Vi är många som har hamnat bredvid fel person på en bar eller ett tåg. I början verkar både bänkgrannen och ämnet lite intressant, men efter en stund har utläggningarna blivit osammanhängande, resonemanget upprepat sig tio gånger och djupdykningen i någon ideologisk käpphäst börjar kännas så manisk att du hör, men har slutat lyssna.
Spanien har bollen. Här sitter man och låter sig imponeras. Det börjar snart kännas konstigt. Spanien har bollen och har bollen och har bollen och till slut är det ingen som förstår vad vi tittar på.
För längesedan, det känns som flera år har passerat vid det här laget, kom vi till Education City Stadium i Doha.
Arenan var helt omringad av två saker: Bilar i kö och marockanska flaggor.
Inuti: En öronbedövande marockansk visselkarneval när Spanien var i närheten av bollen, mullrande burop när deras spelare fördes på tal i högtalarna och en orkan av hyllningar så fort det var Marockos tur. Antalet platser för journalister på arenorna är som vanligt begränsade. Den här gången hade jag fått en stol som tillhörde VM:s mest högljudda publikhav mer än pressläktaren.
Ju närmare vi kom slutet, desto mer domnade trumhinnorna bort, desto mer satt jag bara och tittade på när de började gråta.
Med tanke på Spanien och Marockos historiska sammanflätning, geografiska närhet och många territoriella strider var det aldrig tal om något annat än den här inramningen.
13 kilometer skiljer ländernas gränser från varandra. Förspelet till matchen hade präglats av historiska, politiska och religiösa referenser, inte minst i sociala medier, vissa med mer ilsken underton än andra. Trots närheten hade de bara mötts tre gånger i tävlingssammanhang. En gång i ett laddat dubbelmöte 1961 (Spanien vann med 4-2 totalt), och 2-2-matchen i Ryssland för fyra år sedan.
Ändå pågår en sorts ständig fotbollsmässig kamp. Många marockanska spelare får sin fotbollsfostran i Spanien men spelar landskamper för landets motståndare här. En av världens bästa högerbackar, Achraf Hakimi, är född i Madrid, uppvuxen i Real Madrids akademi och stretchar i Marockos röda tröja framför oss. Nästa exempel heter med stor sannolikhet Lamin Jamal, eller Alamine Jamal Nasrawi, som hans fullständiga namn är. Femtonåringen i Barcelonas akademi som redan har tränat med A-laget. Pappa från Marocko, mamma från Ekvatorialguinea, uppvuxen i Katalonien.
Marocko rusade in i åttondelsfinalen med ljudkulissen som bränsle. Energin räckte till en kvarts söndrande av den spanska passningsapparaten. Luis Enrique hade fortsatt med sin lotterilika uttagningsprincip: Ut skyfflades Álvaro Morata trots sina tre mål. In kom Marcos Asensio som falsk nia medan Marcos Llorente dök upp som högerback, en manöver som gick att känna igen från förra sommarens EM-slutspel.
Det var också där Marocko hade som mest lycka inledningsvis, genom att isolera Llorente mot den iögonfallande Sofiane Boufal, som gjorde bort sin motståndare rejält vid flera tillfällen, men Spanien skulle snart hitta sin rytm och ta över.
Det går att förstå grundidén: Spaniens tålmodiga sågande brukar dränera motståndet på energi till slut, då kommer öppningarna, misstagen och målchanserna. Under en kort period kunde man se falska tendenser till marockansk trötthet redan en bit in i första halvlek även om laget vaskade fram halvchanser i sin riktning, men spelets olika drag skulle snart begravas i berget av passningar.
Att kategorisera Álvaro Morata som en sorts skatteteknisk åtgärd mer än striker är inte fel vid det här laget, men hur många gånger han än har hämtats ut hos olika postombud i närheten av europeiska toppklubbar, hur många exempel det än finns på hans lite för svaga psyke kvarstår ett faktum: Spanien har ingen bättre 9:a.
Det är inget problem de är ensamma om. Niclas Fülkrugg är inte med i Tysklands trupp för att han är en fantastisk centertank, utan för att han är en central forward. Samma tecken syns på flera håll i världen, eftersom det råder kraftigt underskott på spelartypen.
Luis Enrique växlar mellan att blunda för det där och försöka använda till exempel Asensio i en annan roll i stället, men det uppstår gärna situationer likt den här.
Bollar rakt genom målområdet, förbi ingen.
För varje minut som gick började det likna en match vi hade sett förut.
Marocko hade inte sovit sig igenom de senaste åren. De tittade på sina motståndares 400 passningar och 70-procentiga bollinnehav och ryckte på axlarna. So what?
För fyra år sedan fällde exakt samma matchbild Spanien. Den har varit på väg att göra det fler gånger. I förra sommarens EM spelade Luis Enriques lag oavgjort mot Sverige och Polen i gruppspelet och kryssade under ordinarie tid mot Kroatien, Schweiz och Italien, som vann semifinalen på straffar. Det här var deras femte raka slutspelsmatch som gick till förlängning. På tre mästerskap har de besegrat tre lag under ordinarie tid: Iran med 1-0, Slovenien med 5-0 och Costa Rica.
Marocko var också laget som kom till flest avslut. Deras försvarsinsats var imponerande ståndkraftig och koncentrerad, och ju längre matchen på gick, desto mer växte intrycket av att de hade läst lusen av Luis Enrique.
Morata?
Efter en timme fick han spela, men han anslöt till ett lag som hade börjat bete sig mer och mer sinnesförvirrat. Halvleken såg likadan ut i alla 45 minuter. Pedri till Busquets till Nico Williams till Busquets till Rodri till Pedri. Undan av Soufyan Amrabat, som sannolikt var bäst på plan.
Matchplanen utvecklade sig till en väntan på ögonblick som aldrig inträffade. Under tiden pågick åttondelsfinalen, och till sist var den slut. Efter 102 minuter sköt Rodri från 40 meter, men han halkade i skottögonblicket, som om han ville illustrera hur dumt det är att ens försöka.
Spanien hade slagit 1010 passningar. Min bänkgranne pratade inte ett ord engelska men höll stenhårt på Marocko. Ingen av oss orkade låta det stoppa oss längre. Han höll långa utläggningar på arabiska för mig. Jag kontrade med det enda jag kunde tänka på: ”Spanien har blivit galna.”
På presskonferensen dagen innan matchen berättade Luis Enrique att han hade givit sina spelare i uppgift att slå 1000 passningar förra sommaren. Deadline: Idag. Fram klev Pablo Sarabia, inbytt för att slå den första, och missade. Carlos Soler bommade han med. Sergio Busquets ville inte vara bättre.
Runt omkring oss på läktaren hade 120 minuters ångest förbytts i något annat när Achraf Hakimi stegade fram.
Tusen passningar, tusen straffar och en match som verkade pågå i tusen minuter.
När bollen lättade över Unai Simon började mannen bredvid mig klappa mig febrilt på ryggen. Bakom oss grät en pappa och hans son redan innan bollen hade gått i mål. När den låg i nätmaskorna försvann folkmassan in i sig själv. Var jag själv befann mig är jag inte säker på.
Spanien har slagit sin sista passning. Marocko spelar sin första kvartsfinal.
