Olof Lundh: ”Mina barn har fått betala ett pris”

Forskare förbryllas över det faktum att jorden plötsligt börjat rotera snabbare kring sin egen axel och i somras sattes ett nytt rekord. Det uppmätta dygnet var 1,59 millisekunder kortare.

För fotbollsjournalisten Olof Lundh verkar det fortfarande som att dygnet innehåller åtminstone 48 timmar.

– Det har blivit mycket. Den här hösten har varit väldigt.. extrem, säger TV4-profilen.

Förutom landskamperna och Champions League-resorna har det som vanligt blivit åtskilliga artiklar och blogginlägg på Fotbollskanalens sajt. Krönikor i Dagens industri.

Podcasten. Morgonsofforna. Filip och Fredriks Alla mot alla. Plötsligt dök han upp som gäst i Bianca Ingrossos talkshow.

Annars räcker det egentligen med att ta en snabb titt i det veckoschema han lagt ut på Instagram för att inse vidden. När det inte är boksignering i Löddeköpinge så är det studentafton i Lund eller samtal om Qatar-VM i Umeå.

Olof Lundhs skuldkänslor

Sju olika städer på fem dagar, med ett avstånd på 125 mil mellan den sydligaste och den nordligaste.

– Jag måste erkänna att det varit ännu mer än det jag skrev på Instagram. Det här med boken blev lite större än vad jag trott, säger han och fortsätter:

– Eller ja, mycket större. Jag har fått en otrolig respons, och det är uppenbart att det finns ett stort intresse för frågorna, det märker jag inte minst när jag reser runt så här.

Vi ses på Handelshögskolan i centrala Stockholm. 56-åringen, vars nya bok ”Templet i öknen – så köpte Qatar världens största sport” nyligen kommit ut, har genomfört ännu en föreläsning och boksignering.

Spotify har precis köpt rättigheterna till boken och har till VM utvecklat innehållet med intervjuer och ljudklipp till fyra poddavsnitt.

Nu sitter han med en quinoasallad och en burk mineralvatten vid ett av långborden på innergården. I morgon flyger han ner till emiratet för drygt en månads intensivt arbete med tidernas kanske mest bespottade idrottsarrangemang.

Hur får du allt att gå ihop?

– Det får man inte. 

Han följer upp det snabba och korta svaret:

– Man får inte ihop livspusslet om man ska jobba mycket och jobbar man med journalistik ska man hänga med i allt. Vill man vara bra måste man hänga med, det är väldigt svårt att stå vid sidan av när det händer något stort, om man inte har en jäkla disciplin. Jag har inte den disciplinen. 

Olof Lundh fortsätter:

– Och det är klart att det har betytt att mina barn har fått betala ett pris, att jag inte alltid har varit närvarande. Sen finns det säkert nåt plus med mitt jobb också, men absolut är det så och jag gör mig inga illusioner om att det varit på något annat sätt.

Hur påverkas du av det samvetsmässigt?

– I stunder när jag är lite låg kan jag ha dåligt samvete över det, det kan jag absolut ha. Mina barn är vuxna nu, men jag tror inte riktigt att de har reflekterat över de här sakerna än. Men ibland kan jag känna att jag inte räckt till. Att jag har prioriterat mitt jobb. Så är det.

”Jag får energi av att göra mycket”

Vi kommer in på vad som driver honom i arbetet.

– Jag tycker fortfarande att det här jobbet är jävligt roligt. Jag har egentligen inga fritidsintressen, mina barn är vuxna och har flyttat ut, och jag lever som särbo. Så jag har rätt mycket tid. Och jag får energi av att göra mycket, så har det alltid varit.

Han fortsätter:

– Sen har det varit intensivt, men det har det egentligen varit sen 2016 då jag skrev min första bok. Jag har skrivit mina fem böcker vid sidan av, jag skulle inte riktigt kunna leva med prestationsångesten att ta ledigt från jobbet ett antal månader för att skriva en bok, för tänk om det inte blir någon. Samma sak att jag inte plockar ut något förskott. Jag vill inte känna den pressen. 

Har du gått över gränsen någon gång, blivit utmattad?

– Aldrig. Än så länge. Jag är rätt noga med det där. Jag tränar regelbundet, jag cyklar ofta till vardags och jag bor fyra trappor upp utan hiss. Jag försöker ändå sköta mig själv. Det tror jag är jävligt viktigt. Klart jag har haft mycket, men det vore löjligt av mig att påstå att jag varit nära utbrändhet, för det har jag inte.

– Men det är klart att man ibland kan känna att det är jävligt mycket. Samtidigt känner jag att det är så kul. Jag inser att alla inte känner likadant, men jag blir väldigt rastlös om jag inte har mycket att göra.

En annan sak är skräcken inför en eventuell förlust.

Det märks inte minst i buren i Alla mot alla, där han tillsammans med Ebba Kleberg von Sydow utgör någon slags vinnarskalleduo.

Mår du så dåligt i buren som det ofta ser ut?

– Ja, det kan vara ren och skär ångest där. Jag blir jävligt förbannad på mig själv när jag inte kan något som jag tycker att jag borde kunna. Det finns en slags skam i det.

Var kommer det ifrån?

– Jag tror att det, i mitt fall, hänger ihop med att jag är uppvuxen i Lund i en rätt akademisk miljö. Det där hänger liksom kvar i mig. Man ska ha alla rätt, få högsta betyg.

”Det finns en oerhörd skam i att förlora”

Kan humrar dö en naturlig död?

– Där svarade vi ju rätt!, utbrister Lundh och skrattar.

”Idiotfrågan” är ett moment i Alla mot alla och lockar kanske inte alltid fram det bästa hos de tävlande.

– Men jag och Ebba vände och vred på det. När man sitter där i buren blir man stressad av de där idiotfrågorna. Det kan jag skaka av mig. Men jag har fortfarande inte skakat av mig en fråga från första säsongen där jag hade fel på frågan vilket som är Sveriges största landskap, alltså Lappland. 

Är du likadan i ditt arbete?

– Ja, helt klart. Det gör mycket ondare när någon annan har en nyhet jämfört med glädjen jag känner när jag har en egen nyhet. Smärtan är mycket större och det är samma i Alla mot alla. Det finns en oerhörd skam i att förlora. Jag är 56 år gammal och jag har inte lärt mig att förlora, det där går inte ur mig.

– Men jag upplever också att många man träffar, som tittar på programmet, uppskattar det. Att jag ger de dåliga förlorarna ett ansikte. Det finns nog många där ute.

Det faktum att han nyligen nominerades till Stora journalistpriset i kategorin ”Årets röst” blev ytterligare en boost.

– Jag inser att alla ser olika på det här med branschpriser, men för mig är det stort. Jag är väldigt stolt över att mitt arbete uppmärksammas och jag ser nomineringen som en seger i sig. Andreas Cervenka som vann är en av mina absoluta favoritjournalister som jag i princip alltid lär mig något av.

Prisades gjorde han dock av Sveriges centralförening för idrottens främjande.

Olof Lundh: ”Det är det värsta jag vet”

Nyhetsartiklar, bloggar, krönikor, poddar, gästspel i alla möjliga tv-program. Trots bredden är det många som fortsatt ser på Olof Lundh som ”den där granskande fotbollsjournalisten”.

Det gillar han inte.

– Det där är det värsta jag vet, för jag märker att det irriterar andra journalister. Naturligtvis med rätta på ett sätt. För jag är inte den enda som granskar.

Men du syns mer i en massa olika sammanhang?

– Ja, men det blir.. jag gillar inte det där. Att jag får det epitetet, för då tror folk att jag sätter det på mig själv. Vilket jag absolut inte gör.

Känner du dig missförstådd på det sättet, att din bredd får stå åt sidan för din spets?

– Nej, egentligen inte. Inte missförstådd. Jag vet att jag gör väldigt mycket, men jag känner samtidigt att min journalistik går som en röd tråd genom allt, oavsett om det handlar om sociala medier eller böckerna eller min podcast. 

TV4-profilen fortsätter:

– Det är det jag tycker är så otroligt roligt med mitt jobb, att det är så brett och att jag får göra så många roliga grejer. Men jag gillar inte när andra sätter en stämpel på mig, epitet som är generella och inte helt korrekta. Det irriterar mig. För jag får ju höra av andra, lite hånfullt, ”ja, det är väl du som ställer kritiska frågor?”. Ja, det är inte jag som säger det.

Det ingår också lite i uppdraget?

– Ja, så är det ju. Men jag hör det ganska ofta. Många verkar gilla att etikettera journalister, men jag tycker att jag borde vara svåretiketterad i och med att jag gör så många olika grejer.

Upplevde du samma sak på den tiden då du var ”han som vågade ställa kritiska frågor till Zlatan”?

– Ja, precis. Det var väl ett antal gånger som han blev förbannad på mig. Sen kanske jag inte tycker att frågorna var så jätteallvarliga. Men han blev kanske argare på mig fler gånger än vad han blev på andra. Där tycker jag generellt att vi var lite för dåliga. Inte nu, men på den tiden var vi för dåliga. Vi drogs in i det. Men det är vad det är.

VM 2022 har egentligen fascinerat Olof Lundh sen den där decemberdagen 2010 då Fifas dåvarande president Sepp Blatter stod på en kongress i Zürich och öppnade det kuvert vars innehåll förkunnade att Qatar tilldelats VM 2022.

Känslan är att du tidigt gjorde VM i Qatar till ”ditt”. Du var väldigt snabb på bollen?

– Det är alltid svårt att prata om sig själv på det sättet, säger Lundh och skruvar på sig.

– Men visst, andra medier har nog vänt sig till mig genom åren för att de upplevt att jag följt frågan länge. Förhoppningsvis för att jag både har kunskapen och trovärdigheten. Jag har väl en fördel som andra krönikörer kanske inte har och det är att jag har varit i Qatar, och flera andra länder i området, en himla massa gånger med landslaget. 

Olof Lundh betonar dock:

– Sen är jag inte ensam om att ha skrivit om det här, långt ifrån, men jag har kanske skrivit mer om det och pratat mer om det än andra.

Tror Zlatan kommer till VM

För ganska precis ett år sen – eller exakt ett år innan VM-premiären, om man så vill – besökte Lundh Qatar för fjärde gången. Han intervjuade bland annat VM-chefen Nasser Al-Khater, men också ambassadören Peter Schmeichel. 

Och den danske målvaktsikonen blev irriterad när han fick frågor om landets ständigt kritiserade syn på mänskliga rättigheter.

Hur ser du på alla dessa gamla storstjärnor och deras ambassadörsskap för Qatar?

– Zinedine Zidane, sir Alex Ferguson, Xavi, David Beckham.. de är många. De kan ju ha gjort det av ideologiska skäl, men man kan ju misstänka att det var av ekonomiska skäl. Vi ser ju Leo Messi göra reklam för Saudiarabien också.

– Givetvis hade man hellre sett att de la sin kraft på annat. David Beckham gör också gör bra saker, som när han lånade ut sitt Instagramkonto till en ukrainsk läkare under inledningen av kriget. De här personerna behöver ju inte mer pengar, det säger jag utan att ha någon vidare insyn i Beckhams privatekonomi. Men jag tycker att det är sorgligt.

Zlatan Ibrahimovic blev tidigt en bricka i Qatar-spelet i och med sin övergång till nyrika Paris Saint-Germain.

– Men det tog vi journalister inte direkt upp, inte någon av oss. Zlatan var ju i Qatar 2015 och talade väl om VM och sa att han absolut skulle återvända till VM. Då visste han inte om han fortfarande skulle spela fotboll 2022, men det blev ju faktiskt så att han siktade mot VM.

– Men det där med Zlatan och Qatar, det gav ju inget eko i svensk press. Inte överhuvudtaget.

Tror du att vi får se Zlatan dyka upp under VM?

– Han var ju på VM 2018 via något sponsorsamarbete. Zlatan känner många inom organisationen, sen har han ju gått hårt åt PSG emellanåt, så jag vet inte hur bra relationen är. Men det skulle inte förvåna mig om han dök upp och såg någon match eller två.

Gillar inte utvecklingen

Förenade arabemiraten var först ut när de köpte Manchester City. Sen dess har Qatar varit inblandat i det mesta. Köpet av PSG, tv-kanaler, FC Barcelonas första tröjsponsor någonsin.

Men på senare tid har Saudiarabien börjat utmana Qatar. Via sin statliga investeringsfond köpte man Newcastle United, som över en natt blev världens rikaste fotbollsklubb och sedermera värvade Alexander Isak för en rekordsumma.

Hur ser du på att spelarna blir mer och mer styrda av sina klubbar? Upplever du att det blir svårare att utföra ditt arbete?

– Det är mycket svårare nu. Det är väl Viaplay som har gjort en intervju med Alexander Isak sen han gick till Newcastle. SVT var där, men blev nobbade.

– Det går åt fel håll. Ligan, klubbarna och spelarna vill hellre ducka den frågan. Men jag kan inte förstå varför Alexander Isak, som jag upplever som en jävligt smart person, inte skulle kunna sätta sig in i frågan ganska snabbt och ha några klara ställningstaganden. Det hade jag ändå hoppats på.

Som supporter följde Olof Lundh VM 1990, EM 1992 och VM 1994 på plats. Sen dess har han bevakat otaliga mästerskap i arbetet.

Damer, herrar eller U21 spelar ingen roll.

– Jag har alltid tyckt att det har varit otroligt roligt att bevaka mästerskap, oavsett vilket landslag det handlar om.

Är det med en annan känsla du åker till det här VM:et?

– Ja, helt klart. Den största skillnaden är att jag inte vet vad jag ska vänta mig. Hur kommer det vara på läktaren? Kommer det vara protester, och hur kommer i så fall polis och myndigheter agera? Kommer vi ens kunna filma? Det är väldigt mycket regler. 

– En så här stor osäkerhet har jag aldrig känt inför ett mästerskap tidigare.

Finns det en oro för säkerheten?

– Egentligen inte. Det läskiga är om det blir som för ett år sen då två NRK-journalister fick sin utrustning beslagtagen, de plockades in i 32 timmar och fick skriva på papper som de inte riktigt vet vad det var, säger Lundh.

Han avslutar:

– Men det är inte så att jag är rädd att de ska ha extra koll på mig. Det är så många journalister som har gjort kritiska grejer kring Qatar. Jag är spänd på vad som händer efteråt. Jag tror inte att vi sportjournalister kommer tappa bort den här frågan på samma sätt som vi gjorde i början, när det här kapitalflödet från gulfstaterna började.

– Där var vi för dåliga, det är bara att erkänna.

Ett dygn efter att vi träffats landar Olof Lundh i ett stekhett Doha. Det vet jag eftersom det står så i den krönika, skriven från den qatariska huvudstaden, som dyker upp som pushnotis i min telefon.

Strax efteråt landar ett nytt avsnitt av ”Lundh”, det 370 :e i ordningen, i podcastappen. Den här gången med Spezia-svensken Emil Holm som gäst.

I kväll? Tablån skvallrar om ännu en ångestladdad timme i Alla mot alla-buren. Det vankas stormöte med Annika Lantz och Johar Bendjelloul.

Nu ska han bara bevaka ännu ett fotbolls-VM och sluta en tolvårig cirkel.

Spelarens förvåning på presskonferensen: ”Va?!”