Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är världens mest osjälviska spelare

Foto: THANASSIS STAVRAKIS / AP TT NYHETSBYRÅN

MOSKVA. Bara Kroatien skickar hem Kroatien från Ryssland.

Fotbollen stannar på resande fot och sällskapet "Englands demoner" har fått en ny medlem: Världens mest osjälviske fotbollsspelare.

Mario Mandzukic fick göra målet han aldrig tänkte snooza förbi.

Få saker skapar lika stora sympatier som en förlängning i en match av den här magnituden. Efter sex VM-matcher och över 90 minuters slit, en klocka som tickar över 100 minuter, två lag fulla av spelare som springer runt med en förgiftande tanke om att det här ögonblicket kanske aldrig kommer åter: Vem förtjänar att förlora då?

Den som står och sover.

Någon annan slutsats är svår att dra efter Mario Mandzukic avgörande, för det var han som vaken längst, precis som vanligt.

Efter att vi sett matchen vi ville se, med inramningen som den här turneringen har saknat lite för många gånger och dramat som en semifinal gärna får bjuda på – då blev det berättelsen om Kroatiens osannolika, envisa väg till VM-final som gick segrande över den om Englands definitiva avsked av gamla våndor.

När Kieran Trippier struntade i att gå till väders mot Ivan Perisic struntade även John Stones i att hålla huvudet på skaft. Han vilade på hälarna, men sådant sysslar inte Mandzukic med.

Världens mest osjälviska spelare hade ingen annan att tänka på än sig själv. Det var målet han har sprungit ett halvt liv för att göra, det var stunden han offrat sig för, det var hjälterollen han förtjänade.

Såg ut som ett frimärke direkt

Men låt oss börja från början, för vägen dit var inte spikrak.

Inför Sveriges kvartsfinal mot England satt vi en grupp om ungefär 20 journalister samlade i en röd sammetssoffgrupp ute i Repino, förorten till S:t Petersburg där Englands träningsbas ligger. Det engelska förbundets utvalde talare för dagen var Kieran Trippier, och nästan alla frågor handlade om hans tillslag.

Han berättade om sin bror, som äger en bilmekanikerfirma nu, om eftermiddagarna på gårdarna och gräsplättarna i Bury när han skickade högerslägga efter högerslägga mot samma tegelväggar. 

Någon av åhörarna ville ha mer detaljer om det tekniska utförandet, vad gör han egentligen? Vad tränar han på?

– Don’t know mate like really it’s basically just tryin’ to put in hard work in practice everyday like, svarade Trippier.

Om den beskrivningen var något av en besvikelse var Trippiers matchöppning här det motsatta, och ”tryin’ to put in hard work in practice everyday like” har sannerligen givit resultat. Frisparken såg ut som ett frimärke i sekunden han slog den, läktarna elektrifierades.

Det var ett aggressivt England som snabbt acklimatiserade sig till sin ledning. Man lämnade Raheem Sterling och Jesse Lingard på mittlinjen vid defensiva hörnor och lät Jordan Pickford försöka hitta båda med något jag vill beskriva som Roberto Abbondanzieri-utsparkar i djupet. (Googla det!)

Pickfords uppsyn påminner om den mest skräniga killen i det brittiska grabbgänget som har bränt sönder armarna första dagen och ägnar nätterna åt att spilla ut öl i den avstängda poolen på den spanska semesterorten – men dra åt helsike vad han kan både vakta och fördela bollar från ett fotbollsmål.

Kroatien förlorar inte på det sättet

Hans England gjorde en bra första halvlek, full av tekniskt fina prestationer, mod, rörelse och taktisk lojalitet. Jobbigast av allt hade Kroatien (läs: Lovren) med Sterling, oftast stod han utan chans i löpduellerna, men kontringarna blev för ivriga lite för många gånger.

Det sjöngs och firades och sjöngs lite till, om Harry Maguire, om att hela den här sporten ska med hem till öarna. 

På andra sidan arenan sjöngs det också, men om andra saker: Kroatiens Domagoj Vida, till exempel. Det buades åt honom också, från ryska supportrar (skulle jag tro) efter veckans politiska provokationer. Som svar fick han en stöttande ramsa av sin klack. 

Kroatiens spel då? Well, första halvlek var blek och spretig. Perisic skickade ett avslut utanför i en halv omställning, Rebic hade en vänsterknorr rakt på Pickford efter en hörna, men även om man blev varmare i kläderna efter en kvarts spel såg insatsen ganska planlös ut. Det var fint och snyggt när Modric, Rakitic och någon till sydde ihop små passningsmönster, men det ledde sällan eller aldrig till något konstruktivt.

England ledde. England var bättre. England gick till halvtid med en halv VM-final i fickan.

Men när det gäller Kroatien kan vi vara säkra på en sak: Ska det förloras ska det inte förloras så här.

Plötsligt var det kalabalik

Ut kom ett mer organiserat lag, men inte bara det. Det var nya hjärnor i huvudet på spelarna, andra känslor i deras kroppar. Man byggde anfallsspel med fler och tydligare linjer och triggers, mer intention och mer hot.

Även om inte de riktigt heta chanserna ramlade ned runt Pickford var det en osäkerhet som hade smugit sig in i det engelska försvaret efter bara några minuter. Kroatien fick blodvittring, började trakassera engelska försvarare – och utan att någon visste ordet av hade Ivan Perisic stormat in en kvittering.

Upp med allt engelskt lugn i luften och se det smattra ned över hela planen. Medan Southgates lag hade fullt sjå med att samla ihop sig själv fortsatte Zlatko Dalics att flåsa. Härifrån såg det ut som att arkitekten hette Luka Modric, han flyttade ned och ut mot högerkanten för att söndra formen på Englands lag, och plötsligt var det kalabalik.

Det kloka bollinnehavet övergavs, Henderson fick ingen luft, långbollar började skickas mot den inbytte Rashford. England bjöd på lösa bakåtpassningar, missförstånd på långbollar, tappade inlägg, felpassningar på egen planhalva.

Plötsligt såg de ut att möta sina demoner (och Modric), och när slutsignalen ljöd behövde de omgruppera. 

Förlängningen böljade på samma sätt som matchen: Först England, sedan det mest extraordinära av allt som hände den här kvällen: Att Kroatien orkade arbeta sig in igen.

Modric ben såg ut att ha tackat för sig, Mandzukic behövde syrgas och letade efter en rastplats på mitten – men sedan repade alla mod. 

Pickford hade redan parerat ett avslut från en meter från Mandzukic, men strax efter förlängningens omstart var det återigen han som höll sina sinnen påslagna. En ganska slentrianmässig icke-situation, en andraboll och pang hade England snoozat bort möjligheten till sin första VM-final sedan ungefär halva fotbollens historia.

Vet ni vad Kroatiens väg till finalen har påmint om? 

Portugals till den som spelades i Paris om Europamästerskapet 2016. 

Inte för att spelsättet är identiskt eller så, utan för att det är i försvinnande få ögonblick som man vält motståndet över ända, fått publiken att häpna av trollbindande fotboll eller tänka att det här, det här ser ut som ett världsmästarlag. 

Steg efter steg har VM fortsatt, lag efter lag har åkt hem, spelare för spelare från Kroatien också – men med en trögflytande envishet och – när det behövs – spetsig trupp har man hittat ett sätt.

Ingen skickar hem Kroatien utom Kroatien.

I kväll var man illa ute igen, men tack vare en anfallare som ägnat hela sin karriär åt att inte lämna något åt slumpen ska man spela match här igen på söndag.

Vad gäller förlorarna? Historien släpper inte sitt tag så lätt. På läktaren i kväll satt en lång rad ”Fifa-legendarer”, inbjudna för att ta del av nöjet. Diego Maradona var en, med sin hand, den som också har skickat hem England med ett trauma. Där satt även Thomas Berthold, den tyske mittfältaren som Paul Gascoigne tacklade när han blev avstängd i semifinalen 1990.

I kväll fick deras demonförening en ny medlem: Mario Mandzukic.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!