Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Det påståendet är förstås nonsens

Stina Blackstenius jublar efter segern mot Tyskland i VM-kvartsfinalen.
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Det svenska landslaget - inför jättepublik i VM i Frankrike.
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Hanna Ljungberg och Victoria Sandell Svensson firar VM-bronset 2003.
Foto: SÖREN ANDERSSON / BILDBYRÅN
Pia Sundhage jublar efter att ha slagit in den avgörande straffen mot England i den andra matchen i EM-finalen 1984.
Foto: LARS JANSSON
Sveriges landslag - i det första världsmästerskapet för damer. I Kina 1991.
Foto: © BILDBYRÅN
Lena Videkull gör tummen upp under VM 1991 i Kina.
Foto: BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Josefine Öqvists måljubel under VM i Tyskland 2003.
Foto: LENNART MÅNSSON / © BILDBYRÅN
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
1 / 9

Vägen har varit så lång och så kantad med törnen.

Men i detta mästerskap har den varit rosbeströdd, mer än någonsin.

Fortfarande återstår en lång mödosam väg att gå för damfotbollen, men låt oss njuta här och nu, innan vi på nytt blickar framåt och strävar vidare.

Större publik på arenorna, rekordsiffror i tv, seriösare bevakning, bättre fotboll, mer beröm och fler stora fotbollsnationer som deltar. VM i Frankrike har på många sätt varit en succé och en bekräftelse på att damfotbollen fortsätter att ta sjumilakliv i rätt riktning.

För svensk del har avancemanget till semifinal inneburit ännu mer uppmärksamhet och intresse. Inför semifinalen mot Nederländerna har Sverige en gulddröm inom räckhåll. Svåruppnåelig men inte ouppnåelig. 

Det hävdas ibland att det inte spelar någon större roll hur det går i mästerskapen, svensk damfotboll vilar ändå på en så solid grund, sen decennier. Nonsens, förstås.

LÄS MER: Nederländernas krisplan för att få stjärnan spelklar 

Ett självspelande piano 

Herrfotbollen är ett självspelande piano, man får enorm uppmärksamhet i både dur och moll. Damerna däremot står inte och faller med ett VM-resultat men får oskattbar draghjälp av varje framgång. I Sverige såväl som i andra länder. En finalplats, för att inte tala om ett VM-guld, vore ovärderligt för att locka nya spelare och nya sponsorer, vinna ytterligare terräng.

Fråga italienskorna, som genom att spela sig till kvartsfinal efter 20 år borta från VM, erövrade motsträviga hjärtan och skrev historia. Det italienska fotbollsförbundet förväntar sig en flodvåg av flickspelare i olika åldrar när ungdoms- och barnserierna börjar igen till hösten. Italienska mammor som inte velat sända sina döttrar till fotbollsträning har tänkt om efter att ha sett Le Azzure i sommar.

Finalen 1984 spelades på en leråker

Den striden är redan vunnen i Sverige. Jag var en av de flickor som började spela när det fortfarande ansågs fel. Som banade vägen, blev retad och hånad. 

När jag skrev min bok Damelvan förstod jag att jag inte varit ensam. Motståndet mot att kvinnor skulle spela fotboll var länge obevekligt. Starkast var det i många stora fotbollsnationer ute i Europa, Tyskland undantaget.  I VM i Frankrike har dessa landslag äntligen varit bland de mest intressanta: England, Frankrike, Italien, Spanien. Att vinna VM i dag är något helt annat än 1991 då det spelades första gången och damfotbollen var en liten sport, på alla plan. Då deltog 12 länder, nu dubbelt så många: 24. Kvaliteten på spelet är knappt ens jämförbar, så stora framsteg har gjorts kring teknik, taktik och fysik. När Sveriges damer vann EM-guld 1984 på en leråker i engelska Luton deltog fyra nationer i slutspelet: Sverige, Danmark, England och Italien.

Sportbarerna - ett talande exempel 

Att de stora fotbollsnationerna nu alla finns med i toppen är oerhört viktigt. Länder med intresse, kunnande, status, tyngd och miljoner potentiella nya fans. 

Detta VM är en av många milstolpar men mycket väg återstår och den måste damerna själva sträva vidare på. Intresset är större än någonsin men inte jämförbart med det för herrarna. 

Ett talande exempel är sportbarernas sändningar. Bara 15 procent av de barer och restauranger som sände herr-VM i fjol visar damernas matcher. Av O'Learys 75 barer visade alla herr-VM men bara 48 damernas. 

Spelet utvecklas ständigt, men mycket måste ännu bli bättre. Jag bevakade de blågula tjejerna för första gången i OS 2004 i Aten, 15 år bort, men även i dag har många spelare skrämmande svårt med sina uppspel då de sätts under press. Här har mer tekniska landslag, som just Italien, redan kört om oss, trots vårt försprång.

Den vinnande vägen: framgång föder framgång

Arbetet måste fortsätta, rättvisa villkor förtjänas, publiken tjusas ännu mer. Kommuner och förbund ska skapa likvärdiga förutsättningar, ja. Men kommersiella aktörer måste se till publiksiffror och intresse, dem måste man vinna av egen kraft. Vrede och klagan skapar bara motsträvighet och motreaktioner, den vinnande vägen där framgång föder framgång den enda hållbara. 

Detta VM har varit det bästa dammästerskap jag sett och njutit, utan konkurrens. Låt framtidsbygget fortsätta härifrån med brinnande vilja, men realistisk syn på saker.

Innan dess, låt oss dock drömma och njuta av Sveriges semifinal. Denna sjudande, skimrande VM-sommar.

LÄS MER: Megan Rapinoe försvarar - efter bråket med Trump