Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En av mästerskapets absolut bästa spelare

Ngolo Kanté och Didier Deschamps ger varandra en kram efter slutsignalen. Foto: ROLAND KRIVEC/DEFODI.DE / IMAGO/DEFODI IMAGO SPORTFOTODIENST
Kanté. Foto: "FRANCE V BELGIUM" / VI IMAGES / MAURICE VAN STEEN WK VI IMAGES

S:T PETERSBURG. Och om ni fortfarande har ögonen öppna blev det alltså Frankrike som gick till VM-final. 

Nej, jag vet, det har inte varit speciellt vackert, det har sannerligen inte tagit världen med storm, men det är väl dags att räck upp händerna nu?

Didier Deschamps får rätt.

Paul Pogba bär runt på Antoine Griezmann, Samuel Umtiti kan inte sluta vinka till läktarna. Det är franska flaggor överallt i ögonvrån när Kylian Mbappé avverkar sin 40:e dubbel high-five, ett mörkblått hav vibrerar i sin segerfrossa.

Jag känner igen allt. Eller, förra gången var inte Mbappé med, men resten. I juli 2016 satt jag på Stade Velodrome och såg Frankrike vänta ut ett tyskt spelövertag, skaka av sig sin passivitet och straffa Jogi Löws landslag i de stunder då koncentrationen brast.

I kväll såg jag samma landslag göra nästa exakt samma sak.

Går Frankrike till final som världens andralag? Nej, det har jag svårt att tro. 

Kunde Didier Deschamps bry sig mindre? Inte ens om han försökte.

Det här var en semifinalinsats som inte kunde lukta mer DD, det här är ett franskt landslag som spelar fotbollen som han känner den själv: Kontroll, struktur, positionsspel, en matchinledning som gick ut på att inte göra något dumt, omställningar och en perfekt kniv i motståndarna från en hörna, lägg locket på.

Alltid tillräckligt, aldrig för mycket.

Du känner igen det från spelaren, hann som vann den här turneringen för 20 år sedan: Vinn till varje pris, låt andra underhålla.

VM-finalen är hans och Frankrikes nu, trots 0-0 mot Luxemburg i kvalet, krysset i Vitryssland, förlusten mot Sverige, formationsexperimenten, gruppspelshacket, Benzema-bråk, Giroud i startelvan och den otroligt försiktiga vägen fram. Utan den offensiva härlighet som hela den franska fotbollen har tillgång till, men med sista ordet. 

Jag är inte ensam om att ha haft svårt för att applådera Deschamps sätt att leda det här laget, jag har alltid väntat på mer, jag kommer fortsätta göra det, men när Frankrike förbereder sig för sin andra mästerskapsfinal på tre år vill jag också räcka upp händerna och ge honom en förbannat stor eloge.

Att släpa sitt gäng till Moskva utan att riskera någonting, med så mycket kvar att ta av, det är verkligen inte illa.

Hazard och Griezmann växeldrog

Roberto Martinez och Belgien spelade sitt livs match i kväll, och det syntes till en början.

Det var hans lag som tog (eller fick) kommando direkt, drog ihop sin trebackslinje med bollen (vilket var nästan hela tiden i början), gick över till fyra när Frankrike försökte kontra. I centrum för det mesta: Eden Hazard, som såg skrämmande ut i allt han gjorde och sänkte nog marknadsvärdet på Benjamin Pavard med en sisådär 10 miljoner euro under matchens första femton minuter. 

Hjälpt av sin närmast magnetiska balans i varje aktion vände han upp, bröt igenom, ryckte ifrån och pressade allt han såg. Han fick i väg två avslut, först ett strax utanför, lite senare ett till via Varanes räddande huvud – men det var hela uppenbarelsen, hungern i honom och hans lagkamrater som lämnade det bestående intrycket.

Det kommunicerades frenetiskt hela halvleken. Lukaku skällde ut Fellaini efter tre minuter för att bollen kom två decimeter fel, De Bruyne gestikulerade vilt, Witsel pekade och gormade, emellanåt såg det ut som ett stort torgmöte för att säkerställa att den här gången, den här gången gör vi allt rätt, eller hur?

Frankrike? I en halvtimme smög hela laget runt, sedvanligt avvaktande och försiktiga. Om Belgien snackade sig igenom matchöppningen såg Didier Deschamps lag ut som om de nästan ursäktade sig när de ville be om ordet, rädda för att ta för mycket plats, som ett barn första dagen i sin nya skola. Det skulle dröja tills det att Antoine Griezmann bestämde sig för att inta scenen innan vi fick en annan tendens.

Som tur var gjorde han det utan att tvinga oss igenom en hafsigt producerad livesändning om själva beslutet den här gången. 

Att dra ut på saker verkar fortfarande ligga honom varmt om hjärtat just den här sommaren, men här började han i alla fall så småningom krypa längre ned, hämta mer boll och det fick hela Frankrike att vakna till liv, drivna av Griezmanns förmåga att låsa Belgiens mittfält i rätt läge och sätta fart på bollen. Man började rada upp halvchanser och pressa Belgien högre. Roberto Martinez lag hade behövt påminnas om att deras motståndare inte bara var där för att vänta bort kvällen – och hade det inte varit för Thibaut Courtois fenomenala benparad på Benjamin Pavards friläge från höger hade man fått mer än så.

Kanté en av mästerskapets bästa

Andra halvlek såg ut att börja som den första, men fram störtade Samuel Umtiti vid första stolpen på en hörna, och med hjälp av Marouane Fellainis lockar guidade han bollen förbi Courtois.

Med det förändrades allt.

Belgien flackade med blicken, såg lika chockskadade ut som man gjorde efter Japans ledningsmål, som om hela laget vaknade upp i nästa överflödiga avsnitt av Baksmällan-filmerna och undrade var man hade hamnat.

Det tog en stund att repa sig, men när man hade gjort det började den oundvikliga forceringen, den här gången långt rakare och enklare att förutse än den som hade startat matchen. Inläggen haglade, främst från höger, mot Fellaini och Lukaku.

Det blev enformigt, idéfattigt och mödosamt. 

Frankrikes försvarsspel är det minsann inga fel på, mittbacksparet med Umtiti och Varane är ett av världens bästa och visade varför i kväll. Framför sig har man ett skydd som heter duga i N’Golo Kanté, ett livs levande fyramannamittfält och en av turneringens absolut största spelare. Belgiens energifattiga forcering blev just energifattig av Kanté och hans vänners effektiva nedstängning av hela matchen, av alla avbrott, inkast, blockeringar och vunna dueller – och plötsligt var vi bara klara här.

Deschamps får rätt

VM i Ryssland skulle alltid avgöra hur det här belgiska landslaget blir hågkommet, oavsett om de vann eller förlorade i kväll. I vissa perioder såg det ut att vara fyllt av beslutsamhet, i andra av skräck inför stundens monumentala betydelse. När de kommer ut på andra sidan kommer besvikelsen att överskugga den imponerande vägen till semifinal, inte för att det inte blev guld, utan för att man trots alla sina enorma begåvningar inte var tillräckligt nära att forcera ned Frankrike.

Svårforcerade. Svårforcerade Frankrike. Smaka på det och vänj dig.

Du ville också se något annat? Du tycker att det här bara är halva nöjet? Du ville se  Dembelé, Griezmann och Mbappé forsa fram? Du ville se Pogba rättvänd med bollen, dribblandes, passande och skjutandes? Mer? Du vill se mer!?

Jag ville det, men jag ska faktiskt bara vara tyst nu.

Det heter ofta att fotbollen inte har några rätt eller fel, men i kväll är det svårt att ge den franska förbundskaptenen något annat än segern.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!