gjorde Malin Moström sin sista hela säsong i Umeå. 

– Jag har aldrig ångrat att jag slutade just då. Och det finns egentligen ingenting som jag hade velat göra annorlunda. 

Priset ”One Club Award” går till en spelare som varit en och samma klubb trogen under hela sin elitkarriär, för Moströms del var det Umeå IK. 

– Jag är väldigt stolt över det jag har gjort och jag hade inga tankar då, eller nu i efterhand, på att jag skulle ha flyttat någon annanstans. 

Under tiden Malin Moström spelade i Umeå var klubben inte bara en dominant i Sverige utan också ett av världens bästa klubblag. Två år i rad, 2003 och 2004, vann Umeå IK Uefa Women's Cup, nuvarande Women's Champions League. 

– UIK ville hela tiden ligga i framkant med damfotbollen. Vi hade en organisation med Roland Arnqvist i spetsen som hela tiden ville att vi skulle få bättre förutsättningar. Det finns inget annat ställe jag hade kunnat spela på som var bättre då. 

– De allra bästa spelarna kom till oss, världsstjärnorna ville till Umeå. 

Malin Moström kysser bucklan efter att Umeå IK tagit hem Uefa Women's Cup 2004. Foto: ROBIN NORDLUND / © BILDBYRÅN

De senaste åren har storklubbar runtom i Europa satsat på damlag och under den gångna våren har det slagits publikrekord för damfotboll i samband med flera matcher. 

48 000 satt i publiken när Athletic Club och Atletico Madrid möttes i den spanska cupfinalen, drygt 60 000 när Atletico Madrid ställdes mot Barcelona i ligan. 

När Manchester City besegrade West Ham i FA-cupfinalen gjorde man det på klassiska Wembley i London inför 43 000 åskådare. 

Och i Turin fick Juventus damlag för första gången kliva in på Allianz Stadium i Turin, då satt 39 000 på läktarna. 

– Det är otroligt häftigt det som händer ute i Europa. Men det är inget som jag har tänkt på förrän nu när du ställer frågan, men det är klart att det hade varit häftigt att ha spelat inför fullsatta arenor och i en storklubb i Europa, om det hade varit så då. 

– Men jag tycker ändå att vi fick mycket kredd och syntes, åtminstone i den där Umeå-bubblan vi levde i. 

”Så trött på de frågorna”

Hon pratar lugnt på sin norrländska, är ödmjuk inför sina egna framgångar och behöver snarare påminnas om dem. 

Men vid ett tillfälle brusar Malin Moström upp ett uns, när hon får frågan om hur hon ser på damfotbollens utveckling.

– Jag är så trött på de där frågorna. Jag är less på pratet om att det har gått framåt. Visst, det har det till viss del, men det går för jäkla långsamt. 

– Och det är spelarna som hela tiden får frågorna om vad man ska göra för att ge damfotbollen bättre förutsättningar. Jag tycker att vi har gjort våra röster hörda, speciellt de som spelar i dag. Men det är de som sitter vid makten som borde få frågorna i stället. 

Moström tystnar en stund innan hon fortsätter. 

– Man förstår ju det bakomliggande, med att herrarna drar in mer pengar. Men någonstans måste ändå de som sitter på maktpositioner ta ett beslut om att förutsättningarna måste blir mer jämställda. 

– Som det är nu är det så i grunden fel. Det är astronomiska summor som skiljer. Ingen man skulle tycka att det var okej att hans fru hade orimligt mycket sämre lön och förutsättningar än vad han själv har. Men att det är så inom fotbollen verkar de inte ha några problem med. Det måste gå att fördela pengarna i en klubb mer rättvist utan att de som redan har mycket ska börja gråta. 

Så vad tror du om framtiden? 

– Jag tror och hoppas att det kommer bli bättre men jag är rädd för att det kommer att gå alldeles för långsamt även i fortsättningen.

Malin Moströms döttrar är nio och elva år gamla. 

– Jag försöker hela tiden pränta i dem att ”du kan göra vad du vill och allting är öppet för dig”. Samtidigt är det så mycket som är hårt rotat i hur tjejer och killar behandlas och vilka förutsättningar de har. Men det gäller inte bara idrotten, tyvärr genomsyrar det samhället i stort. 

”Det är självvalt”

Under de sista åren som fotbollsspelare var Malin Moström proffs och hade ”en okej lön”. Innan dess pluggade hon först vid sidan av fotbollen och jobbade sedan deltid. 

Efter karriären började hon direkt jobba som mäklare, i dag jobbar hon med ekonomisk förvaltning mot bostadsrättsföreningar.

– Jag trivs utmärkt med det, fotbollen känns väldigt längesen. 

Du syns inte speciellt ofta i några större sammanhang. 

– Det är självvalt. Nog har jag haft en del förfrågningar om att vara i expert i tv under mästerskap. Men det är inte riktigt jag. När jag slutade ville jag ha distans till allt vad var fotboll var. 

– Jag var mätt på det på något vis.

Malin Moström tillsammans med Josefine Öqvist efter segern i VM-semifinalen mot Kanada 2003. Sverige tog silver i samma VM. Foto: ANDREAS HILLERGREN / © BILDBYRÅN

Hon säger att hon är allmänt intresserad av idrott när det är något större mästerskap, men absolut ingen fotbollsnörd. 

– Jag har fått lite olika erbjudanden genom åren, att sitta i UIK:s styrelse och ha någon ledarroll, men jag har aldrig haft det där drivet, mitt driv var att spela. Det var det jag tyckte var kul med fotboll. 

När VM avgörs i Frankrike i sommar kommer Malin Moström dock bänka sig framför tv:n, åtminstone under Sveriges matcher. 

– Det tycker jag är kul att följa. Och jag är precis lika optimistisk som när jag själv spelade, jag tror och hoppas att de kommer att gå långt. 

Vilket är ditt bästa VM-minne?

– Det låter dumt om jag säger VM –94 va? Men vilken sommar, jag tog studenten och så allt det där med fotbollen, haha. 

– Nä men, det är så klart VM 2003. Att förlora finalen var oerhört tungt men det vändes ändå till något positivt, att vi tog oss så långt och tog VM-silver. Och det mottagande vi fick när vi kom hem till Sverige, det hade man inte ens kunnat drömma om. 

Malin Moström tar emot Diamantbollen 2001. Foto: SÖREN ANDERSSON / BILDBYRÅN HB

Under sin karriär fick Malin Moström Diamantbollen en gång (2001) och utsågs till årets mittfältare tre år i rad (2003, 2004, 2005). 

Det är dock inget som syns hemma i huset i Umeå.

– Diamantbollen har jag i klädkammaren, så den ser jag när jag är där inne. Resten av mina priser ligger väl i någon låda, eller står på en hylla hemma hos mamma. 

– Det är ju inte i priserna det sitter. 

Priset du fick Bilbao, vad hände med det? 

– Det ställde Jesper fram när vi kom hem därifrån, så det får väl vara där ett tag men sen kommer jag nog plocka bort det.

– De är ju inte speciellt snygga de där grejerna.

Titlarna, priserna, men det finns något mer som många minns från Malin Moströms framgångsrika fotbollskarriär.

– Pippilotterna! Jag fick till och med en fråga om det nu när jag var i Spanien ”what about that?”, haha. 

– Jag vet egentligen inte. Men det var en praktisk matchfrisyr med de där två tofsarna. Det blev min grej. 

Lunchrasten är slut, Moström hoppar upp på cykeln och trampar tillbaka till jobbet. 

 

LÄS MER: Hedvig Lindahl: ”Jag vill spela med ett herrlag” 

LÄS MER: Fotbolls-VM 2019: Sveriges matcher och tv-tider 

LÄS MER: Här är Sveriges trupp till fotbolls-VM