Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Det är jäkligt jobbigt – gör bara mitt bästa”

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: Anders Ylander / GT/Expressen
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Han är en av svensk etermediers allra mest omdiskuterade röster. 

SportExpressen har talat med Radiosportens poetiskt lagde kommentator Christian Olsson om de utflippade formuleringarna, om han skriver manus på förhand – och om den stundtals fräna kritiken på de sociala medierna.  

– Det kan vara jäkligt jobbigt att känna att man inte får vara som man är, säger Olsson. 

Sigge Eklund har anklagat honom för att vara en wannabe-poet som vill stjäla uppmärksamhet från matcherna. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson dömde ut hans kommentatorsstil som "vidrig". 

Och i andra änden av skalan har vi alla som hyllar honom som en kultfigur. Som ett språkligt geni. Som en ovärderlig stämningshöjare i VM-festen. 

Väldigt många har åsikter om Radiosportens kommentator Christian Olsson. Mannen som utnämnde Ludwig Augustinsson till "hela världens solkatt" efter 1-0-målet mot Mexiko – och som titulerade Andreas Granqvists straffmål i samma match som "ett mål som får asfalten att blomma". 

https://twitter.com/Radiosporten/status/1012209003672363008

”Det är män som är negativa”

Och Olsson känner av att han berör. Mer än någon tidigare. 

– Jag har aldrig fått så tydlig respons, så tydligt positiv respons, som i det här VM:et. Det är förbluffande många som hör av sig. De är till 90 procent positiva, och så är det annat gäng som känner: “För helvete, låt bli det där med blommorna och bina. Bollen, bollen, bollen – gick den i mål eller inte?”. Kvinnor är nästan alltid positiva till hur jag jobbar. Och de som är negativa är män, säger Olsson. 

Men har Sigge Eklund rätt: är du en poet-wannabe? 

– Jag vill verkligen inte bli en poet. Jag har ingen sån medveten längtan. Men det kanske kryper omkring en dold poet inom oss alla? Man vill ju kunna säga saker som folk tar till sig. Saker som folk berörs av. 

– Jag har hållit på i 15-20 år med att kommentera och jag har alltid fått höra att jag inte är som alla andra. Det här är ett jobb där man inte behöver uttrycka sig på standardsättet. Det är okej att vara som man är. 

Har din poetiska ådra alltid välkomnats hos Radiosporten? 

– Nej. Inte med öppna armar. Och det är klart att det är bra att få höra hur man kan förbättras. Men jag fick tidigt höra från folket som var chefer då att jag skulle strypa de där grejerna, att de inte stod ut med att jag höll på. Och det var säkert bra, för jag har ju låtit ännu värre. Men samtidigt kände jag då att jag inte kunde ändra mig. Så jag tänkte, ja, jag får väl låta så här och inte göra de stora matcherna då. 

 

LÄS MER: Slutspelet i VM 2018 – allt du behöver veta

LÄS MER: Fotbolls-VM – spelschema och tv-tider

 

”Kan inte säga klyschor”

Men du fick ju de stora matcherna till slut? 

– Ja, tills slut, men det var väl till stor del för att de som gjorde de stora matcherna slutade hos oss. Eller det där lät väldigt blygsamt. Såklart att de tror på mig. Men det är ändå viktigt att nämna att Lasse Granqvist slutade hos oss och att det fanns ett tomrum. 

Det diskuteras väldeliga kring huruvida du skriver ner saker att säga på förhand. Gör du det? 

– Det är lite både och. På ett sätt kan man inte skriva ner det man ska säga, det går så fort ju. Men i fotboll är det saker som återkommer hela tiden: inkast, målchanser, mål. Så då förbereder man sig omedvetet. Sen har jag svårt att säga de där klyschorna. “Sätta sig i förarsätet”. “Han har många strängar på sin lyra”. Det kan jag inte säga. Då måste jag säga att “Han har många strängar på sitt piano” i stället. 

Christan Olson och Håkan Mild kommenterar VM tillsammans. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

– Men om vi tar ett exempel: miraklet i Milano, när Sverige slog Italien och gick vidare till VM. Då pratade jag med en kompis som jag spelar badminton med före matchen, och då började vi spinna loss kring vad jag skulle säga om vi gick vidare: “Äntligen ska vi åka till saltgruvorna i Sibirien, till de stora mustascherna, de röda torgen” och så vidare. Som tur vad sa jag inte exakt samma sak, men jag sa ungefär samma sak fast med andra ord. 

"Herrejävlar – vem säger så?"

Känner du att du har som uppgift att komma med bevingade ord – att orden ska leva upp till ögonblicket?

– Nä, det känner jag inte alls. Det blir bara så. Som sagt, man kan inte skriva ner det man ska säga. Som med matchen mot Italien, då hade jag i bakhuvudet det vi hade snackat om på badmintonmatchen. Det är som när man håller tal på bröllop: man säger aldrig det man har skrivit ner, men man får en ledning av det. 

– Man blir ju så glad också. Som när Ludwig Augustinsson gör mål. Jag blir så otroligt glad, så där vet jag inte riktigt vad jag säger. Så kan jag känna när jag lyssnar på mina referat i efterhand: “Herrejävlar, vem säger det här? Var kommer det härifrån?”. Det bara kommer. Jag har absolut ingen längtan att säga bra saker bara för att. Eller stila mig, jag är ödmjuk inför uppgiften. 

Vad har du för retoriska förebilder? Blir du inspirerad av människor utanför sportens värld?

– Ja, jag tycker att det är väldigt roligt att lyssna på någon som är bra på att berätta. Allt går så snabbt nu, så man måste ha nåt extra för att hålla kvar åskådarna. Om du knackar på dörren och vill ha någons uppmärksamhet i två minuter, då måste du säga nåt attraktivt.

– Tänk hur många tal politiker hållit, och tänk på hur otroligt få man minns. Det är Kennedys “Ich bin ein Berliner” och Martin Luther Kings “I have a dream” och Palmes “Satans mördare”. Och såna som lyckas nå fram, de tycker jag är jädrigt häftiga. Ord är gratis, och det är så få som gör dem värdefulla. 

Christian Olsson med tidigare vapendragaren Ralf Edström. Foto: TOMMY PEDERSEN EXPRESSEN

”Jättesvårt att smälta”

Vad tycker du om kritiken du får – att du borde ta ett kliv bakåt och bli en mer återhållsam referent? 

– Det är helt okej att tycka, men det är något med radio- och tv-kommentatorer som gör det okej att säga i stort sett precis vad som helst. Ge mig tangentbordet så ska jag ro i väg utan att tänka på att det finns en mänsklig mottagare på andra sidan som ska behöva smälta det här och leva vidare. Det kan bli väldigt hårt. Men då tänker jag bara på det negativa. Då tänker jag inte på kvinnan som skrev att hon ville gifta sig med mig efter att ha hört mig kommentera. 

– Det kan bli hätskt. Jag lider inte av det egentligen, men de där hårda orden kan man väl balansera ibland? Jag försöker bara göra mitt bästa. Jag försöker inte ta över matchen och göra den till min grej. Jag ser saker hända och så försöker jag berätta, och då är detta man får av mig. Många tycker att det är bra, andra tycker inte att det är bra. Det kan vara jäkligt jobbigt att känna att man inte får vara som man är. Vissa saker är jättesvåra att smälta. Folk säger åt en att tänka på de där 93 procenten som är positiva. Men det är väldigt svårt. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!