Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bakom succén döljer det sig en tillfällighet

Foto: KIERAN MCMANUS/BPI/REX/SHUTTERST / KIERAN MCMANUS/BPI/REX/SHUTTERST REX FEATURES
Gareth Southgate Foto: FACUNDO ARRIZABALAGA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

S:T PETERSBURG/MOSKVA. It’s coming home.

Eller: Den här gången sjungs det i alla fall inte med ironisk underton.

Varför?

Bakom Englands succé i Ryssland döljer sig både år av planering och en tillfällighet som fick allt att gå lite fortare.

När vi sätter oss på planet mot S:t Petersburg ekar den i huvudet, och om den mot all förmodan skulle sluta göra det är mannen i stolen bredvid mig redo att komma till undsättning.

Han har halat upp sin bärbara högtalare, dragit i gång låten och gömt den i ryggsäcken igen. Ut dånar ”Three Lions”, den inofficiella mästerskapslåten som bandet The Lightning Seeds gjorde tillsammans med komikerna David Baddiel och Frank Skinner inför Englands arrangemang av EM 1996. När några bakom oss desperat ber vem det än är som spelar musik att skruva ned volymen deltar han ironiskt i kören.

– Turn it down! Turn it down!, ropar han och flinar stort mot sin kompis i sätet bredvid.

Låten har genom åren fått kultstatus i England, främst på grund av refrängen och budskapet om att ”fotbollen ska hem”, men alltsomoftast har den gnolats ironiskt. England har ju inte varit nära att ta hem någonting, utan snarare gjort det till sin paradgren att misslyckas på de mest genanta sätt, ofta tidigt i turneringen.

Mannen bredvid mig, som snart däckar handlöst och dreglar bort flygresan, är inte ensam. På flygplatsen vi lämnar, den vi landar på, på barer, i parker, caféer, torg och på andra platser, medan brexit-diskussionerna störtar ned i pannkaka och förvirring och ministrarna som fick folkomröstningen att hända lämnar sina poster, hörs melodin i bakgrunden. Hela England tycks vibrera av alla möjliga anledningar. 

Football’s coming home, och den här gången är det med allvar i rösten.

I kväll möter landslaget Kroatien i VM-semifinal, men varför är det annorlunda nu?

Foto: IMAGO/COLORSPORT / IMAGO/COLORSPORT IMAGO SPORTFOTODIENST

Fotboll är – surprise! – ofta hemskt komplext att förstå sig på, vi finner oss själva alldeles för ofta lite lurade av våra egna förklaringar till hur allt hänger ihop. Det finns nästan alltid en riktig, handfast bakgrund till varför ett lag vinner, men tillfälligheterna lämnar aldrig en historia om framgång i fred.

England är inget undantag.

 

LÄS MER: Fotbolls-VM i tv – tider och kanaler

 

Englands fiaskon i en klass för sig

Många av er är säkert bekanta med ett fenomen på Twitter när en användare sammanfattar dråpligheter som drabbat en och samma fotbollsklubb i ett par inlägg. Jag tror att de brukar gå under rubriken ”Banter years” eller något liknande, en sorts sammanställning av inkompetens och dåliga resultat som till slut spårar ur till parodi.

Englands landslag är i en klass för sig. Är det inte straffläggningar för tusende gången på raken är det Rob Green som tappar in ett rullande avslut mot USA, David Beckham som sparkar ned Diego Simeone, Paul Gascoigne som skickas hem för att han är full, David Seaman som missbedömer ett överlångt inlägg från Ronaldinho, Darius Vassell, David Batty eller Jamie Carragher som missar en avgörande straff, Paul Robinson som sparkar hål i luften på ett hemåtspel, Wayne Rooney som trampar Cristiano Ronaldo mellan benen, Island som vinner, Luis Suarez som joggar ifrån Gary Cahill, Mesut Özil som går förbi en förtvivlat långsam Gareth Barry som blir kallad sköldpadda av Joey Barton. Theo Walcott som åker med till VM fast han knappt har gjort en riktig match, Frank Lampards mål som inte räknas eller Manuel Neuer som gör assist från eget straffområde.

I slutet har profetian aldrig uppfyllts: It’s not coming home, det är aldrig ens nära.

Misstag, syndabockar och bedrövliga misslyckanden: Allt det här har i grund och botten sprungit ur en fotbollsnation med stora bekymmer, usel på att lära av både resten av världen och sin egen historia, förblindad av sin egenupplevda, men falska, överlägsenhet.

England under 4-1-förlusten mot Tyskland 2010 Foto: BERNAT ARMANGUE / AP

Det har skrivits böcker om hur det blev så, den bästa jag har läst är Rory Smiths ”Mister – The men who gave the world a game”, som handlar hur England exporterade tränaryrket till andra länder under 1900-talets första hälft, men utvecklade en attityd till resten av världen som otillräcklig och inte lyssnade på tränarna när de kom tillbaka. När den ignoransen fick sällskap av Premier Leagues finansiella vulgariteter fördjupades problemen. Jag vet inte hur många konversationer jag har haft med både kolleger, tränare och spelare som vittnar om fotbollslandet ”utan lärandekultur”, om ekosystemet av felaktiga slutsatser som inbegriper medier, tränare, supportrar och spelare.

– När jag spelade fanns det aldrig en lärandekultur. Det fanns en beskyllande kultur, full av misstag och rädsla, som Graham Potter beskrev det när jag pratade med honom för snart ett år sedan.

Kort sammanfattat har England suttit fast i en fotbollsmiljö med dåligt uppdaterade taktiska idéer, träningsprinciper med fokus på fysik, en förkärlek till fysiska spelare och fysisk fotboll. För dåligt utbildade ungdomstränare, en senior tränarkår som reducerats till att rädda kvar hopplösa bottengäng i Premier League men aldrig kan eller får möjlighet att utveckla någonting i ligans hastiga miljö, där utländska tränarimporter sedan länge konkurrerat ut inhemska kolleger. Runt allt detta har ett diskussionsklimat som söker syndabockar och hela tiden återvänder till samma gamla lösningar härskat: Efter varje mästerskap gäller det att byta förbundskapten, kämpa hårdare och hitta spelare som bryr sig mer om landslaget. 

David Beckham visas ut mot Argentina 1998 Foto: BILDBYRÅN HB

Ur allt detta föds landslag efter landslag som skickas till VM och EM och ser ut på ungefär samma sätt: Individuellt skickliga spelare som tar på sig landslagströjan men spelar en och en. Det bästa exemplet av alla? Laget 2006, tycker jag. Ett gäng där många vunnit Champions League och borde kunnat gå för VM-guld. Men Sven-Göran Eriksson trängde in Steven Gerrard och Frank Lampard bredvid varandra fast det aldrig verkade fungera. I kvartsfinalen föll Englands gyllene generation mot Portugal med sina elva bästa spelare på planen, men utan hänsyn till hur de bäst kunde prestera tillsammans, och aldrig har nog problemen illustrerats tydligare än i kontrast till den sommarens världsmästare Italien, som valde bort en av Francesco Totti och Alessandro Del Piero för att det passade spelsystemet bättre.

Southgate bara en slump?

Gareth Southgate gör entré några minuter efter Janne Andersson till presskonferenspodiet i Samara. England har vunnit med 2-0 mot Sverige efter mål av Harry Maguire och Dele Alli. 

Nu väntar deras blott tredje VM-semifinal genom tiderna.

– Vi har kommit hit för att vårt kollektiv är så starkt. Vi lär oss fortfarande. Vi vet var vi är. Det går bra för att spelare som Cahill, Jones, Welbeck, Pope, Butland och Rose har varit exceptionella även om de inte spelat. Deras attityd ger oss så mycket, säger han.

Så fortsatte det, han lyfte fram alla. Alla utom sig själv. Alla tränare i Premier Leagues topplag som har tränat spelarna i landslaget, alla spelare som spelat i kvalet. Sin företrädare, Roy Hodgson. Alla. Efter presskonferensen försökte min kollega Simon Bank på Aftonbladet rabbla namnen på alla Southgate hade tackat, men fick knappt ihop listan. Jake Livermore, för att han var reserv på hemmaplan. Alla.

– Det mest anmärkningsvärda nu är att vi spelar semifinal fast vi bara väljer från 33 procent av spelarna i Premier League. Det är ett stort problem. Vi spelar med en del unga spelare som knappt är etablerade i sina klubbar, men vi känner att de kan spela som vi vill spela, fortsatte han.

Straffsegern mot Colombia var Englands första i ett VM Foto: MAXIM SHEMETOV / REUTERS BILDBYRÅN

Ingen Gerrard. Ingen Lampard. Ingen Rooney. Ingen Rio Ferdinand. 

Inga glorifierade supertalanger som fick i uppdrag att rädda världen vid 18 års ålder. I stället: Harry Maguire från Sheffield United, som fick fart på karriären i Marco Silvas trebackslinje i Hull. I stället Dele Alli, som slog igenom i MK Dons och League One. I stället Harry Kane, som lånades ut till fyra klubbar längre ned i seriesystemet innan Mauricio Pochettino gjorde världsklassanfallare av honom. Jesse Lingard? Utlånad fyra gånger. John Stones från Barnsley. Jordan Pickford (sex lånesejourer) och Jordan Henderson från Sunderland. 

– Pickford för mig är en prototyp för en modern målvakt som fungerar i europeisk och internationell fotboll, säger Southgate.

– Premier League är annorlunda. Det är fler inlägg där fortfarande, det är annorlunda, men Pickfords snabbhet och distribution är fantastisk.

Själv sitter jag några rader bak och hör hans ord skära rakt genom traditionell engelsk fotbollskultur. Nästan alla resonemang är omvärldsorienterade, nästan ingen av de traditionella klyschorna slinker igenom. I Southgate har England fått en ledare som dels avdramatiserat relationen mellan landslaget och medierna (”det blir en bättre upplevelse för alla om vi är öppna”), men även studerat vilka unga engelska spelare som gör framsteg, i vilka spelsystem och träningsmiljöer och varför. 

Hans 3-5-2, hans sätt att beskriva och resonera. Ödmjukheten, språket, straffsegern över Colombia. 

Men var det inte bara en slump att det blev så här?

Vinner allt på ungdomsnivå

Inte riktigt, men till viss del. Egentligen var det ju inte meningen att England skulle tränas av Gareth Southgate nu, men in i handlingen klev Daily Telegraph.

Sam Allardyce var 67 dagar in på sitt jobb som förbundskapten när två av tidningens  undercover-reportrar fångade honom på kamera medan han beskrev hur man kunde kringgå det engelska fotbollsförbundets regler för så kallat ”tredjepartsägande”, men även häcklade sin företrädare Roy Hodgsons talfel. Det dröjde inte många dagar innan han fick lämna jobbet, med bara en landskamp på meritlistan.

Om den händelsen och slutspelsträdet som öppnade sig för England i Ryssland är tillfälligheterna som tagit laget till semifinal, är det relevant att prata om det målmedvetna arbetet också.

Gareth Southgate (t.v)i samspråk med Dan Ashworth (t.h) Foto: EDDIE KEOGH FOR THE FA/REX/SHUTT / EDDIE KEOGH FOR THE FA/REX/SHUTT REX FEATURES

Valet av Allardyce var symptomatiskt för utmaningen som ligger eller låg framför engelsk fotboll. På förbundet hade vissa viljor kommit underfund med att något drastiskt behövde göras efter ett misslyckande för mycket. Man började arbeta för ett omtag likt det Tyskland gjorde efter EM 2004, har jag fått beskrivet för mig. I ett längre led av förändringar togs bland annat West Bromwichs sportchef Dan Ashworth in som ”teknisk direktör” 2012 – och även om herrarnas A-landslag inte visat tecken på att röra sig framåt för än nu började andra göra det.

Under 2017 skulle Englands U17-landslag vinna VM. Deras U20 likaså. Deras U18-landslag har vunnit den prestigefyllda turneringen i franska Toulon tre år i följd. Deras U19-landslag är europeiska mästare. Deras U21-landslag gick till semifinal i Polen förra sommaren. Även på damsidan har resultaten förbättrats, landslaget gick till exempel till semifinal när EM spelades i Holland senast.

I bakgrunden finns revidering av tränarutbildningar, principer och idéer om ungdomsfotboll. Dan Ashworth har ansvarat för den övergripande genomlysningen, men att det var Allardyce som skulle få uppdraget att förvalta spelarna på seniornivå, det rimmade inte riktigt med utvecklingens riktning.

Att Allardyce fick jobbet från början var i mångas ögon en signal om hur illa ställt det var på den engelska tränarfronten. När förbundet i stället tvingades se sig om efter en ny förbundskapten fanns inga uppenbara alternativ på marknaden, i stället blickade man inåt mot Southgate, som tränat U21-landslaget tidigare.

Southgates tränarkarriär började i Middlesbrough men övergick i ett misslyckande när laget åkte ur Premier League. I likhet med till exempel Graham Potter hade han en profil som inte riktigt gick hem i den engelska fotbollsmiljön. Utvägen i hans fall blev jobbet på FA, i Potters att ge sig av till Sverige.

Nu, i samma stund som Potter lämnar Östersund för att ta över Swansea i The Championship, kan Southgate vara på väg att bana väg för en ny tid.

”Inte kunnat lyssna på den på 20 år”

Englands träningsbas ligger i Repino, en dryg timmes bilfärd utanför S:t Petersburg. Det vräker ned när vi närmar oss, i pressrummet är det bråk mellan några av de äldre journalisterna.

– I’ve hit a journalist before mate!, ropar någon i ett ögonblick som är nära att spåra ur fullständigt.

Harry Maguire firar sitt ledningsmål mot Sverige Foto: CHEN YICHEN / XINHUA/AVALON.RED B950

Vissa saker har med andra ord inte förändrats, men kanske är något på gång. Även i engelsk fotbollsmedia har en långsam generationsväxling börjat synas, en annan ton tränger igenom, en mer omvärldsorienterad, mindre syndabockshungrig och självreflekterande våg av skribenter syns på de stora tidningarna.

En bit bort från bråket står Jack Pitt Brooke, som skriver för The Independent.

– Ungdomsfotboll i England har mer gemensamt med andra länder i Europa nu, det har ändrats sedan ett par år tillbaka. Vi spelar mer på mindre planer, vilket gör att unga spelare utvecklas mer tekniskt. Vi har även stärkt upp akademierna, vilket gör att de kan attrahera bättre spelare. Förr hade engelska spelare vare sig samma tekniska förmåga som i Italien, Spanien eller Tyskland, men det stämmer inte längre, säger han.

– Southgates idé har varit att engelska spelare visst kan spela passningsorienterat, vi behöver inte slå långt och försvara oss. Den insikten har nog skapat det här laget, och den här turneringen ger hela landet självförtroende, ett sorts bevis på att det går.

Inne på hotellet, där både spelarna bor och alla medieaktiviteter äger rum, promenerar Jordan Henderson runt i badtofflor. Kieran Trippier hänger vid en darttavla. John Stones spelar bowling.

Gareth Southgate dyker upp en stund senare. 1996 blev han syndabock när England förlorade EM-semifinalen mot Tyskland på straffar. Han säger att han inte har kunnat lyssna på ”Three Lions” eller höra orden ”football’s coming home” på 20 år.

– Men det är kul att höra att folk njuter av den nu. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!