Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ingen seger är skönare än den man får kämpa för

VM-truppen firar bronset. Foto: TOMMY HOLL/TT / TOMMY HOLL TT NYHETSBYRÅN
Nilla Fischer firar bronset i Göteborg. Foto: TOMMY HOLL/TT / TOMMY HOLL TT NYHETSBYRÅN

Ett blågult folkhav och den röda mattan utrullad.

Folkets sång, folkets kärlek.

Hyllningarna av ett landslag som aldrig kunnat ta något för givet, som aldrig fått något gratis.

Ingen seger är skönare, ingen kärlek större, än den man måste kämpa för att nå.

Sol över Götaplatsen, jubel i Göteborg och i svenska hem och tv-soffor när damlandslagets brons firades.

Ja, jag väljer att skriva damlandslaget, att poängtera att det handlar om kvinnorna. Jag gör det för att jag vet hur mycket kamp som ligger bakom allt.

Kvinnors och flickors fotboll måste ännu stundtals försvaras och förklaras. Därför var denna stund så njutbar. Att se Nilla Fischer, Caroline Seger, Kosovare Asllani och de andra på scenen. Att se mina fotbollsspelande döttrar framför teven och glädjas åt att detta är deras vardag, att så mycket har hänt sen jag började spela som liten och vi tjejspelare hånades. 

Därför är varje medalj på damsidan dubbelt värd, därför instämmer jag i hyllningarna av detta landslag som spelat ett långt ifrån felfritt VM men med ursinnig vilja och glödande hjärtan.

***

Damerna har firats förr, ja. Men varje framgång är unik och ovärderlig, också för att damfotbollen utvecklas så snabbt och konkurrensen hårdnar. Detta brons har därför sin egen tyngd, detta firande var så välförtjänt, kanske mer än någonsin.

Inget har glatt mig mer detta mästerskap än att se hur damfotbollen växer, hur de stora fotbollsnationerna England, Frankrike, Italien och Spanien nu äntligen också gett sig in i leken på allvar. Det kommer att utveckla och lyfta sporten ännu mer och det kommer att gå fort. 

Hade då inte de svenska brons-tjejerna varit värda att firas i huvudstaden, att möta folket i Stockholm, landets största stad, som herrarna? Det kan man tycka. Men nu har Svenska fotbollförbundet sen länge bestämt att Göteborg är damernas stad, för att ge dem en egen plattform och för att chanserna till stor publik där bedöms bättre än i Stockholms större utbud. Jag tycker att det är rätt tänkt. Vad man än arbetar med måste man se klart och erkänna verkligheten som den är, inte hur man skulle vilja att den var. 

***

På bara 50 år har kvinnors fotboll vuxit och utvecklats bortom alla förhoppningar och förväntningar – trots alla hinder på vägen. 

Men därifrån till att kräva likabehandling in i minsta detalj är steget långt. Herrlandslaget rör sig i en annan verklighet, de genererar en helt annan publik och helt andra pengar. Mäns fotboll är en miljardindustri som få andra sporter, även på herrsidan, bara kan drömma om. Därför är det kontraproduktivt och okunnigt att prata om exakt samma löner och resurser – eller precis samma sorts medaljfirande.

Damerna måste göra sin egen resa och det gör de, som de gör det. Det starkaste och vackraste detta VM har varit att se utvecklingen i spelet, hos så många lag, den utveckling som är grunden för att locka publik och sponsorer och vinna folkets stöd.

Jag minns EM 2005 i England, jag var där och bevakade det svenska landslaget. Där fanns en ung stortalang som hette Caroline Seger. En blyg men lovande Hedvig Lindahl. Och där rådde ett närmast totalt ointresse bland publiken och i engelska medier. Halvtomma läktare, ett mästerskap som spelades i skuggan. 

Nu står vi här, fjorton år och en evighet bort efter ett hårdbevakat VM med rekordpublik.

Och Caroline Seger, hon som står som lagkapten på scenen på Götaplatsen. Hon anar avskedet vid horisonten, hon likt flera av de andra trotjänarna. 

Men de vet att om detta är ett farväl, då kunde det inte ha varit mycket vackrare.