Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Aldrig förr har två så dåliga lag öppnat VM

Foto: SERGEI KARPUKHIN / REUTERS BILDBYRÅN
Foto: SERGEI KARPUKHIN / REUTERS BILDBYRÅN

GELENDZJIK. Fyra långa år kom och gick.

Äntligen öppnas dörrarna till fotbollens egen sagovärld igen.

Först ut?

Plats 70 mot 68: Ett rostigt hopkok från närområdet mot en grupp praoelever som varit på klassresa i Spanien.

Hettan slår mot betongläktaren med full kraft. Jag kisar mot solljuset, ser inte mycket men hör John Guidettis röst eka över planen, inte för att han pratar högt, det är bara akustiken och tystnaden runtomkring. Vi ska få titta en kvart på träningen, se svenska spelare som njuter, svenska spelare som torkar svetten ur pannan, svenska spelare som försöker hålla drömmen om att ens vara här på en armlängds avstånd.

Själv förstår jag inte hur de lyckas, det är svårt att inte ryckas med. I min värld är VM ett paradis, en sagovärld, och just nu sitter jag mitt i den. Det flyger inte runt drakar i himlen eller dyker upp talande djur i kullarna runt Gelendzjik, men det finns en känsla här, en som suddar ut alla gränser. 

Du kanske känner igen den. Det kanske räcker med att någon säger Papa Bouba Diop, Bebeto, Roger Milla eller Jorge Campos för att hela din tillvaro också ska färgas av ett fantasifullt skimmer, så där så att man nästan tvivlar på om namnen faktiskt tillhör riktiga personer. 

På näthinnan sitter blonderade rumäner. När jag blundar hoppar Cuauhtémoc Blanco jämfota mellan backar. Det kittlar till i hjärtat.

Sämsta öppningsmatchen någonsin

Till Ryssland alltså, av alla platser, med allt vad det innebär. 

Otroligt. Vet vi att det inte är fejk?

Inga drakar i himlen, inga talande djur, men det ska tydligen finnas troll. 

Det är svårt att hitta någon punkt på jorden som har lika många kontaktytor med, tja, det mesta, som den här. Vi har kommit till ett land som tänker tillgodose sina intressen i sommar, och som – på ett eller annat sätt – vidrör väldigt många av de där politiska, sociala och ekonomiska frågorna som håller på att...vad vet jag, skaka om det mesta, i bästa fall.

Det är inte bara svårt, utan fullständigt omöjligt att hålla allt det där på en armlängds avstånd när uniformerade män patrullerar i ögonvrån, när man ser fler batonger än fotbollar, när regnbågsfärgade skosnören är på väg till 736 spelare och ja, ni vet. Det vi har mötts av här är en annan VM-värld att navigera i än den som César Sampaio tonsatte, men i dag flyttas i alla fall en del fokus bort från det politiska slagfält som dominerat uppladdningen, och vad passar då egentligen bättre än en match mellan värdnationen och Saudiarabien för att komma i gång?

Well, alla andra matcher som ska spelas?

Inte bara för att det är Saudiarabien – är vi med i dolda kameran? – av alla länder som ska bjuda upp till dans, utan aldrig, inte en endaste gång, har två så dåliga fotbollslag öppnat ett världsmästerskap. 

Här har man väntat fyra långa år på den här dagen, och ut i manegen kliver ett gästspel från landslagsfotbollens motsvarighet till korpen.

Rysk fotboll? I förfärligt skick

Vi talar alltså om turneringens två lägst rankade gäng, 70 mot 68 på Fifa:s lista.

Vi börjar med Saudiarabien. 9-32 i målskillnad. Två segrar, två oavgjorda och nio förluster i VM. Det saudiska förbundets senaste desperata försök att närma sig fotbollsmässig anständighet har gått ut på att skicka en drös spelare till Spanien genom ett enormt sponsoravtal. Två av de nio som åkte i januari fick göra enstaka inhopp. 

När laget tränade dagen innan premiärmatchen avbröts passet av idrottsministern Turki al-Sheikh som ville lämna sina tips.

Skicka in clownerna.

Turki al-Sheikh avbryter Saudiarabiens matchförberedande träning. Foto: ABEDIN TAHERKENAREH / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Ryssland? På planen är det väl en annan sak? Värdnationen brukar ju vara bra? 

För all del. Det är bara det att rysk fotboll är i ett förfärligt skick, och på något sätt har det kanske med allt det där andra att göra.

Engelska tidningen Independent hade under onsdagen en snygg sammanfattning av de senaste 15 årens haveri här. 2005 vällde det in spelare från Portugal i Dinamo Moskva, däribland Maniche och Derlei, som båda vunnit Champions League med Porto. Oligarkpengar och hjälp från superagenten Jorge Mendes skulle bygga ett kraftverk, men när Dinamo under sensommaren samma år ställde ett lag med bara utlandsproffs på planen fick Vladimir Putins regim nog: Var i helsike var alla ryssar?

Under det kommande decenniet mixtrade hans idrottsminister Vitaly Mutko – av många utpekad som en av arkitekterna bakom statens dopingprojekt – med krav på antalet utländska och inhemska spelare i varje lag. Han stannade på max sex importer och minst fem av landets egna, en kvot som fortfarande gäller.

Det ironiska? Vi kan dels flabba lite åt att oligarkpengar inte var så roligt för fotbollen i just Ryssland, men framför allt är det utfallet som är en bakläxa.

Robbie Williams kan rädda invigningen

Regeln är i sig protektionistisk, till för att skydda ryska fotbollsintressen, således ganska fashionabel, men konsekvensen har blivit motsatt. Förbundskaptenen Stanislav Cherchesovs landslag är, hmm, hur säger man det här…totalt fallfärdigt. Det vilar på 38-årige Sergei Ignashevich längst bak och fylls ut med en generation spelare som tycks kapabla till mindre än hälften av det som Guus Hiddinks succélag med Andrei Arshavin och Roman Pavlyuchenko mäktade med i EM 2008.

Foto: SERGEI CHIRIKOV / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Anledningen? När rysk fotboll skärmades av från världen och skyddades från konkurrens förslappades kraven på vad ryska spelare behövde kunna. Samtidigt blev efterfrågan på bra inhemska spelare mer akut, vilket pressade upp lönerna. Ligans bäst betalda spelare är Artiom Dziuba, en 29-årig forward med blygsam målproduktion för Zenit. Landets stora talanger, som Alan Dzagoev och Alexander Kokorin, stannade hemma för att tjäna pengar och slutade utvecklas. 

Vilken tur då – för visst måste det väl vara tur? – att just en grupp praoelever från botten av La Liga (bara tre är med i truppen) står för motståndet när denna statligt sanktionerade slackerförening ska sparka i gång sommaren, eller hur? 

Det enda som kan rädda tillställningen är om invigningsunderhållningen Robbie Williams, som hämtats tillbaka från 1996, krutar en straff utanför som en hyllning till Diana Ross. Eller om vi får se ett Siphiwe Tshabalala-avslut i klykan, en Thorsten Frings-kanon från 80 meter. I alla fall ett Omam-Biyik-upphopp!

Någonting för att det här i alla fall ska se ut som en VM-premiär.

Men vart var jag nu igen? Just det, i Gelendzjik.

Till slut har den där kvarten gått. Jag släntrar ned för stentrapporna och ser ett landslag orientera sig i dagsljuset, utan att egentligen ha sett någonting. Den varma luften dallrar. Albin Ekdal häller i sig en skvätt vatten, Mikael Lustig drar med handen genom en blöt kalufs och Karl-Johan Johnsson luftar händerna under målvaktshandskarna. 

Jag låter blicken vandra över de skogsklädda bergen i bakgrunden. Jag ser batongerna och uniformerna. Jag ser den brasilianska gubben med mustaschen och pokalen. Jag ser Dani Jarques namn på Iniestas linne. Jag ser Asamoah Gyan och jag ser Moustapha Hadji. Jag ser Martin Dahlin ligga som ett streck på midsommarafton.

Jag känner hur det kittlar i hjärtat.

 

MISSA INGA VM-NYHETER: Få största VM-nyheterna direkt i Messenger! 

NYHETSBREV: Få SportExpressens nyhetsbrev om VM 

LÄS MER: Sveriges grupp och VM-schema

LÄS MER: Sverige i VM – trupp, betyg och matcher 

VM-TIPSET: Tävla och bli bäst i Sverige

LÄS MER: Alla trupper i fotbolls-VM 

LÄS MER: Alla tv-tider för VM 2018

LÄS MER: Fotbolls-VM – hela spelschemat 

FÖLJ VM: Liverapporter från alla VM-matcher

LÄS MER: Vad är VAR – och varför finns det? 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!